Trollan’s Tankar om stort och smått

Idag har jag 6 inlämningsuppgifter att lämna in – och ytterligare 5 i helgen. Men alldeles för många tankar rör sig för att jag ska kunna fokusera på det så jag får göra mig av med dem här

Har ännu inte hunnit titta på varken Debatt eller theWitch framträdande. Men jag har läst lite på bloggarna vad folk tänker.

Reaktionen tycks vara.

De som är pro Monica tycker att den sidan ”vann” och de som är pro Liza tycker att Inger Segelström vann. På något sätt blir debatten onödig när den nu har kommit. De flesta har redan valt sin ”sida”. Skulle vara intressant att höra outsiders tankar, men eftersom vinkeln har blivit ”Får man skriva sann?” och inte ”får man förtala folk i en bok maskerade så dåligt så att folk känner igen dem, hävda att man har dokument som påvisar att någon är psykiskt störd och kalla den sann och sen försvara sig med att klart den inte är sann?” så gissar jag att folk tycker som Lizas sida.

En bloggare upplevde Segelström som saklig (vilket inte var min uppfattning de sista 5 minuterna, men jag kan ha missat något).

En viss poäng i inlägget ovan – som jag missade under första läsningen vilket fick mig i vredesmod då, men när jag läste igen så kan jag hålla med, vilket tog bort en del av sakerna jag tänkt skriva av mig. Attans

Det fanns inte en chans i världen att sidorna skulle kunna komma överens på grund av att de hade olika perspektiv på frågan.

Monica företrädde de anhöriga som känner sig utpekade och att de har lidit.

Inger företrädde den feministiska vinkeln.

Men varför ska vi lägga en feministisk vinkel på varenda fråga? Det är inte det som folk i bloggvärlden reagerat emot? 

”Gömda är sann för att det kan hända och händer i Sverige”

Ok. Det kanske finns såna gäng som huserar och tyranniserar förlupna hustrur. Svårt att tro att det är så utbrett. Ska Sveriges vinkel på det vara att skydda kvinnorna med skyddad identitet? Personligen tycker jag att vi ska se till att de är skyddade på plats hemma. Det ska finnas möjlighet att kunna få skyddad identitet – men det ska inte första alternativet, vilket det verkar vara ibland. Det första är att ta itu med brottslingarna på något sätt? Och att fortsätta bara förnya skyddade identiteten för att personen är hotad. Vad har man för bevis? Får man brev, telefonsamtal eller något sådant måste vi väl kunna ha något straff för det? Går det inte att ha den hotande personen i nån sorts rehabiliterings kontroll med psykolog etc? Kanske kommer de själva någon gång att skaffa ett nytt liv och glömma tjejen de misshandlade 10 år tidigare – hur länge är det tänkt att myndigheterna ska gömma undan kvinnan?  

Annan tanke. Om den nu är så sann att den skulle kunna hända – varför kunde inte Liza välja ett sådant case? Om det nu var ett politiskt projekt så hade hon väl kunnat vänta till ett case som stämmer bättre med sanningen. Alla förstår att man kan ljuga om smådetaljer – bakgrunder och så. Men hon verkar ha varit särdeles dålig på att maskera så att folk inte skulle kunna peka ut varandra, men extremt bra på att ändra personens egenskaper på ett sätt att det sårat.

Vad vill jag då med Liza?

Bea skrev en utmärkt novell om hur hon upplevde drevet. Jag förstår hennes poäng och tycker att den är bra skrivet (påminde mig själv om en lögn i uppväxten som jag tänker skriva om sen någon gång ). Men däremot tycker jag inte den är direkt applicerbar.

Liza har inte bett om ursäkt till dem som har känt sig utpekad. Hon har sagt sig vara Ledsen om läsaren känner sig lurad. Det är inte en riktig ursäkt till de som är drabbade. För mig hade det räckt att skriva:

”Jag är ledsen om läsaren känner sig lurad. Jag ber också så hemskt mycket om ursäkt för folk som har känt sig utpekade och lidit. Vi gjorde lite förändringar för att folk inte skulle känna igen sig – och om folk på detta ändå lidit så är jag uppriktigt ledsen”

Men sne kom då det med Elizabeth Hermon. Hon har fått stryk av människor och blivit sjuk. Hon har inte fått försvara sig. Hon har skrivit en bok, men ingen har bemött den eller försökt kontrollera sanningshalten. Man har ställt en fråga till Liza där hon hävdar att hon har bevis på vinden. 

Liza har inte bett om ursäkt. Gör hon det så kommer nog de flesta i drevet sluta. Att bemöta kritikerna med den stolthet och arrogans är inte att visa sig ledsen, och hon ser inte ut att ha tagit stryk av de som hoppar på henne nu.

Därför tycker jag inte att novellen, hur bra den än är, är en bra allegori i det här fallet.

När det gäller ursäkten till Michael – där är det hans mor som måste komma med det. Hur Michael har behandlats är det faktiskt Mia som är skyldig, och jag har svårt att tro att han skulle bli gladare av att hon bad honom om ursäkt.

Såg på Debatt i går kväll (eller ikväll – förvirrande när man bara sovit nån timme) för första gången på länge. Jag insåg snabbt varför jag inte brukar se det. Jag gillar inte Janne Josefsson. Han är en värdig efterföljare av Sivert Öholm vilket säger allt för mig. 

Jag startade upp programmet 22:15 då jag räknat att Gaza debatten skulle vara först. Så var icke fallet, så jag hann bara med slutklämmen av ”min” debatt. 

Plötsligt inser jag hur svårt det måste vara att vara programledare i ett sådant format. Nu har man 20 min på sig att diskutera, så hivar vi in en massa folk i rummet, bjuder in tittarna med extra frågor, så kan vi själva slänga in nån fråga, påstående här och var. Tid att svara, varför det?

Jag hann i alla fall med Josefssons fråga till Osama. Kommer inte ihåg exakt vad det var men det gick väl ut på att.

”Du är dömd för misshandel av Mia, du har sparkat och slagit henne. Nu går du ut med det till hela svenska folket, hur tror du att de ser på dig, och vad vill du vinna”

Osama blev helt stum och klippte förvirrat med ögonen. Han visste inte vad han skulle svara. Monica försökte trösta honom genom att säga till Josefsson att det där var lite elakt sagt och det var 20 år sedan.

Jag undrar vad Osama tänkte där när han fick frågan. Han har lidit i alla år i sitt samhälle att alla vet vem han är. Nu har han kommit ut och talat om att ”hej, jag är inte en psykopatisk mördare, men jag är en hustrumisshandlare” och nu vet hela svenska folket det.

Insåg han plötsligt att det kan slå tillbaka på honom? Monica kommer inte alltid vara där och säga, nej, nu får ni inte prata skit om honom för det har gått lång tid. En del människor kommer trots det tänka – en gång misshandlare, alltid misshandlare.

Vad tänkte då jag?

Jo, när jag såg den vilsne mannen som inte visste vad han skulle svara och när han pratade på sin stappliga svenska. Då vann han min sympati. Han verkade som en oförarglig äldre man som inte är van att hamna i rampljuset och inte visste riktigt vart han skulle ta vägen.

Förhoppningsvis finns det tillräckligt många som mig för honom så kanske han får det bra ändå.

Nåja, tänkte titta på Debatt igen imorgon så får jag se vad jag tycker.

Var den där skrikiga kvinnan i telefonen den enda försvarare de hade för Lizas bok? Det var ju….effektivt.