Civil olydnad är alltid kul 17 juli 2009
Posted by trollan in Allmänt.2 comments
Hittade hos Henrik Alexandersson
Tankar om debatter på nätet 17 juli 2009
Posted by trollan in Liza Marklund.Tags: debatter, Gömda, Liza Marklund, monica antonsson, sanningen
1 comment so far
Nu har det återigen blossat upp en debatt om det här med sanningen om Gömda. Medborgar X tar upp det faktum att Sanningen faktiskt inte ligger någonstans mittemellan. Liza Marklund ljuger. Eftersom jag varken läst Sanningen eller Gömda så borde jag kanske inte yttra mig om det hela, men efter att ha följt debatten och olika sidors argument – eller från Lizas sida brist på dessa – så är jag övertygad om att Liza/Mia är mytomaner.
Men – så kommer det då det här med de som debatterar med Monika . Det känns som man från hennes sida gärna vill förlöjliga motståndarna och visa på att de är så få. Alltså buntar man ihop dem alla på en gång. I stället för att tro att det kan finnas flera som har samma åsikter så tror man gärna att de är en och detsamma.
Visst kan det vara möjligt. Men frågan är varför man inte tror att det kan vara flera människor som reagerar på samma sätt. Varför ska det förminskas till att vara bara en eller två förvirrade människor?
T ex är det givet att Motherbitch – Sanna Ax – Moa Karlsson är en och samma person. Vet inte hur mycket fakta det är bakom, men enligt Motherbitch så stämmer då detta inte alls. Jag har inte följt med i den debatten så jag vet inte alls. För mig spelar det heller ingen roll vad någon heter i verkligheten. För polisanmälan så visst då är det viktigt med namnet så visst, jag förstår behovet i vissa fall. Men varför man upprepade gånger upp och förlöjligar en person? Det är heller inte något som leder till ökning av att folk vågar skriva under med sina namn gissar jag.
Vad jag har förstått har Sanna Ax skrivit ett brev till Monicas förläggare och klagat på Monica. Kanske kan det vara nog för en polisanmälan för förtal, jag vet inte. Men frågan är om det är ok att hänga ut en privatperson på bloggen. Gång på gång. Det är inte schysst tycker jag. Då hamnar faktiskt Sanna på den svaga sidan. Var det inte den sidan som Monica gärna ställde sig – eller gäller inte det när hon är den starka?
Även Ann Helena är inne på att folk med likartade jargongar är samma personer.
Själv läser jag inte Lizas Marklunds krönikor längre. Ett tag läste jag dem med några hinkar salt men det känns inte som det räcker. Varför ska jag få henne att verka mer populär genom att klicka fram artikeln? Man tog bort kommentarsfälten för att hon inte skulle utsättas för näthatet. Förståeligt. Men då finns det överhuvudtaget inte så mycket anledning att läsa henns skrönikor.
Jag är då och då inne på Monicas nya trivsamma blogg. Väldigt sällan jag orkar lämna en kommentar. Ibland gör jag det ändå. Jag gissar att jag inte är välkommen där. Jag antar att jag kan anses som Häxa eller Troll. Jag kan leva med det.
Sen har vi dialogen jag läste hos Monica där hon skriver i en kommentar: – Dina åsikter är inte relevanta. Visst. Det är naturligtvis tröttsamt att om och om igen tröska på med samma argument. Men nu är det så att det finns flera som väljer att lyssna på Lizas sanningar. Kanske för att det blir för mycket löje från den andra sidan?
Frågan är varför jag fortfarande går dit. Jag kan ärligt säga att jag inte vet. Kanske för att jag trots allt är tacksam för Monica. Jag är tacksam över hennes bok. Jag har inte läst boken men att följa hennes resa och diskussioner har öppnat nya världar för mig. Tack vare hennes blogg insåg jag hur media kan agera. Tack vare henne hittade jag Daddys blogg och fick upp ögonen för ett helt nytt problem med mansdiskrimineringen. Tänk om jag inte hade läst Daddys blogg. Hur hade jag då reagerat på AB debatt artikel? Kanske hade jag spontant tagit barnets parti och fördömt pappan? Så kanske det är därför jag fortfarande läser där. För att jag vet att även om jag ofta retar mig på vad som skrivs och hur man skämtar så finns det ändå så många vettiga läsare som tar sig tid att vara med och fortsätta diskussionen åt olika håll och kommer att vara med och påverka samhället så småningom.
Tankar om trafik 17 juli 2009
Posted by trollan in Allmänt.Tags: bilförare, bilkörning, fortkörning, krockar, trafik
add a comment
Efter att ha retat mig på det här programmet igår så funderade jag idag när jag körde bilen lite på hur jag själv är som bilförare. Jag anser mig inte vara någon lysande förare. Snarare tvärtom. Vissa saker klarar jag t ex inte alls av. Fickparkering är en av dem. Jag kan gå flera kilometer om valet är fickparkering. Framförallt om det finns plats bara för min bil. Finns det två eller tre bilar i marginal så kan jag nog försöka. U-svängar undviker jag också i mesta möjliga mån.
När det gäller med- eller mottrafikanter så kommer jag gärna med hjälpsamma råd eller lite kommentarer om det är någon som gör något olämpligt. ”Det kanske inte var helt bright att stanna precis mitt i vägen här” typ. Tidigare kunde väl detta kryddas med lite ”pucko”, ”pappskalle” och andra kanske inte helt trevliga benämningar. Nuförtiden har jag ofta barn i bilen, så då nöjer jag mig att prata snällt. Det är svårt att hävda att barnen inte ska kalla andra namn om jag själv gör det. Det är väl illa nog att de märker att mamma pratar med sig själv.
En gång har jag också krockat. Jag körde in i en taxi på motorvägen. Det var vinter, och kallt och kag körde (obviously) fortare än jag klarade av. Till mitt försvar kan jag väl säga att jag bromsat in tidigare samma morgon och då var det inga problem, men så kom vi till en glashal sträcka. En annan bilförare försökte köra om en lastbil, fastnade i släpet och slungades väl iväg. Efter den bilen kom en taxi. Sen kom jag. Taxin lyckades bromsa ner men såg väl att jag inte skulle hinna så den var väl kvar i rullning. Själv reagerade jag instiktivt, på felaktigt sätt, och tryckte ner bromsen så mycket det bara gick. Tack och lov var det tidigt på säsongen och jag hade nya däck så bilen fortsatte i stort sett framåt. Höger sida var det köer, på vänster sida var det staketet, och framför var det taxi. När jag insåg att jag inte skulle hinna stanna försökte jag istället ta staketet istället. Det blev också. Min bil var totalt förstörd på sidan och fram. Taxin hade inte en skråma.
Jag var något i chock efter händelsen och lyckades ta mig till sidan av vägen. Där stod då taxin, lastbilen och så jag. Den första bilen hade nog ramlat av vägen ner på vägen under om jag inte minns helt fel. Efter att ha suttit en stund i bilen och ringt ett förvirrat samtal till min sambo:”Jaha, nu har jag krockat. Jag körde in i en bil! Jag måste se hur det gått jag har inte tid att prata nu”. (Skulle varit rätt kul att se hans minspel efter det samtalet…). Tack och lov blev ingen skadad i taxin, och det visade sig att det nog gått rätt långsamt vid själva krocken. Dels hade inte min airbag slagit ut, och dels fick jag inte något som helst märke av bältet, något man får redan vid rätt låga hastigheter om jag förstått saken rätt.
Hastighetsmässigt så kan jag väl erkänna att jag ofta kan lägga på lite moms på gränserna. Ingenting jag har någon som helst ursäkt för. Jag respekterar däremot 30 gränser, framförallt vid skolor och dagis. Men om det är en helt fri väg med bra sikt kan jag väl erkänna att det går lite mer än 50. Vilket har resulterat i 2 stycken parkeringsbotar. 1994 och 2008. Jag kände mig rätt så liten kan jag väl erkänna.
Första gången var jag mycket timid. Bilen jag körde i hade precis blivit besiktad, en dag för sent (det hade att göra med däcken – sommardäcken var tydligen inte så bra) så den var enligt datorn körkörbud. Jag hade fått stränga förmaningar av sambon att ha med mig papperet för att visa att bilen var besiktad om det blev aktuellt (jag förutsätter att han tänkte rutinkontroll). Men så åkte jag då på Vårdsätravägen i Uppsala (den väg som Carola enligt uppgift åkt dit på 9 ggr) och blev invinkad. En farbroderlig polis bad mig först att sätta igång parkeringsljuset. Till saken hör att min sambo lånat bilen av min mor en gång i tiden och fått slå upp hur man satte igång parkeringsljuset. Sen berättade han det för mig. Grejen är att jag aldrig använt det någong gång, så att tro att jag skulle komma på hur man gjorde det i det här läget var kört. Jag försvarade mig med att det inte var min bil vilket de ju kunde se. Nästa fråga var naturligtvis att de ville få se mitt körkort. I panik började jag med att ge honom papperet (jag ville ju inte hamna i mer trubbel) innan jag började leta efter mitt körkort. Efter det började han prata lite mycket långsamt med mig. Jag fick följa med in i en pikébuss och fick en liten föreläsning om hastigheter. Jag satt där storögt och nickade och fick sen min bot. Artig som jag är sa jag naturligtvis tack, och då skrattade polisen och konstaterade att jag inte behövde tacka.
Vid nästa tillfälle som då var förra året åkte jag på en väg som man då hade skyltat ner från 70 till 50. Jag tycker fortfarande den borde vara 70. Den här gången hade jag barnen i bilen. Den äldre är naturligtvis mycket nyfiken av sig och ställer frågor. Kändes lite pinsamt kan jag väl erkänna.
En sista sak som jag varit med om som bilförare är när jag skulle parkera pappas bil i vårt garage. Bilen var ny och hade gått 46 mil. Den var grön metallic lack. Bredvid oss stod det ett par som hade en förmåga att slänga upp dörrarna lite vårdslöst, så jag ville parkera så långt som helst från dem. På andra sidan stod en betongstolpe. Det blev ett mycket snyggt skrapmärke kanppt någon buckla alls. Men tydligt. Det skulle kosta ungefär 3000 att fixa det. Ingen var gladare än jag när det visade sig att SAAB hade problem med kvalitet på dörrar på modellen och bytte ut den kostnadsfritt.
Så ungefär ser väl min historia som bilförare ut. Jag kommer nog inte bli bästa bilföraren, men efter att ha sett programmet i går så vet jag att jag ligger långt från värsta också.
Sent omsider – Sveriges värsta förare 16 juli 2009
Posted by trollan in Allmänt.add a comment
Personligen är jag helt emot det här med dokusåpor och värdelösa tävlingar som på något sätt egentligen handlat om förnedringar. När jag läste då om att man skulle ha Sveriges värsta förare så var jag rätt övertygad om att jag aldrig skulle behöva se det. Men nu sitter jag då här i soffan för att min sambo plötsligt har kommit på att han vill se på detta. Eftersom jag på något sätt alltid inbillat mig att vi var rätt överens i intresset så var det lite av en chock för mig.
Men nu sitter jag själv (bekvämaste platsen att sitta) här i soffan och kan naturligtvis inte låta bli att titta. Ser man det som ett humor program så kan det väl kanske ses som lite roligt. Absurda karikatyrer som ska låtsas vara ute i trafiken. Inte kanske min typ av humor – men ok, de platsar väl i Hjälp eller nåt sånt kan man tycka.
Men fatta att det finns sådana människor som är ute och kör i trafiken. Man oroar sig för rattfulla som är ute och kör. Men så har vi då dessa människor. De verkar dessutom tycka att de är roliga. De kommenterar glatt att de kraschat en massa bilar. Som jag har sett har det inte tagits upp om de har skadat folk samtidigt.
Min fundering efter detta är hur de faktiskt kan ha kvar sina körkort efter den första turen. Eftersom jag hoppas att jag inte kommer behöva se hela säsongen så vet jag inte hur det går. Jag vet väl vem som vann – men jag undrar om folk verkligen blev så mycket bättre efter säsongen. Kan de verkligen ha lärt sig så mycket? Varför väljer de att vara med i programmet? Hur går det för dem idag?
Tankar om värde 15 juli 2009
Posted by trollan in Allmänt.4 comments
Höll på att fundera över det här man säger. Alla människor har lika värde. Det kan jag skriva under på som självklart. Men vad innebär det, egentligen?
Om man sätter värde som pengar så har väl ingen något värde i sig. Visserligen kan en del betala multum för en date med vissa kända personer, men annars så är det inte så att man kan köpa människor. Utom i sport då….
Ska man se på värdet på människors bankkonto så skiljer det sig rätt så mycket åt.
Skulle jag vara tvungen att värdera mitt liv mot mina barns är det ingen tvekan vem jag skulle värdera högst.
Ser man till mig och AHR så skulle jag troligen inte värderas lika högt lönemässigt om jag försökte göra hennes jobb, på samma sätt som ja misstänker att hon skulle värderas lägre som datatekniker.
Om det står ord mot ord i ett brottsmål, då brukar det ske värderingar av personerna – så någon blir mer trovärdig. Det kan då handla om dels de båda parterna, men dels nämndemännens bakgrunder.
När det gäller vårdnadstvister så tycks mammor tillmäta större värde som förälder än papporna.
Men nog kan jag väl i teorin hålla med om att alla människor är lika mycket värda 
Redigerat: En intressant grej när man jämför olika människors värde – undrar om man hade varit intresserad av att testa ett DNA från en människa för att kunna lösa mordet om det handlat om Olof Palme än Catrine da Costa? På något sätt är jag övertygad om att man där varit mer intresserad av att få fram sanningen…
