Tankar om anonymitet 14 juli 2009
Posted by trollan in bloggar.Tags: Anonymitet, Integritet
trackback
Apropå det här med Ann Helena Rudbergs inlägg i Newsmill så tänkte jag då på hennes diskussion om det här med att vara Anonym. Visst kan jag förstå hennes argument om att man faktiskt kan ha en signatur, om inte annat för att göra det lättare att skilja på olika personers åsikter.
Men så klagar hon då på Ulrika som då också är rätt anonym eftersom hon bara kör sitt förnamn. Eftersom Ulrika har länkat till sin blogg känns det ändå som hon på något sätt inte riktigt är helt anonym. Hur ska man egentligen skriva under? Jag känner nu inte Ulrika i fråga, men jag känner åtminstone 2 st Ulrika Olsson så jag låtsas att hon har det namnet. Då har vi 376 sådana i Sverige om jag tittar på Hitta.se. Hade vi då sagt att hon bodde i Stockholm så blir det då 42 st. Sen kanske hon har hemligt nummer – i sådana fall är hon inte ens med bland träffarna. Man hade kanske kunnat använda Ratsit som hjälp då. Men frågan är varför?
Om jag då går tillbaka till mig så kan jag säga att jag är ingen officiell person. Den dag min bok publiceras kommer jag att komma ut som författare, men det är mycket långt till den dagen…Jag vill att mina åsikter ska kunna stå för sig själv – utan att någon dömer mig efter hur jag ser ut, vad jag har för kläder, min hudfärg etc. Därför föredrar jag att presentera mig här på bloggen bara – så får ni lära känna mina åsikter med den bakgrund som jag väljer att dela med mig av.
För Ann Helena är det naturligtvis PR att synas med namnet. Även om hon är kändis sedan länge som journalist och därmed känd bland ”eliten” så behöver hon också synas för gemena man för att på så sätt sälja sin bok. Helt naturligt det med och inget fel med det, jag tycker snarare att det är bra att författare kommer ut och presenterar sig och sin bok för att man på så sätt kan läsa boken på ett annat sätt. Eller som i mitt fall välja bort en bok 
Men, vad har spelar det för roll vem en person är? För mig blir det ungefär samma känsla som när någon är missnöjd med supporten (nej, vi kan inte hjälpa dig med att hacka in i din grannes trådlösa nätverk.) och då säger – Vad heter duVad var ditt namn! Visserligen kan jag väl se en anledning då, om de tänker skriva ett långt brev till chefen och klaga på supporten. Men varför vill Ann Helena veta vad hennes kritiker heter? Tänker hon maila ISP?
Ja det var många problem med den texten… jag klagade inte på Ulrika.. det är din värdering…jag sa att ett förnamn också är rätt anonymt… det är inte PR att synas med namnet, det är hederlighet… lika hederligt som att jag har skrivit min dagbok Ett Sekel av Tystnad och min biografi Marilyn Monroe Min Berättelse under mitt riktiga namn, vilket jag grunnade mycket över.
Två böcker alltså som jag har fått utgivna på Sivart Förlag (om du har nåt du skriver om kan du vända dig till dom, ett litet familjeföretag. De tar hand om alla på ett bra sätt. Prata med Torbjörn).
Jag bryr mig faktiskt inte om ifall jag säljer massor av böcker eller inte (fast naturligtvis är det kul med lite pengar så att jag kan göra nåt annat än att bo) utan jag gör som författtare och skribenter ofta gör: jag skriver i första hand för min egen skull, för att få syn på världen och hur jag ingår i den. Det är helt enkelt ett av mina primära uttryckssätt liksom att tala.
Du är alltså rädd, enligt vad du själv säger, att bli dömd om du står för dig själv med namn och allt. Rädsla är ingen bra utgångspunkt för ett liv. Jag tycker det är trist att så många verkar rädda i Sverige. Jag håller med president Roosevelt som sade för länge sedan: Det enda vi behöver frukta är fruktan själv. Alltså att rädsla är som ett fängelse som håller oss kvar i något för att vi inte vågar gå vidare och försöka vidga våra vyer.
Och jag vill inte veta vad människor – som inte är kritiker det är något finare – utan mobbare heter. De blev för övrigt stoppade av Newsmill och sedan dess har det varit väldigt lugnt… också på min blogg, som är öppen för dina kommentarer…
Och det där med att jag har kommit ut och presenterat mig och min bok begriper jag inte… har jag gjort det? Du verkar inte ens veta hur många jag har skrivit eller vad de handlar om.
Till slut ursäkta min okunnighet, men jag vet inte vad ISP är för något. Som sagt upplys mig gärna på min blogg http://www.annhelenarudberg1.blogspot.com eller mejla: ann.helena@swipnet.se
Noterade nu plötsligt att detta meddelande hade hamnat som spam – vet itnte om det är det här med länkar eller så i kommentarer. Lite ledsen att jag inte såg det redan från början då det känns som det var ett bra svar som kom från hjärtat.
Jag gillar det du skriver om varför du skriver. Jag inbillar mig att man blir bättre författare om man skriver av den anledningen.
Det mesta har väl senare besvarats på bloggen
Jo jag ville också säga att jag kan hjälpa dig med din bok om du vill… jag har hjälpt Gitta Magnell att få ut sin bok… och jag hjälper en annan ung tjej med hennes manus.. om du verkligen vill få ut en bok så ägna dig åt det… inte åt att hoppa på mobbtåget… som sagt jag hjälper dig gärna med ditt manus…
Om du känner dig påhoppad av mig, och anser mig vara en del av ”mobbtåget” så ber jag om ursäkt. Jag tycker du har bra åsikter ofta, men jag upplever det ofta att du svarar nedlåtande och det är det jag reagerar emot.
Jag får en känsla av att du ser ”elitiska” kretsar som lite högre stående än pöbeln och att du därför inte behöver bevärdiga att svara. Detta kan naturligtvis också bero på att jag personligen känner mig mycket långt från eliten, och då lägger den värderingen på dig.
Tar tacksamt emot din hjälp när jag kommer så långt att jag har fått ihop en bok, än så långe är det bara tankar i huvudet som känns lite omöjliga att få ihop till en bok – men samtidigt är väl möjligt, eller nåt sånt.
Ja – frågan är varför! Visst om jag begår ngt brott kan jag förstå, men annars… Det är bara att trycka bort mig om man inte vill se mig.
Ulrika
Personligen tycker jag det är roligt att diskutera med folk som inte är helt ense med mig. Det är bra att få andras synvinklar på hur de ser det. Håller jag inte med, så borde jag ha ett bra argument som styrker min ståndpunkt. Eller också kan jag smula sönder motståndarens argument (vilket naturligtvis alltid är roligt
)
Om alla skulle hålla med mig så skulle det vara rätt trist, egentligen.
Trollan: Okej då försvann tydligen mitt första svar till dej i cyberspace… men du kan hitta något mer på min blogg: http://www.annhelenarudberg1.blogspot.com under inlägget Trollans tankar
Där ser du att jag inte ser människor som ojämlika, men en del kanske vet mer än andra… det är inte så märkligt…
För att skriva en bok bestämmer man sig för det och sedan sätter man sig ned och skriver en sida i taget… svårare än så är det inte.
Men jag vet att åtminstone i USA så säger omkring 80 procent att de någon gång skulle vilja skriva en bok, men bara två procent gör det.
Och jag berättade också för dig att jag har skrivit två böcker Ett Sekel av Tystnad som är en dagbok, som handlar om vad som hände mig och min familj, släkt under åren 2003-2005. Och så Marilyn Monroe Min Berättelse, som handlar om filmstjärnan och är skriven i jagform om hela hennes liv.
Och att du kan vända dig till Sivarts förlag http://www.sivart.se och tala med Torbjörn om du har ett manus… det är det förlag som har gett ut mina böcker. Ett litet familjeföretag.
Också ett svar som försvann på grund av länkning. Hmm, måste tydligen hålla koll på den där ”spam” länken.
När jag skriver en text så tänker jag på ett sätt med det jag skriver. Sen kan någon annan uppfatta texten på ett annat sätt.
Min reaktion på det du skriver /.men en del kanske vet mer än andra… det är inte så märkligt… ./ blir ändå att du anser att akademiker (eller andra som läst mycket) på något sätt har mer kunskap = bättre. Jag skulle hellre ha formulerat mig att folk vet mer om olika saker och all kunskap är värdefull.
Det blir sedan (som jag ser det) fel när någon tolkar det du skriver på samma sätt som jag tolkar det och de då svarar utifrån det perspektivet. Du verkar då inte förstå hur de har uppfattat det du skrivit och kan då svara på ett sätt som jag då reagerar mot.
Diskussioner på din blogg som är exempel på det är ditt svar till MO:
>Ja kära nån är du också en sån där som vill uppfostra mig? Få mig att inse att det finns andra åsikter än mina? Kära du det upptäckte jag för åtminstone sextio år sedan… det gör minsta barn när det kommer till världen. Det är inget en människa behöver lära sig.
Hundar kan man lära att sitta på det viset till och med gamla hundar… för de har bara mat i huvudet, får de bara mat så gör de gärna allt som en människa ber dem om… om de kan. Men människor… nä icke sa nicke… den enda man kan förändra är sig själv. Ingen annan. Tro mig.
—–
För mig känns det väldigt förminskande som svar – på något sätt känns det som du anser att de som inte håller med dig per automatik blir Troll.
Nåja, vi är alla olika, lev väl.
Visst skulle det vara trist
Bra duskussioner motionerar och utmanar hjärnan. I bland kan man bli sur som ättika men det är ju inget farligt.
Ulrika
Precis – just det här med hur sur man kan bli känner jag igen, även från IRL, jag diskuterar och blir hur irriterad som helst på den där korkade personen och går igenom diskussionen om och om igen. Så efter en stund kan man börja förstå lite mer. Eller också kan man ha en himla bra hístoria som man kan skratta åt – oftast handlar det ju om världsliga ting
Ann-Helena Rudberg är bra på många sätt, verkligen, jag gillar hennes tankar och idéer, samt tycker hon ibland är sund i sin uppfattning om världen, men jag håller med om att hon alldeles för lättvindligt kallar andra för troll och därigenom sprider rykten om folk, påstår att de trollen är den och den, etc. Sedan påstår hon att trollen blev stoppade på Newsmill, men det är inte sant. Har inte blivit stoppad alls, även om hon hela tiden refererade till mig som just troll. Ibland undrar jag hur det står till med verklighetsuppfattningen hos ovan nämnda dam?
Bra inlägg, Trollan. Du mobbar ingen.