Etiketter
Efter att ha retat mig på det här programmet igår så funderade jag idag när jag körde bilen lite på hur jag själv är som bilförare. Jag anser mig inte vara någon lysande förare. Snarare tvärtom. Vissa saker klarar jag t ex inte alls av. Fickparkering är en av dem. Jag kan gå flera kilometer om valet är fickparkering. Framförallt om det finns plats bara för min bil. Finns det två eller tre bilar i marginal så kan jag nog försöka. U-svängar undviker jag också i mesta möjliga mån.
När det gäller med- eller mottrafikanter så kommer jag gärna med hjälpsamma råd eller lite kommentarer om det är någon som gör något olämpligt. ”Det kanske inte var helt bright att stanna precis mitt i vägen här” typ. Tidigare kunde väl detta kryddas med lite ”pucko”, ”pappskalle” och andra kanske inte helt trevliga benämningar. Nuförtiden har jag ofta barn i bilen, så då nöjer jag mig att prata snällt. Det är svårt att hävda att barnen inte ska kalla andra namn om jag själv gör det. Det är väl illa nog att de märker att mamma pratar med sig själv.
En gång har jag också krockat. Jag körde in i en taxi på motorvägen. Det var vinter, och kallt och kag körde (obviously) fortare än jag klarade av. Till mitt försvar kan jag väl säga att jag bromsat in tidigare samma morgon och då var det inga problem, men så kom vi till en glashal sträcka. En annan bilförare försökte köra om en lastbil, fastnade i släpet och slungades väl iväg. Efter den bilen kom en taxi. Sen kom jag. Taxin lyckades bromsa ner men såg väl att jag inte skulle hinna så den var väl kvar i rullning. Själv reagerade jag instiktivt, på felaktigt sätt, och tryckte ner bromsen så mycket det bara gick. Tack och lov var det tidigt på säsongen och jag hade nya däck så bilen fortsatte i stort sett framåt. Höger sida var det köer, på vänster sida var det staketet, och framför var det taxi. När jag insåg att jag inte skulle hinna stanna försökte jag istället ta staketet istället. Det blev också. Min bil var totalt förstörd på sidan och fram. Taxin hade inte en skråma.
Jag var något i chock efter händelsen och lyckades ta mig till sidan av vägen. Där stod då taxin, lastbilen och så jag. Den första bilen hade nog ramlat av vägen ner på vägen under om jag inte minns helt fel. Efter att ha suttit en stund i bilen och ringt ett förvirrat samtal till min sambo:”Jaha, nu har jag krockat. Jag körde in i en bil! Jag måste se hur det gått jag har inte tid att prata nu”. (Skulle varit rätt kul att se hans minspel efter det samtalet…). Tack och lov blev ingen skadad i taxin, och det visade sig att det nog gått rätt långsamt vid själva krocken. Dels hade inte min airbag slagit ut, och dels fick jag inte något som helst märke av bältet, något man får redan vid rätt låga hastigheter om jag förstått saken rätt.
Hastighetsmässigt så kan jag väl erkänna att jag ofta kan lägga på lite moms på gränserna. Ingenting jag har någon som helst ursäkt för. Jag respekterar däremot 30 gränser, framförallt vid skolor och dagis. Men om det är en helt fri väg med bra sikt kan jag väl erkänna att det går lite mer än 50. Vilket har resulterat i 2 stycken parkeringsbotar. 1994 och 2008. Jag kände mig rätt så liten kan jag väl erkänna.
Första gången var jag mycket timid. Bilen jag körde i hade precis blivit besiktad, en dag för sent (det hade att göra med däcken – sommardäcken var tydligen inte så bra) så den var enligt datorn körkörbud. Jag hade fått stränga förmaningar av sambon att ha med mig papperet för att visa att bilen var besiktad om det blev aktuellt (jag förutsätter att han tänkte rutinkontroll). Men så åkte jag då på Vårdsätravägen i Uppsala (den väg som Carola enligt uppgift åkt dit på 9 ggr) och blev invinkad. En farbroderlig polis bad mig först att sätta igång parkeringsljuset. Till saken hör att min sambo lånat bilen av min mor en gång i tiden och fått slå upp hur man satte igång parkeringsljuset. Sen berättade han det för mig. Grejen är att jag aldrig använt det någong gång, så att tro att jag skulle komma på hur man gjorde det i det här läget var kört. Jag försvarade mig med att det inte var min bil vilket de ju kunde se. Nästa fråga var naturligtvis att de ville få se mitt körkort. I panik började jag med att ge honom papperet (jag ville ju inte hamna i mer trubbel) innan jag började leta efter mitt körkort. Efter det började han prata lite mycket långsamt med mig. Jag fick följa med in i en pikébuss och fick en liten föreläsning om hastigheter. Jag satt där storögt och nickade och fick sen min bot. Artig som jag är sa jag naturligtvis tack, och då skrattade polisen och konstaterade att jag inte behövde tacka.
Vid nästa tillfälle som då var förra året åkte jag på en väg som man då hade skyltat ner från 70 till 50. Jag tycker fortfarande den borde vara 70. Den här gången hade jag barnen i bilen. Den äldre är naturligtvis mycket nyfiken av sig och ställer frågor. Kändes lite pinsamt kan jag väl erkänna.
En sista sak som jag varit med om som bilförare är när jag skulle parkera pappas bil i vårt garage. Bilen var ny och hade gått 46 mil. Den var grön metallic lack. Bredvid oss stod det ett par som hade en förmåga att slänga upp dörrarna lite vårdslöst, så jag ville parkera så långt som helst från dem. På andra sidan stod en betongstolpe. Det blev ett mycket snyggt skrapmärke kanppt någon buckla alls. Men tydligt. Det skulle kosta ungefär 3000 att fixa det. Ingen var gladare än jag när det visade sig att SAAB hade problem med kvalitet på dörrar på modellen och bytte ut den kostnadsfritt.
Så ungefär ser väl min historia som bilförare ut. Jag kommer nog inte bli bästa bilföraren, men efter att ha sett programmet i går så vet jag att jag ligger långt från värsta också.
