Trollan's Tankar om stort och smått

Tankar kring dagens hackingdiskussion. 30 december 2009

I dag skriver Marina Engan om att hennes mail har blivit hackad. Detta tas genast upp av Monica Antonsson som  skriver sammanlagt 3 st inlägg, här, här och här.

Personligen tycker jag att Marina har visar dåligt omdöme i sina korståg mot fäder. Däremot tycker jag inte att det är rätt att hacka någons mail. Monica raljerar över att Marina (om nu detta skulle vara sant) hade raderat alla mail för det skulle man ju inte göra.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag noterat att någon hackat min mail. Jag skriver inte något speciellt hemligt, men jag skulle nog tycka det vore pinsamt om det kom ut i orätta händer. Jag kan nog förstå paniken att man raderar, även om man sedan inser att det redan är försent efteråt. 

Vad som ska ha varit startskottet på hackningen ska ha varit ett mail från Marina till socialtjänsten som då publicerats på Ingrid Carlqvist blogg. Effekten av detta ska då ha varit att man tagit sig in i mailen. Troligen för att fortsätta grävandet som MA har tyckt skulle vara väldigt givande.

Jag är lite osäker på varför man är så sugen på att forska i ME förflutna. Vad är det man är intresserad av att få fram? Jag tycker det är väldigt viktigt att man ser till att få fram sanningen om de barn som drabbas av personer som ME, men varför hänga ut henne? På något sätt så skapar man en martyr med förföljande. Sen så kan MA två sina händer och tala om att hon inte har legat bakom något grävande, det har hennes läsare själv fått fram med henne som sambandscentral.

Resultatet blir en massa pajkastning fram och tillbaka från ME och MA. Båda bloggarna har sina kretsar med kommentatorer där man springer fram och tillbaka hånar varandra. För mig känns det inte givande på något sätt.

Men just i det här fallet så tycker jag att Monica gör fel. Istället för att håna Marina som en dramaqueen som hittar på allting alternativ en korkad person som inte har skrivit ut alla sina mail (hallå, papperslösa samhället så här i miljödiskussionens tidevarv) och sedan bara raderar mailen, så kunde hon försöka sätta sig in i känslan av att någon gjort intrång i hennes privata korrespondans. MA är övertygad att raderingen gjordes för att förhindra att polisen skulle hitta graverande mail. ME förklarar att det handlar om korrespondens med människor som lever med skyddad identitet. Själv tänker jag på pinsamma mail som adresserats fel och hamnat på Internet som skämt. Tänk om man skrivit ett halft skämtsamt mail till sambon om kvällens planer. Skulle jag vilja att någon som ogillar mig skulle få tillgång till detta? Skulle jag vilja att alla mina kompisar som jag mailat skulle riskera få något otrevligt mail?

Så, det är inte rätt att hacka någons mail. Oavsett hur illa man tycker om personen. Det är heller inte rätt att uppmana folk att dela med sig av vad man har fått fram genom en brottslig handling. Gör man det, så skjuter man sin egen trovärdighet i sank. Var går gränsen för att få fram sanningen? Är det ok att sätta ut adresser och telefonnummer till folk som har sådana åsikter för att folk som är obalanserade antingen kan åka dit och terrorisera någon, eller ha roligt med en massa tjuvringningar.

Tankar till Daddy 25 december 2009

I dag fick jag lite tid över och började då söka lite på mina favoritbloggar. Hittade ett avskedsbrev från Daddy. Natten innan julafton kändes det som det blev för mycket för honom och han valde att avsluta allt.

Det var med bävan jag läste de då 164 kommentarerna och jag grät av lättnad när jag insåg att han blivit räddad.

Jag har aldrig träffat Daddy men hans kamp för att vara en del av sitt barns liv har berört mig. Hans beskrivning av den verklighet som är Sverige idag har gjort mig både glad och förtivlad. Glad, då jag inser att bilden alla dessa misshandlande, pedofiler till män faktiskt inte är så många som vissa vill ha det till (eller ja, kanske inte vill ha, men framlägger det på det viset) och förtvivlad över hur illa människor kan ha det.

Det är många som har lärt känna Daddy (eller Jocke) som person. För mig har han varit visserligen verklig, men mer som en författare som beskriver sitt liv. Jag har på något sätt väntat på det lyckliga slutet som måste vänta en man med så mycket kärlek för sina barn. I dag insåg jag plötsligt att alla som förtjänar lyckliga slut inte får det.

Naturligtvis fanns det dessa kritiska röster som muttrade om att han nu bevisat hur olämplig han var. En själmordsbenägen person kan ju inte ta hand om barn.

Jag försöker då se till mig. Är jag självmordsbenägen? Jag skulle säga nej, i normala fall. Men det finns situationer.

Kommer ihåg beskrivningen om Tsunamin om mamman vars lilla barn slitits ur hennes famn. Jag tror jag hade kastat mig ut efter. Hade jag förlorat hela min familj så tror jag inte livet haft så stor mening för mig. Och varför då leva? Visserligen vet jag att mina föräldrar och syskon skulle blivit enormt olyckliga, men orkar man själv leva för andras skull? Jag tror att människor kan leva med det mesta, så har man väl kommit över den svarta tiden, så kan de flesta ändå se att det finns ljuspunkter ändå. Det finns saker som är värda att leva för. Men det gäller att man ska klara sig över den punkten.

Jultid är den svåraste tiden för alla ensamma. Jag hoppas, och tror,  inte att  Jocke gör något nytt försök. Jag hoppas att detta var ett rop på hjälp när han befann sig i det svarta hålet. Jag hoppas att han nu förstår att han har många vänner. Jag hoppas även han förstår hur viktig hans kamp är för alla andra pappor i hans situation.

Även om 2009 har varit ett osedvanligt dassigt år för honom, så är det ett nytt år på gång. Även om han nu får enormt jobbigt med ekonomin så kommer det på något sätt ordna sig.

Så några ord direkt till dig Jocke om du nu läser detta.

Så till dig Jocke. Fortsätt kämpa! Vi är så många som står bakom dig. Vi är många som väntar på ditt journaliska scoop. Vi lider med dig, men vi kämpar bakom dig på olika sätt. Du har synliggjort din kamp, och jag tror att det kommer rädda din relation med Rania så småningom. Det kommer skapa en förändring för dig kontra hennes morfar, som jag förstått har petats ut ur moderns liv på likartat sätt. Den vetskapen att hon faktiskt var älskad hela tiden kommer att göra att Rania får en trygghet så i livet. En trygghet och harmoni som inte kommer av materiella saker. Den trygghet som kommer av att veta att man är älskad.  

Ta den paus du behöver. Låt gärna någon ta över din blogg ett tag när du har paus och be dem ta in berättelser från andra pappor. Kanske Ingrid Carlqvist? På så sätt kan du ha ett sätt att fortsätta hålla liv i den viktiga debatt du varit med och fört fram i ljuset, samtidigt som du själv kan få den paus du behöver.
Kram på dig Jocke, och krya på dig.

Tankar om yttrandefrihet 19 december 2009

Det blev lite aktuellt med det här om yttrandefrihet när Ingrid Carlqvist blev av med sitt uppdrag som redaktör på Villaliv på grund av att det inte gillades att hon tog ställning för pappors rätt.

Det känns helt fel att det ska kunna ske.
Samtidigt arbetar folk för att Eva-Britt Dahlström ska avstättas som nämdeman för sina åsikter som hon står för på sin blogg.  Faktum är att det faktiskt ofta är samma människor som rasat över Ingrids behandling. Är detta dubbelmoral?

I augusti blev riksåklagare Rolf Hillgren rikskändis för att uttala sig om våldtäkt. Att det faktiskt inte alltid är våldtäkt när kvinnan anmäler. Rolf Hillgren bestraffades på något sätt för detta genom omplacering.

Lesson learned, tänk det, men säg för f-n ingenting.

Jag tror nämligen att många inom domarväsende tänker som Rolf Hillgren. Jag tror också att de faktiskt ibland kan ha rätt. Problemet är om jag råkat ut för en våldtäkt så vill jag nog inte ha en riksåklagare som jag fått uppfattningen att han inte tror på kvinnor och därmed inte göra sitt bästa. Jag tycker det är lite synd att det inte kunde blivit en ordentlig, renhårig debatt om frågan för på något sätt blir det är du inte med mig, så är du emot oss och är en presumtivt våldtäktsman.

Nåväl. Rolf Hillgren kommer nog tillbaka.

Jag alltså tycker inte att det är rätt att Ingrid blev av med sitt jobb på grund av sina privata åsikter. För det spelar ingen roll för Villalivs läsare att hon har dessa. Förhoppningsvis så har hon inte skrivit eldade krönikor om att män är bättre föräldrar än kvinnor generellt eller på något annat sätt använt tidningen som forum (ok, jag läser aldrig sådana tidningar, så jag har ingen koll).

I sådana fall så tycker jag inte att det ska påverka på något sätt alls. Jag misstänker att Villaliv har drabbats mer av bad will efter deras beslut än förut för övrigt.

När det gäller Rolf Hillgren så är det beklagligt att han har dessa åsikter. Det är också väldigt klart att dessa åsikter kan påverka hans yrkesutövning, och alltså kan det vara befogat att begränsa vad man yttrar sig om.

Eva-Britt Dahlström hänvisar till yttrandefriheten och är bra på att deklarera vad hon står för. Det tycker jag är positivt. Däremot ser jag inte att hon ska kunna vara nämndeman i alla typer av rättegångar. Hon visar själv att hon är jävig.

Om hennes historia är sann med pedofili och skyddad identitet på grund av en våldsam man så har hon fel referensramar för att bedöma sådant. Om det har hänt mig, varför ska det inte kunna hända andra? Och, man trodde inte på mig, så säkert är det även om personen i fråga inte har några som helst bevis så stämmer det nog.

Jag kommer att kämpa för min yttranderätt och min rätt att politiskt agera, precis som min rätt att ge råd till människor som anser sig ha blivit orättfärdigt behandlade av rättssystemet.

Men kanske man egentligen inte har blivit orättvist behandlad? Kanske rättsväsende sett till bevisen, och i vissa fall så är inte pappor en fara för sitt barn, även om mammorna helt vill ha dessa pappor ut ur sitt liv? Vad kommer hon då ge för råd? Fly med barnen, som hon gjorde själv, oavsett om de har rätt eller inte?

Jag fortsätter att kämpa för barns rättigheter.

Men om nu barnet faktiskt lider av att vara med en förälder som pratar illa om den andra? Vilken lojalitetskonflikt hamnar barnet då? De älskar båda sina föräldrar, men tillåts inte göra det?

Jag tror inte alls på PAS och arbetar aktivt politiskt för att inte PAS ska få fotfäste.

Nej finns PAS så kan hon ju naturligtvis åsamkat stor skada hos sina barn. Alltså är det bättre att stenhårt hävda att det inte finns. Men varför binda sig så totalt vid det? Tänk på att alla kan ha fel.

Till och med jag ibland

Man måste vara lyhörd och ibland acceptera att de slutsatser man dragit har varit fel. Och då kommer hon aktivt arbeta för att inte ge barn som har drabbats av detta rätt. Hur stämmer detta med att arbeta för barn? 

Jag har rätt att göra det även om jag är nämndeman. 

Ja, det är väl där jag är lite osäker. Har man en gång låst sig att PAS inte existerar, och så kommer det ett fall där man kan peka på att ett barn faktiskt far illa och visar att det beror på detta. Kommer hon ignorera dessa bevis?

Jag är beroende av opartiskhet. Inte ensidighet.

Det skäms jag inte alls för

Nej, det är väl helt klart inget att skämmas för. Det är bra att hon säger att hon är beroende av opartiskhet. Men jag tror inte på det efter att ha läst en del av hennes uttalande. Tyvärr. Och frågan är om man själv alltid är bästa bedömare av sin objektivitet?

Så, nej, jag tycker inte det är dubbelmoral att hävda yttrandefrihet för Ingrid, och begränsa Eva-Britt Dahlströms makt i rättegångar.