10 saker mammor ljuger om? 28 februari 2010
Posted by trollan in Barn.2 comments
För att varva ner från en annan diskussion så passade jag på att surfa in på Alltombarn för att se om de hade någon bra inspiration. Till att börja med så verkade jag vara redo för ett barn till enligt deras webtest. Kanske inte helt sant. Det blir inte mer barn här.
Nåväl. En annan artikel handlade om de 10 vanligaste vita lögnerna som mammor har.
1. Förlossningssmärta
Nix. Visserligen har man väl glömt bort en del av hur det kändes, men eftersom mina båda graviditeter avslutades i akut kejsarsnitt där bedövningen tog så kan jag väl inte klaga så mycket. Tyckte visserligen att värkarna var överreklamerade. Ingen hade sagt att det skulle göra så ont, typ. Framförallt hatade jag smärtan + att det inte gjorde någon effekt.
2. Alkoholkonsumtion
Även här nix. Har aldrig varit storförbrukare, så det var inget problem att avstå under graviditet, och även om jag inte tror att det är farligt under amningen så drack jag väldigt måttligt då. Och tar jag något glas vin (eller irish coffe) så är det inget jag försöker mörka på något sätt.
3. Hur jobbigt det är att gå till jobbet
Jag älskade att gå till jobbet efter mammaledigheten. Det var mycket skönt att få komma till arbetsplatsen. Tänk att få stänga dörren till toaletten. Och få vara där själv. Snacka om egentid. Visserligen var det folk (=kvinnor) som var aningen chockerad över hur man så oansvarigt kunde lämna barnet hemma. Att pappan var hemma var tydligen inte lika viktigt.
4. Konkurrens
Ok, här kan jag väl ligga lite illa till. Naturligtvis så säger man inte hur stolt man är över att min son var så tidig att gå (9 mån) och så snabb att börja prata mm. Nackdelen att vara så tidig var väl att han var tidig på allt. Klättra t ex. Så när nummer 2 kom så var man lite mer luttrad och kände inte alls behov av att sonen skulle vara snabb. Visade sig vara ännu snabbare (8 mån) och än värre att klättra. Det vill säga nummer 1 lärde sig av misstag så ramlade han så insåg han att det inte var en bra idé. Att man kanske skulle kunna göra det hela på ett annorlunda sätt. Nummer 2 hade inte alls samma inlärning. Han klättrade, ramlade, klättrade igen, ramlade osv. Så den där lögnen tycks ha straffat sig själv.
Nu kan jag väl erkänna att jag är rätt stolt över att min femåring kan läsa, skriva, kan räkna lite, och kan vissa saker på engelska, mycket som han har plockat upp själv. Dessutom så har han de egenskaper som är viktiga för 5-åringar. Det är naturligtvis inget man säger på föräldramöten eller utvecklingssamtal, men självklart vet jag att han är bäst 
Vi brukar undvika prata om det här med bollsinne. Ingen mening att jämföra sånt va?
5. Känslorna för vår partner
Nix, de säger att man tidvis hatar sin partner. Nej. Finns ingen anledning att ljuga om sådana saker. Jag kan naturligtvis ibland bli irriterad på honom, men det går fort över och det är inget jag kommer med vita lögner om. Han vet om när jag är sur. Utan tvekan.
6. Känslorna för våra barn
Oavsett vad mina barn gör så är baskänslan att jag älskar dem och är stolt över dem. Naturligtvis kan jag bli vansinnig på dem ibland. Och ja, att titta på de improviserade teaterstyckena som plötsligt ska visas upp. Och nej, jag ger kanske inte en helt ärlig recension när det händer.
7. Vad vi känner för våra barnlösa kollegor
Har inte problem med barnlösa kollegor – jag var själv en sådan under en lång tid. Däremot så kan jag förstå deras frustration vid alla VAB.
8. Tillbringad tid framför skärmen
Precis. Min son har 2 timmes skärmtid max. Eller ja, det var väl planen. Nummer 1 fick inte se på TV innan han var 2. Det höll väl rätt så bra faktiskt. Sen dess upptäckte vi hur enkelt det var på helger. Nummer 2 lärde sig säga Bompa (Bolibompa alltså) ungefär samtidigt som mamma och pappa. Tack och lov så fungerar det inte som barnvakt, så intresserad är han inte. Men det känns tragiskt att man på lördagmornar önskar att det gjorde det.
9. Mängden av skräpmat vi ger våra barn
Är faktiskt inte så mycket. Vi har kört Max en gång i veckan vid simningen, men till detta kör barnen gärna minimorötter eller bönsallad (som de älskar) annars så är det heller inte så mycket skräpmat hemma.
10. Vad vi känner för våra vänners barn
Har vissa problem med min systers äldsta dotter faktiskt, och det är väl inget man är helt ärlig med. Problemet är väl mest att hennes pappa är aningen självcentrerad och lärt henne samma sak. Så får hon inte som hon vill så blir hon helt hysterisk. Och helst vill hon då ha den leksak min son har. Tyvärr är vår son lite mesig i sådana här fall, så han ger genast ifrån sig leksaken om någon gråter efter den. Men jag tror att kusin har bättrat sig – och efter att ha fått en lillebror som gärna tar åt sig leksakerna så har även min son tuffat till sig. Men visst, jag känner väl till viss del igen det där mina barn och andras ungar.
Tankar om kärlek över gränserna 28 februari 2010
Posted by trollan in Dagbok.6 comments
En gång i tiden köpte min mamma boken Inte utan min dotter. Vi läste den hela familjen och greps av den fruktansvärda historien. Mamma gav oss i samband med detta rådet att tänka oss för noga innan vi föll för någon som inte var svensk. Och framförallt om vi planerade skaffa barn med någon.
För mig, i dyningarna efter boken, så förutsatte jag att hon menade en muslim. Men lite senare när min syster dejtade en fransman så visade det sig att det faktiskt handlade om inte Svensk, som utanför Sveriges gränser.
Anledningen var dels kulturellt. Det var väl den delen som jag trodde det handlade om mest. Var det så att min mamma var lite rasisitisk? Nej, det handlade om att hon tyckte att det är lättare i ett förhållande när man känner till samma saker. Oskrivna regler och sådant som finns i Sverige känner man till.
Den viktigare saken, som jag inte brydde mig om så mycket då, handlade om barnen. Och vad som skulle hända utifall att ett äktenskap spricker. Vad händer då? Och det är väl detta som har kommit lite på tapeten nu.
Lustigt nog så påbörjades dessa tankar redan på jobbet i veckan då pratade om en arbetsplats där det fanns 4 stycken ”importerade” män från olika delar av världen. De hade alla hamnat i Sverige på grund av kärlek. En kollega till mig kommenterade att det var mer vanligt att det var män som flyttade, och spekulerade i att det kunde handla om att kvinnor hade svårare att rycka upp rötterna. För mig kändes det lite osannolikt att någon skulle vilja lämna Kanada, Frankrike eller Australien för kalla Sverige. Hade jag hittat en fransman som jag älskade så hade jag nog tyckt att det var vettigare att slå sig ner i hans land. Men ok. Dessa har då flyttat till Sverige och verkar lyckliga. Många hade barn.
Då kommer då problemet. Tänk om kärleken inte håller? Plötsligt förstår jag min mammas varning lite mer. Ska den importerade personen bo kvar här i landet för att vara i närheten av barnen? När kärleken är slut, hur mycket band har de kvar förutom barnen?
I fallet George Pesor så tycks det som han redan 2003 bestämde sig att lämna landet i och med skilsmässan. Det är detta som Monica då retar sig på (eller i alla fall nu när hon fått vatten på sin kvarn), och känner att det har drivit hans ex-fru att agera på det sätt som hon gjort. Monica frågar också på ett ställe varför mannen har beslutat skilja sig. Som om det spelade någon roll. Han kanske hade hittat någon annan, vad har det med saken att göra? Äktenskapet var slut. Frågan var vad som skulle hända.
Ur vårdnadsutredningen 2003 (enligt kommentar från MA blogg):
”George anser att han ska ha ensam vårdnad om barnen. Han har fått en tjänst i Australien som han tänkte acceptera efter att dom fallit i vårdnadsmålet. Anledningen till att han ska flytta till Australien är att det inte går att ersätta ursprungslandet och släkten där, trots att han trivts bra i Sverige. Han menar att både han men också barnen behöver den släkt som finns där men han förstår också barnens behov av modern och av moderns nätverk. Han hävdar att han kommer åka till Sverige varje sommar så barnen får träffa modern. Han säger att han kommer tillåta modern och nätverket att hälsa på barnen i Australien. Han kommer uppmuntra xx och xx att ringa henne så mycket de vill men även nätverket får kontakta barnen så mycket de vill”
Pappan säger att han vill flytta till sitt hemland och han får vårdnaden. Hur vanligt är det i Sverige att han får vårdnaden? En mamma behöver nog inte kämpa allt för mycket att få vårdnaden i det här fallet. Men hon lyckades inte, på grund av sitt agerande.
Men barnen är svenskar kan man då argumentera. Är de? Enbart svenskar?
På min sons dagis går det flera barn som då har engelskspråkiga fäder. De pratar då två språk och är ofta i pappans hemland och hälsar på. De har en unik möjlighet att välja sitt land. De har rötter i båda.
Jamen, man kan inte flytta barnen från sina vänner!
Det är många barn som flyttar inom Sverige och byter klass mm. Det är något många barn får klara av. Vissa flytter blir mer lyckade än andra. Eftersom de redan har språket, och troligen har hälsat på en massa gånger så har de nog redan ett litet nätverk där.
George Pesor fick ta med barnen till Australien. Jag förstår att hans fru var olycklig. Men den förståelse och ursäktande som Monica sträcker ut har jag svårt att acceptera. Hon anser att det var moraliskt fel av George att återvända till hemlandet. Hur kan någon moralisera över någon annans livsval? Ja, hon är välkommen att ha vilken åsikt hon vill.
Kanske hade min mamma rätt att man ska tänka sig för både en och två gånger när man blir tillsammans med någon från ett annat land.
Kvinnor som hatar kvinnor? Nej. 28 februari 2010
Posted by trollan in Jämställdhet.3 comments
Det var en twittrare som reagerade över fenomenet att kvinnor radade upp brott som kvinnor begått och funderade över anledningen.
EsterAnais: Märklig blogg-genre: Kvinnor som hatar kvinnor. Kvinnor som samlar på brott begågna av kvinnor för att visa upp: ”Titta här!”
Problemet är väl att vi alla är uppväxta med att kvinnor är det svagare könet. Kvinnor är per definition offer. Det kan väl vara ett ok synsätt rent vardagligen att kvinnor accepteras som lite svagare. Ofta är vi faktiskt det. Men problemet är när synen kommer in i lagstiftningen. När brott som begås av kvinnor ses som lindrigare. Både för att de är mer förståeliga, kvinnan har pressats till att begå brott p g a outhärdlig situation. För män finns inte denna förståelse, de är ju av naturen mer våldsamma. En man ses som en potentiell misshandlare.
Av denna anledningen finns det många kvinnor som liksom mig har börjat ifrågasätta denna sanning. Ett sätt är naturligtvis att argumentera för detta i inlägg på inlägg. Men att komma med specifika fall är för mig lättare att relatera till. Det blir verkligare.
Men hatar jag kvinnor för att jag tror att personer av mitt kön kan begå fruktansvärda brott?
Nej. Jag kan i vissa fall verkligen känna hat mot vissa individer. T ex Bobbys mamma och styvfar. Kanske min avsky där är aningen större mot mamman då det för mig ändå är så att föräldrar ska skydda sina avkomma. Andra personer som jag kan känna ett blint hat till är personer som Anders Eklund och killen som misshandlade Emma.
Men för mig handlar det om att individer begår brott. Och det kan vara viktigt att man ser att individer, oavsett kön, kan begå brott. Framförallt i vårdnadstvister då man nu i en hög grad ger mamman enskild vårdnad av barnet, om hon påstår att mannen skadar henne eller barnen. I dag så behöver inte dessa anklagelser bevisas. Mannen kan faktiskt frikännas, men ändå inte få vårdnaden. För att?
För säkerhets skull – tänk om mamman har rätt? Vem vill utsätta ett barn för något sådant?
Vad man inte inser är att man då spelar mamman i händerna, hon belönas för sitt beteende. Och vilka typer av kvinnor är det som ger sig på falska anklagelser? Jag tvivlar på att de är de med starkaste psyke. Och dessa kvinnor får då enskild vårdnad av barn.
Därför finns det bloggar som räknar upp en massa brott begångna av kvinnor. För att kunna få upp en debatt, för att skydda barnen. För majoriteten av män och kvinnor är faktiskt inte brottslingar. Majoriteten bryr sig om sina barn. Lever sina liv utan att börja slåss med partner eller någon annan. Majoriteten skulle aldrig tänka sig begå brott heller. Så varför ska män eller kvinnor känna kollektiv skuld för något som någon av deras kön gör?
Svar på tal – eller nåt 28 februari 2010
Posted by trollan in bloggar, Jämställdhet.Tags: George Pesor, monica antonsson
2 comments
Efter att ha skrivit ett par inlägg om Monica så valde jag att (aningen provocerande) ta diskussionen till hennes blogg. Någonstans hoppas jag fortfarande på ett svar från henne, höra att hon tänker efter.
Borde väl naturligtvis veta att det var kört, trots allt har jag följt Monica en del och sett hur hon fungerar. Men här är då lite analyser av mina och andras kommentarer som då Monica svarat på.
Poängen handlar då om att George Pesor tar med sig sina barn till Australien när han fått vårdnaden, plus att han skrivit en bok om sin kamp samt att han uttalat sig om att skadeståndet var lågt och att hon borde få vård istället för fängelse. Detta är vad som Monica reagerat mot om jag förstår allt rätt.
Eftersom de flesta som skrivit kommentarer är folk som stött och imponerats av Monica så är de flesta skrivet med all respekt:
Hannas kommentar:
/../Men vi är inte djur. vi är människor och det gör att vi i en separation behöver se till barnens bästa och inte bara följa våra driftsimpulser.Att George flyttade till Australien var ju inget huxflux-beslut, som man kan tro av ditt inlägg. Den händelsen föregås av åravis med falska anklagelser och sabotage från mamman. Och dessa är inte Georges ”sida av myntet”. Allt finns belagt i myndighetspapper. Och att hon gjorde så mot honom gjorde ju också att han fick vårdnaden till slut, vilket möjliggjorde flytten.
Jag tycker också att man kan ifrågasätta flytten till Australien. Men jag tror inte det hade spelat nån roll om han hade valt att bo i Trollhättan eller Kalmar heller. Mamman är ju i det här fallet helt övertygad om att hon räddar barnen från en farlig pedofil och potentiell barnamördare. Skulle hon ha låtit en sådan bo med barnen ens på gatan brevid tror du?
Det finns bara 2 möjliga lösningar på ett sådant här scenario (vilket är en exakt kopia på det scenario min man befinner sig i):
1) Antingen har hon rätt att han är livsfarlig för barnen och då bör inte barnen få bo hos pappan.
2) Hon har en förvanskad bild av verkligheten. (Vilket inte nödvändigtvis måste betyda psykisk sjukdom. Man är ju lite till mans bra på att övertyga sig om det man vill tro).
Tror du att det i ett sådant fall finns möjligheter för ett konstruktivt samarbete?
Daddys kommentar:
/../Att lägga detta på George som har gjort allt och till och med mer, som stått i hans mänskliga makt för att barnen skulle ha både mamma och pappa i sina liv är rent av fult. Att dessutom göra det det utan att sätta sig in i historien är också ett journalistiskt magplask. Och det blir tyvärr inte bättre av att du attackerar Ingrids yrkesskicklighet. Hon har belägg för det hon skriver i detta fall. Jag känner George, var själv involverad i hans kamp för att hitta sina barn, OCH jag har läst boken.
/../
Det du fortfarande inte har förstått är att vissa människor inte är ett dugg intresserade av att samarbeta. Hur samarbetar man med en person som endast arbetar för att skilja dig från dina barn för gott? Som möter alla försök till samarbete med bizarra anklagelser om dom mest vidriga brott, väl medvetna om att detta beteende lönar sig i vårt statsfeministiska samhälle?
Medborgar X
/../ Det var ju här det gick fel för Ann-Louise Valette från början. Hon kunde inte acceptera att kärleksrelationen var slut och att de trots detta fortfarande hade ett gemensamt ansvar för sina barn.
Istället för att se till barnens bästa och att de skulle få en fortsatt god relation med båda föräldrarna började hon falskanklaga Georg Pesor för än den ena hemskheten efter den andra. Hon gjorde allt för att bryta relationen mellan Georg och barnen. Det gick så långt att barnen hamnade i fosterhem en tid. Hennes agerande gjorde att inte ens hon själv fick träffa barnen!
Under flera år försökte Georg få till en situation där han och Ann-Louise kunde ha gemensam vårdnad i Sverige. Men efter år motgångar kom det till en punkt där han kände att det inte fungerade. Först då beslutade han sig för att ansöka om enskild vårdnad och flytta tillbaka till Australien. Det var han också tydlig med i rätten. Och de dömde till hans fördel
Profanum_vulgus
Är det alltid så att vårdnadsföräldern ska flytta till umgängesförälderns hemland, eller varför skulle GP bosätta sig i Sverige? Hade det inte varit lämpligare att mamman flyttade till Australien?
GP la ju 150 000 på barnens umgängesresor, varför skulle han ha gjort det om han bara försökte ge sken av att han ville att de skulle träffa mamman?Om du lyssnar på vad mamman säger i TR (går att beställa) så kanske du förstår varför ingen skriver hennes version. Det skulle helt enkelt inte gagna henne.
Så kom då min första kommentar:
Jag har skrivit ner mina funderingar på den nya vändningen hos dig på min blogg.
http://trollan.wordpress.com/2010/02/27/och-historien-blir-alltmer-bisarr/
Min fundering är väl hur du kan tycka att det är ok att sätta dina behov framför barnens behov av en stabil uppväxt? Är det en bättre lösning att kidnappa barnen kontra att flytta till det land de bor i? Men fortsätt gräv du Monica.Som en grävande journalist visar du hur bra du är att gräva en grop för dig själv.
(Ok, jag kan redan nu säga att det inte var så smar att skriva den sista meningen, men jag var aningen trött på Monica. Dels på detta fall och fallet när hennes ”grävling” kom fram till att Marina Engan var en pedofil. Någonstans känns det som även hennes största supportrar inser att hon kanske inte är en så fantastiskt grävande journalist som hon hävdar.)
Svaret jag får då är från en av Monicas supportrar
Kjell G. Alexis A. A.:
Trollan fattar inte vad det ytterst rör sig om. Monica har inte sagt att det var ”rätt” av mamman att kidnappa barnen, bara att hon kan förstå vad som kan driva en förtvivlad mamma till något sådant. Förstå – inte ”godkänna”. Hon kritiserar G Pesor för att han offentligt gett sig på en redan slagen, fallen och tillintetgjord stackars människa. Hon har väl rätt att tänka så – även om t ex jag kan ”förstå” Georges första reaktioner där.
Jag tycker du Trollan gräver ner dig själv med din skadeglada kommentar här, i ett verkligt tragiskt fall.
Jag svarar då:
Monica säger att det ligger i en mammas natur, vilket för mig innebär att man rättfärdigar det.
Ok, erkänner att den sista kommentaren var onödig.
Nästa som svarar är en Anonym:
Jag håller inte med allt Monica skriver här. Men Trollan: varför skulle man inte kunna tycka synd även om en mamma som lider av en psykisk sjukdom (lägg till detta att hon faktiskt aldrig fått någon sådan diagnos). Hur ska det kännas för barnen att deras mamma blir utfläkt – varför räckte det inte med att pappan fick tillbaks dem? Dessutom fyller mig historien om avlyssningsapparatur utanför svärföräldrarnas hus med ett starkt obehag. Vad är det som säger att någon som gör så är riktigt frisk?
Jag svarar då Anonym med lite förtydligande:
Jag tycker visst att man kan tycka synd om en mamma, och för mig är det lättare att ha medkänsla med en person som gör något på grund av psykiska problem kontra ondska?
Hur skulle pappan annars få tillbaka barnen? Polisen hjälpte ju inte till. För dem var det viktigare att barnen fick ”ha julafton varje dag” utan skola, eller delta i samhällslivet?
Om man skulle åkt hem och skitit i det hela och hoppats på att barnen ev dyker upp någon gång skulle för mig kanske inte vara riktigt friskt. Hade han brutit sig in, misshandlat sina fd svärföräldrar för att tvinga dem berätta sanningen hade inte varit friskt. Men att krypa i buskarna och använda avlyssning känns som den bästa lösningen. Har du någon annan idé hur han skulle fått tillbaka barnen som varit sundare så skulle jag gärna höra det.
Att hon är tokig (vet faktiskt inte varför jag skrev tokig, menade psykiskt sjuk) är ju ett försvar av henne och inte ett angrepp.
Så svarar då Monica litegrann:
Till Hanna:
Jag tycker verkligen inte att det är dåligt att Ann-Louise får hjälp av en psykolog. Det har jag heller aldrig sagt. Jag skrev bara att det är en läkare som ska ställa diagnos. Inte en journalist. Jag tror faktiskt inte ens att det räcker med en psykolog. Det bör vara en psykiater.
Precis som du tycker jag att man först och främst ska se till barnen. Det skriver jag ju också.
Och visst, vi står kanhända högre än djuren. Men det finns en naturkraft som gärna tar vid när livet krisar och vi känner oss trängda.
Vad gäller sånt som ska ha hänt mellan AL och GP tar jag inte ställning till förrän jag fått höra även AL:s version.
Det räcker verkligen inte med den offentliga dokumentationen.
/../
Jag bara reagerar som medmänniska. Jag blir alltid väldigt illa berörd när man sparkar på en som redan ligger. Det är hela saken.
Till Mikael Karlsson:
Där sa du något klokt.
En vårdnadstvist kan nog göra vem som helst psykiskt sjuk. Det finner jag inte alls för otroligt. Och då har ju motparten en stor del av skulden. Visst är det så du menar?
Det är ändå inte upp till någon annan än en läkare att fastslå detta. Det har man helt enkelt inte rätt till.
Jag vet ingenting om skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas i domstol vid exempelvis egenmäktighet med barn. Har du rätt måste lagen ändras. Vi ska självklart vara lika inför lagen. Då är det DET man ska kämpa för. Att trycka till en enskild kvinnan som man är arg på och som redan är vingklippt leder ingenvart.
Och även efter en dom måste barnen ha tillgång till båda föräldrarna. Som till exempel GP:s barn. Men hur i all världen ska de få tillgång till sin mamma nu?
Till Daddy:
/../Varken hon, du eller någon annan har satt sig in i hela historien. Ni har gapat och svalt George Pesors version = dvs den ena partsinlagan. Den andra föreligger inte ens. Du och ett antal andra tycker att det räcker för att det passar dina syften. Tyvärr, det räcker inte för mig
Medborgar X
I tredje stycket och framåt diskuterar du AL. Jag har inte hört hennes version (inte du heller)och vill inte diskutera detta förrän jag just gjort det. Då kommer jag kanske fram till att ni har rätt. Men det kan ju faktiskt hända att ni har fel också. Har du tänkt på det?
Jag har reagerat över GP:s uttalanden i media, den dåliga smaken att ge ut sin partsinlaga i bokform och kravet på skadestånd – kort sagt att sparka på en som redan ligger.
Det gillar inte jag.
Profanum Vulgus
Jag har inte sagt att AL inte kan flytta till Australien, så den diskussionen ger jag mig inte in i.
Din bedömning av hennes psykiska hälsa får stå för dig.
Och vad får jag för svar?
Jag är inte bekväm med att du uppehåller dig här på min blogg.
Jag vore tacksam om du höll dig i din egen eller någon annanstans.
Wow. Vilken debatt teknik. Jag är portat från en blogg. Såpass. Inget svar, ingenting vad det är hon reagerar emot. Hon föredrar att hänga i sin egen ankdamm med folk som håller med henne.
Så eftersom Monica väljer att inte ställa frågor till mig eller någon annan som argumenterar emot henne så fångar jag upp en av hennes vettigare supportrar som ställer lite frågor. Av respekt för Monica så lägger jag inte svaren i kommentarerna, utan väljer att svara här, i min egen blogg där hon föredrar att jag håller mig.
Carstoned
Jag förstår inte varför det blir så starka reaktioner och folk säger sig vara ”besvikna” på Monica osv.
Min personliga åsikt är väl att plötsligt så visar Monica att dokumentation mm behöver man inte sätta sig in i. Hon dömer en man utan att på något sätt sätta sig in i problemet. Efter hennes jobb med boken om Gömda så trodde man att hon inte skulle lyssna på en ”subjektiv sanning” hon skulle inte låta någon hitta på en egen sanning för att gynna sig själv. Hon skulle stå upp för barnen. Nu förstår man än mer kritiken ”veckotidningsjournalist”.
Tycker bara detta visar på att Monica varken är kvinno eller manshatare, utan verkligen förespråkar SANN jämställdhet.
Det finns ju de som hävdar att Monica skulle ha ngn kvinnoförakt i samband med att hon avslöjade Mia, tror detta visar ganska starkt att oavsett kön, så ställer monica sig på den svagas sida.
För mig är det viktiga jämställdhet. Men på något sätt så känns det som oavsett jämställdhetstankar så har Monica nu visat att kvinnor är offer. Hon gör precis som Liza Marklund gjorde med Adam. Vad hovrätten och tingsrätten kom fram till spelade ingen roll för henne. Hon lyckades med sina krönikor i Expressen piska upp stämningen mot pappan som då förlorade vårdnaden. Alltså blev han den svaga partern och Monica ställde sig på hans sida. Om mamman hade vänt sig till henne, vad hade hänt då?
Om det hade varit ombytta ”könsroller” i detta nämnda fall (George, Australien), så hade hennes reaktion varit likadan, oavsett kvinna eller man.`
Kanske. Jag vet inte det.
Ni som säger att ni är besvikna på Monica, hur hade ni ställt er, om det var ombytta roller?
För mig är det lika illa vem som än kidnappar barnet. Har man kommit fram till att det är pappan som ska ha vårdnaden, då ska man respektera det. Men det ska finnas väldigt tydligt uttalat VARFÖR en person får vårdnaden. Dvs det ska inte vara som i många fall i dag där mammor får vårdnaden p g a anklagelser om övergrepp. Men även där så blir barnen förlorare om mannen är oskyldigt anklagad och sedan kidnappar barnet.
Hade ni fortfarande varit besvikna på Monica om det hade handlat om en mamma som åkt till andra sidan jorden med sina barn, så att pappan inte kunde träffa barnen, och att mamman sedan skriver en bok och pappan inte får en syl i vädret?
1. Boken handlar inte bara om elaka mamman. Den handlar även en hel del om Svenska samhället och hur mycket de hjälpte (kvinnojouren) Ann-Louise och bristen av hjälp till George från polisens sida. Det är det som jag ser intressant i debatten.
2. Skulle en kvinna som Mia lämna sitt Sverige för USA och rota sig på nytt så tycker jag det är illa. Om en en kvinna som är uppväxt i Australien eller något annat land väljer att lämna sitt nya land Sverige för att återgå till sina rötter där hon har sitt sociala nätverk sen gammalt, då kan jag förstå det. Det är ju som sagt det som är risken när man blir tillsammans med någon långt ifrån. Vad händer sedan?
Bara undrar..
Uppdatering 13:55: Monica har nu lagt ut ett till inlägg där hon på något sätt definierar kritiken att det handlar om pappa-rörelsen, att det är denna som är emot hennes argumentation:
Min personliga agenda är jämställdhet för alla, människors lika värde och att likhet inför lagen. Jag är emot all form av våld och övergrepp och tar alltid parti för den som är svag och utsatt. Kosta vad det kosta vill.
Jag känner att jag får tjata om detta. Ändå går det liksom inte in. När jag som i kommentaren nedan kritiserar GP:s behandling av barnens mor så får jag till exempel hela papparörelsen på mig. Varför? För att jag plötsligt kritiserar en man? Är det verkligen så lågt i tak i ert gäng? Jag tror och hoppas inte det.
Själv ser jag mig inte som en del av papparörelsen. Jag tycker att det är en självklarhet att man ska se människors lika värde. Oavsett kön. Men jag frågar mig vad Monica menar med ”parti för den som är svag och utsatt”.
Hur kan hon ha hängt ut Marina Engan i sån hög grad som hon gjorde, inklusive peka ut henne som pedofil inte anse att Marina Engan var svagare? Hur blir man i Monicas bok svag och utsatt? Vem bestämmer det?
Nåväl i kommentarerna hittills så finns det en massa bra kommentarer som tar upp mina tankar. Alla diskussionerna sköts enligt min mening med enorm respekt och hänsyn. Man märker att det är personer som har respekterat Monicas arbete tidigare som nu är helt ställda. Jag är väl en av de som gått hårdast fram, eftersom jag redan tidigare har retat upp mig på henne. Men ingen får ett bra svar.
Dessutom retar hon sig på att folk inte skriver om papparörelsen. Det faktum att folk inte pratar om papparörelsen borde väl ge en ledtråd. Det är faktiskt inte bara hon som ser jämställdhet som det viktigaste. De flesta som jag har läst inlägg av och respekterar anser detsamma. Så varför håller inte folk med henne? Kanske borde hon ta en funderare igen på det.
Mikael Karlsson ger återigen en extremt bra kommentar till hennes inlägg:
/../När det gäller din bok och dig som person. Ja jag var med och tyckte att Monica, De e en tuff brud. För att sedan läsa detta du skrev om Ingrid. Du inte bara gör att du blir misstrodd för din bok i framtiden utan du visar också på att du som vän inte kan hålla isär vad du ska publicera offentligt och vilket du bör föra en dialog om med vederbörande.
Vågade du inte ta polemiken med Ingrid eller?
Du kan inte ursäkta dig med att du skrivit den boken.
Vad skulle Hitlers ursäkt vara? Arbetstillfällena? Nej.. den funkar inte.
Hur som helst Monica, Att fortsätta diskutera med dig i sakfrågorna tror jag att både du och jag anser är lönlöst. Jag har fasta och raka principer och moral emot de som är mina vänner. Jag sviker inte dem igenom att hänga ut dem. Ej heller sviktar jag i min åsikt om olika saker. Jag kan aldrig till exempel påstå att jag förespråkar ett kriminellt agerande för att få behålla mitt barn. Tvärt om. Jag ska ju vara en förebild för mitt barn och för andra. /../
Och historien blir alltmer bisarr 27 februari 2010
Posted by trollan in bloggar.Tags: George Pesor, monica antonsson
add a comment
När boken sanningen om Gömda var på tapeten så fanns det många diskussioner. Många diagnostiserade henne som borderlines, och mytoman mm på Monicas blogg. Helt utan protester från Monicas sida vill jag minnas.
Men nu har det då utvecklats ”strid” mellan de forna vännerna angående fallet Pesor-Valetta. Monica är mycket upprörd över att Ingrid påpekar att mamman i fallet är psykiskt sjuk.
Jag har frågat Ingrid vilken diagnos Ann-Louise har. Utan fastställd diagnos kan man nämligen inte skriva att hon har en sådan. Det är grovt förtal.
Hon svarade:
”Monica,
detta rör sig om en kvinna som aldrig varit hos en psykolog eller psykiater. Vad vi vet. Givetvis har hon då ingen diagnos. Men experter jag talat med gissar att det rör sig om det som numera samlas under begreppet vanföreställningssyndrom. Tidigare talade man om förföljelsemani t ex.”
Gissar?!
Jag blev faktiskt riktigt illamående.
Plötsligt är det noga med en diagnos innan man skriver något.
Sen fortsätter Monica skriva att hon gjort samma sak. Dvs utsätta sina barn för fara och utstötthet om pappan tagit med barnen utomlands. Jaha. Plötsligt klarnar orsaken till avskyn för Mia fram. Det handlar om att hon lämnade sin son självmant. En mamma som gör detta är bevisligen sjuk, enligt Monicas sätt att se det. En mamma som kommer med lögnaktiga påståenden om att ens man har begått övergrepp mot sina barn, hon agerar helt enkelt utifrån sin natur? Det handlar ju om att behålla sina avkomma nära.
Det finns faror när man träffar någon från något annat land. George bodde i Sverige med sin älskade. Sen blev han anklagad för en massa saker av henne då ältenskapet sprack. All hans trygghet och sociala nätverk fanns i Australien – var kan han uppfostra barnen bäst?
Är det bättre att lämna barnen hos mamman? Är hon så bra för dem? Började inte diskussionen med en labil mammas hantering av barn?
Hur f*n kan du göra detta mot dina barn, George Pesor?
Det är för mig en gåta.
Hur f*n har du mage att begära skadestånd av en kvinna som redan är berövad precis allt.
Vad återstår?
I mina ögon har du sjunkit så lågt att du inte borde ha vårdnaden om era barn.
Vem ska då ha hand om barnen? Mamman som ganska klart skadar dem? Ska de lämnas till fosterhem? Har inte du själv precis skapat en blogg för att belysa problemen här? Det är rätt stora barn, de kan själv uttrycka sin önskan, och det tycks att vara i Australien, spelar inte det någon roll?
Ja, jag skulle göra allt för mina barn! Skulle mina barn tas med pappan någon annanstans så skulle jag göra allt för att vara nära dem. Hur? Jo, jag skulle flytta dit. Till och med till Alaska om det krävdes. Det är väl skillnaden mellan ditt sätt att resonera, Monica, och mitt. Jag anser inte att jag har rätt att sätta mina behov framför barnen på grund av ”djuriska drifter”. Jag är en mänslig person och kan bedöma mina handlingar och konsekvenser.
Jag tycker det är sorgligt att du har visat att du inte kan göra detsamma.
Uppdatering 28/2:
EFter att domen fallit mot ALV i tingsrätten så skrev Monica ett annat inlägg om GP. Jag hade även då lite tankar om detta.
En hemsk historia – och en sällsam en 26 februari 2010
Posted by trollan in bloggar.Tags: monica antonsson
12 comments
Häromdagen så läste jag ett långt inlägg hos Monica Antonsson som handlade om en nättidning som inte är så imponerad av sanningen utan gärna hittar på en egen historia. Inlägget är mycket bra och för första gången på länge så kände jag mig positiv stämt mot Monica. Hon har helt enkelt sina ljusa stunder, där hon är klar, tydlig och kan formulera sig. Men så kom i dag.
Det hela började väl när jag läste Daddys inlägg om en mamma som dödat sina barn.
Denna tragedi är en i raden som aldrig hade behövt hända. Om barnen hade fått den hjälp och stöd av myndigheterna som dom påstår sig ge, så hade detta kunnat undvikas. Istället tycks myndigheterna mest inriktade på att till varje pris förskjuta fäderna ur deras familjer. Vem av föräldrarna som är mest lämpade som vårdnadshavare struntar man fullständigt i. Istället för att lösa konflikter och införa klara och rättvisa vårdnadslagar så eldar man istället under konflikterna tills dom urartar fullständigt.I Sverige dödades 250 barn under 15 år mellan åren 1966 och 1999. I tre av fyra fall var förövaren en förälder. Barn som levde med ensamstående föräldrar var signifikant överrepresenterade som offer jämfört med deras frekvens i befolkningen i stort. Det är statistiskt lika vanligt med kvinnliga som manliga förvare. Likaså var det en jämn könsfördelning gällande offren med en liten övervikt mot pojkar.
Mamman åtalas nu för dråp. Hennes liv är förstört, pappans liv är förstört och de två små pojkarnas liv är till ända. Vi kan givetvis aldrig helt stoppa familjetragedier av det här slaget, men om vi blir bättre på att upptäcka psykisk ohälsa kan många liv räddas. Frågan är hur många barn som måste sätta livet till innan myndigheterna inser att mammor inte alltid är bäst för barnen?
Hej Ingrid,
Här i Vallentuna där jag bor hände det två gånger under mina 15-20 år som lokalredaktör. Två barn båda gångerna.
I båda fallen var pappan den skyldige.
Konstigt va?!
Ok. Vad vill hon egentligen ha sagt med denna kommentar? Det känns som det är tydligt att ett förtydligande kan behövas. Framförallt anser jag att ?! kan framstå som lite hånfullt. I alla fall är det väl det jag själv använder dem när jag kör både och.
Nu förklarar Monica lite senare att det från hennes sida handlar om att balansera debatten. Vilket naturligtvis är sant och vettigt. Men varför gör man det på det sättet? Tror hon verkligen att efter att ex-mannen till Frida Stenberg dödat henne med en slaktmask, efter att Emmas ex-pojkvän misshandlat henne så grovt att det är ett under att hon lever, efter att läst om de 153 kvinnorna i Aftonbladet som dödats av sina män så har vi rätt klart för oss att män kan vara monster. Män kan vara farliga. MEN även kvinnor kan vara det, och även om det inte framgår hos Ingrid lika mycket som hos Daddy, så upplever jag det som att hon är noga att psykisk ohälsa ska kontrolleras hos båda parter – och då kanske se djupare än kvinnans berättelse.
Saken är ju den att det är lika sorglig vem som än dödat ett barn. Oavsett kön är barnet lika död vem gärningsmannen än är. Det känns otäck när främmande människor dödar ett barn. Men på något sätt känns det för mig än värre när det är de personer som ska skydda barnet. En person som är den barnet alltid ska kunna lita på.
Så visst, kanske blir blåslampan lite hård mot kvinnor som begår dessa hemska brott från Ingrid, Daddy och mig. Men för mig handlar det om att belysa problemet. Att faktiskt få myndigheter att inse att även om det finns män som är psykisk störda, så finns det kvinnor, och för barnen är det viktigt att de har en stabil person hos sig, och att mamman faktiskt i en psykisk svacka kan välja att för ”barnen skull” ta deras liv.
Så visst, Monica kan ha rätt i att det är bra att ta en diskussion. Att föra upp debatten lite högre. Men man kan väl göra det på ett ödmjukare sätt?
T ex så här:
Hej Ingrid,
Du har rätt i att det här är en fruktansvärd händelse som inte skulle få ske. Men tyvärr händer det. Men glöm inte att det faktiskt inte bara är mammor som kan vara förövaren. I Vallentuna där jag bor hände det två gånger under mina 15-20 år som lokalredaktör att barn dödats av en förälder. Två barn båda gångerna. Och i båda fallen var det av pappan. Jag berättade om detta som motpol då jag upplever att du fokuserar mycket om elaka mammor som psykiskt sjuka och farliga för sina barn.
Madde uttrycker det väldigt bra i en kommentar hos Daddy på någon annan som klagar på hans fokusering på onda mammor:
/../, tror du att det skulle vara så många kvinnor/mammor som läser, kommentarar på denna blogg med posivitet kring Jockes inlägg om det hade varit så som du beskriver dvs att pappor är helgon och mammor är – ja vaddå??.
Monica ger även en släng av sleven till George Pesar i kommentarerna hos Ingrid. Pappan till barnen som kidnappades av mamman. alltså Hon dömdes i tingsrätten och nu är i hovrätten för att överklaga.
För övrigt är jag väldigt tveksam till dig.
Jag tycker att du behandlar dina barns mor väldigt illa.
När får vi (allmänheten) höra hennes version skriven av en djupt engagerad författare?
Ett visst försök att tolka mammans version gjordes av Ann-Marie som då var på plats i hovrätten. Så nog kan en engagerad författare få ut något av hennes historia. Vem föreslår Monica månntro? Sig själv eller Liza Marklund?
Efter lite sökning på min blogg hittade jag tre av de tidiga inlägg som jag skrivit när jag började reagera mot Monica. Jag känner litegrann igen hennes sätt att kommunicera nu på det sättet. Så länge folk kammar henne medhårs så är Monica mycket sympatisk. Men så fort någon kommer med en avvikande åsikt så förlöljligas man.
Bloggtips 25 februari 2010
Posted by trollan in bloggar.Tags: bloggar
2 comments
Lite då och då när jag surfar runt så har jag hamnat på Joshua Trees (Johnny Olssons) blogg. Han skriver fantastiskt bra och analyserar saker på ett fantastiskt sätt. I går så spann han vidare på ett inlägg hos Sanna Rayman på Svd om det är med oväntade resultat – trots liberal politik. Närmare bestämt alkoholkonsumtionen.
Som LCHF troende (men för tillfället inte praktiserande…) så tyckte jag mycket om hans kommentar om maten:
Det moderna samhällets invånare har stadigt blivit fetare trots alltmer lightprodukter och trots att vi utvecklat en kollektiv fobi mot fett i maten.
Andra trots och på grund av är väl vaccineringen för svininfluensen. Trots att resten av Europa inte vaccinerades i samma utsträckning som Sverige så blev det inte den förväntade pandemin – och på grund av att vi i Sverige gjorde det så blev det inte det här heller.
