För att varva ner från en annan diskussion så passade jag på att surfa in på Alltombarn för att se om de hade någon bra inspiration. Till att börja med så verkade jag vara redo för ett barn till enligt deras webtest. Kanske inte helt sant. Det blir inte mer barn här.
Nåväl. En annan artikel handlade om de 10 vanligaste vita lögnerna som mammor har.
1. Förlossningssmärta
Nix. Visserligen har man väl glömt bort en del av hur det kändes, men eftersom mina båda graviditeter avslutades i akut kejsarsnitt där bedövningen tog så kan jag väl inte klaga så mycket. Tyckte visserligen att värkarna var överreklamerade. Ingen hade sagt att det skulle göra så ont, typ. Framförallt hatade jag smärtan + att det inte gjorde någon effekt.
2. Alkoholkonsumtion
Även här nix. Har aldrig varit storförbrukare, så det var inget problem att avstå under graviditet, och även om jag inte tror att det är farligt under amningen så drack jag väldigt måttligt då. Och tar jag något glas vin (eller irish coffe) så är det inget jag försöker mörka på något sätt.
3. Hur jobbigt det är att gå till jobbet
Jag älskade att gå till jobbet efter mammaledigheten. Det var mycket skönt att få komma till arbetsplatsen. Tänk att få stänga dörren till toaletten. Och få vara där själv. Snacka om egentid. Visserligen var det folk (=kvinnor) som var aningen chockerad över hur man så oansvarigt kunde lämna barnet hemma. Att pappan var hemma var tydligen inte lika viktigt.
4. Konkurrens
Ok, här kan jag väl ligga lite illa till. Naturligtvis så säger man inte hur stolt man är över att min son var så tidig att gå (9 mån) och så snabb att börja prata mm. Nackdelen att vara så tidig var väl att han var tidig på allt. Klättra t ex. Så när nummer 2 kom så var man lite mer luttrad och kände inte alls behov av att sonen skulle vara snabb. Visade sig vara ännu snabbare (8 mån) och än värre att klättra. Det vill säga nummer 1 lärde sig av misstag så ramlade han så insåg han att det inte var en bra idé. Att man kanske skulle kunna göra det hela på ett annorlunda sätt. Nummer 2 hade inte alls samma inlärning. Han klättrade, ramlade, klättrade igen, ramlade osv. Så den där lögnen tycks ha straffat sig själv.
Nu kan jag väl erkänna att jag är rätt stolt över att min femåring kan läsa, skriva, kan räkna lite, och kan vissa saker på engelska, mycket som han har plockat upp själv. Dessutom så har han de egenskaper som är viktiga för 5-åringar. Det är naturligtvis inget man säger på föräldramöten eller utvecklingssamtal, men självklart vet jag att han är bäst 
Vi brukar undvika prata om det här med bollsinne. Ingen mening att jämföra sånt va?
5. Känslorna för vår partner
Nix, de säger att man tidvis hatar sin partner. Nej. Finns ingen anledning att ljuga om sådana saker. Jag kan naturligtvis ibland bli irriterad på honom, men det går fort över och det är inget jag kommer med vita lögner om. Han vet om när jag är sur. Utan tvekan.
6. Känslorna för våra barn
Oavsett vad mina barn gör så är baskänslan att jag älskar dem och är stolt över dem. Naturligtvis kan jag bli vansinnig på dem ibland. Och ja, att titta på de improviserade teaterstyckena som plötsligt ska visas upp. Och nej, jag ger kanske inte en helt ärlig recension när det händer.
7. Vad vi känner för våra barnlösa kollegor
Har inte problem med barnlösa kollegor – jag var själv en sådan under en lång tid. Däremot så kan jag förstå deras frustration vid alla VAB.
8. Tillbringad tid framför skärmen
Precis. Min son har 2 timmes skärmtid max. Eller ja, det var väl planen. Nummer 1 fick inte se på TV innan han var 2. Det höll väl rätt så bra faktiskt. Sen dess upptäckte vi hur enkelt det var på helger. Nummer 2 lärde sig säga Bompa (Bolibompa alltså) ungefär samtidigt som mamma och pappa. Tack och lov så fungerar det inte som barnvakt, så intresserad är han inte. Men det känns tragiskt att man på lördagmornar önskar att det gjorde det.
9. Mängden av skräpmat vi ger våra barn
Är faktiskt inte så mycket. Vi har kört Max en gång i veckan vid simningen, men till detta kör barnen gärna minimorötter eller bönsallad (som de älskar) annars så är det heller inte så mycket skräpmat hemma.
10. Vad vi känner för våra vänners barn
Har vissa problem med min systers äldsta dotter faktiskt, och det är väl inget man är helt ärlig med. Problemet är väl mest att hennes pappa är aningen självcentrerad och lärt henne samma sak. Så får hon inte som hon vill så blir hon helt hysterisk. Och helst vill hon då ha den leksak min son har. Tyvärr är vår son lite mesig i sådana här fall, så han ger genast ifrån sig leksaken om någon gråter efter den. Men jag tror att kusin har bättrat sig – och efter att ha fått en lillebror som gärna tar åt sig leksakerna så har även min son tuffat till sig. Men visst, jag känner väl till viss del igen det där mina barn och andras ungar.
Finns väl inget mammor gnäller så mycket om som förlossningssmärtor, till och med kvinnor som inte fått barn beklagar sig över hur jobbigt det är för kvinnor och deras förlossningssmärtor, trots att det är någonting de i snitt upplever mindre en två gånger i livet, måste verkligen ta priset som världens mest överreklamerade grej.
Eftersom jag själv inte upplevt förlossningssmärtor så kan jag inte uttala mig om hur det är.
Men vad jag förstått så är det nog mer skräck för de som inte fött barn faktiskt. Både män och kvinnor får rysning bara av att tänka sig det. Det är liksom inte så mycket plats att komma ut, och man kan spricka upp. De som har genomlidit det brukar ganska snart komma över. Kroppen ska tydligen glömma smärta (annars hade det nog inte blivit mer än ett barn) och därför kanske en del ”ljuger” och säger att det inte var så farligt. För att de när de ser tillbaka på det så var det under en så kort intensiv stund.
Har man då inte upplevt det så försöker man föreställa sig hur det ska kännas, därför tror jag nog att det kan vara de som inte fött som ”beklagar” sig mest. Men det är väl bara min personliga åsikt. När man ser folk som fött 8 barn så tänker man att så himla farligt kan det väl inte vara då