Lite härlig musik

Hittade ett klipp som jag rekommenderade. Både humor och bra musik.

Reflektioner om lite domslut

Läser lite om domslut som har kommit i dagarna. Den första som är rätt intressant är väl att en bloggare inte kan dömas för förtal av vad som skrivs i kommentarerna. Det kan väl vara rätt intressant att veta. Men Catta har skrivit ett bra inlägg om det hela och jag kan väl inte annat än hålla med om att kvalitén på sådana bloggar där detta tillåts tappar helt i värde och trovärdighet, så det blir lite självsanering.

 Ett annat domslut som jag applåderar är att Landskrona kommun får betala skadestånd för de skador som åsamkas när en tjej som var omhändertagen för psykiska besvär släpps fri och har möjlighet att tända på. Jag tänker osökt på Linnea. Ludmillas dotter som frivilligt las in på BUP då hon var suicidal och man visade så lite intresse på vårdavdelningen att de lät henne gå på obevakad persmission. Och att hon inte är ensam skrev jag om här.

Då fick man bara en varning, vilket naturligtvis leder till att ”man ska se över rutinerna”. Den gången handlade det bara om ett liv, sådant som inte kan värderas i pengar, och alltså inte värderas . Den här gången handlade det om materiella skador till ett värde av 90 miljoner. Vilket kostar kommunen 30 miljoner.

Kanske oron för sådana skadestånd gör att man tar uppdragen på mer allvar? Kanske det kommer att gynna hela psykvården? Man kan alltid hoppas.

Det tredje domslutet handlar om väktarna på häktet som konstaterade att en ung man hängt sig på toaletten. Och i godan ro satte sig och vänta på ambulansen. I deras ögon hade de gjort allt rätt.

När vårdare upptäckte vad som hänt tog de inte ned honom utan det var ambulanspersonal som 14 minuter senare tog ned honom. Mannen avled två dagar senare på sjukhus.

Hur kan de tycka att de gjort rätt. Det jag tyckte mest om att läsa var denna rad: Två av dem överklagade till hovrätten.

Den tredje? Kan man tänka sig att en av dessa tre insåg att de hade handlat fel och faktiskt förtjande straffet (dagsböter)? Den personen får faktiskt lite respekt från mig.

Tankar om en advokat

Etiketter

Leif Silbersky

Jag blir så trött på Leif Silbersky. Överallt när det är ett mål som är intressant för media så visst f-n är han där som representant för den misstänkte gärningsmannen. Det är väl gott och väl. Men han uttryckte sig för inte så länge sedan om att Landskrona fallet bara handlade om en olyckshändelse. Hur ett sådant uttalande ska upplevas av änklingen och anhöriga är svårt att veta. Men nog tror jag att jag och Leffe har lite olika definitioner på olyckshändelser. Men ok. Han är en advokat som ska göra sitt bästa för sin klient. Så jag biter ihop och accepterar det. Men så läste jag dagens kommentar.

Enligt Kristianstads tingsrätt hade övergreppen ett straffvärde på 14 års fängelse, men med tanke på att den dömde inte var fyllda 21 år när brotten begicks minskades tiden med två år. Leif Silbersky anser alltså att även det straffet är alltför hårt. Hans klient har erkänt själva misshandeln men förnekar våldtäkten och människorov.

Att en advokat ska tänka på sin klient är väl viktigt. Men någonstans måste man väl kunna se offret? Ett offer som ligger med hjärnskador. Vad blev hennes straff? Var det för hårt eller var det ett lagom straff för att ha beblandat sig med den här mannen?

Om en ”olycka” skulle drabba Silbersky eller hans familj jag undrar hur han då skulle se på sådana uttalanden från sina kollegor?

Den lilla människan är rätt oväsentlig

Läser om mannen som tappade körkortet tack vare att en dator som testade hans syn underkände den. Det hjälpte inte att två andra oberoende optiker konstaterade att han inte hade problem. Nu hade ju konsultläkarens maskin underkänt honom och då var det detta som gällde.

Resultatet var att Thomas tappade det fasta jobbet han skulle fått. Själv har jag en gång haft en dator som gjorde synundersökning på mig. Jag fick då glasögon som inte var tillräckligt skarpa. Var ett rent h-e att ha dem. Jag gick aldrig tillbaka till den optikern. Lite senare så var jag på en annan gratis undersökning. Även där kom man fram till att mina glasögon inte hade rätt styrka. Kanske inte. Men med dem såg jag i alla fall. På något sätt kändes det viktigare för mig. Man sa även då att de inte är 100%. Det sa även en professor som gav Thomas rätt. Så han fick tillbaka sitt körkort. Månntro om man tänker erbjuda honom jobb med? Eller kanske betala räkningar tillsvidare? Nä, trodde inte det jag heller. Och inte är det en unik situation heller. Det är många som drabbats.

Man blir bara så less…

Etiketter

bilolycka, lynchning, Rattonykterhet

Läser i SvD om den 24-åriga kvinnan som körde på en gravid kvinna och hennes 8-åriga dotter. Kvinnan fick missfall samt var tvungen att amputera ett ben. Dottern dog direkt. Den berusade kvinnan som var på väg från (sitt?) födelsedagsfirande försökte smita och körde då på en stolpe. Ursinniga ortsbor drog ut henne ur bilen. Så långt är jag med. Jag kan förstå raseriet. Men en av de ursinniga skjuter henne med 5 skott. Hon efterlämnade 3 barn.

Jag blir så ledsen när jag läser sånt. Varför måste folk ta bilen när de har druckit? Inser de inte vad de riskerar? Ska det vara så svårt? Och sen. Varför går man omkring med en pistol. Och 5 skott. Är inte det lite väl överdrivet? Jag kan förstå raseriet – men varför inte låta rättvisan ha sin gång?

Man blir bara så maktlös av saker som man inte kan påverka men känns så onödigt. 3 liv. Bara för ett korkat  beslut att ta bilen.

Blodsband viktigaste som finns?

Etiketter

bonusbarn

I dag så läser jag ett inlägg på Sanningen om MA där man pekar ut tecken på vuxenmobbare och jämför med MA. Jag kan erkänna att jag känner igen mycket i det man beskriver på hur hon bemöter andra. Men hur hon fungerar i verkligheten är svårt att säga. Men det blir i diskussionen mycket prat om ett inlägg. Framförallt då vad en av MA främsta kommentatorerna har sagt. Eftersom inlägget i sig själv tycks vara borta så kan jag inte bedöma i vilket sammanhang, eller om man citerat korrekt men jag läser då vad lena själv skriver:

Då har man i mina ögon missat målet helt. I barnens värld är dessa bonusmammor inte alls någon bonus! Bara en pain in the ass! Kvinnor som träffar en man som tidigare har barn ska hålla sig jävligt passiva.

Ok. I denna lenas värld så så ska man inte yttra sig om man inte har barn. Då vet man inte vad det handlar om. Eftersom jag nu har två barn så antar jag att det innebär att jag kan yttra mig. Jag kan inse att det är problematiskt i familjer med bonuspappor och bonusmammor. Framförallt när man har växelvisa boenden. Men skulle man nu då leva heltid med barnen, skulle det göra någon skillnad?

Min sambo är skilsmässobarn. Hans föräldrar skilde sig när han var 12. Pappan hade då en älskarinna som var gravid. Mamman blev sambo med en person som funnits i periferin. Pappan fick två barn med sin nya fru, men de skilde sig ganska snart. Sambon bodde heltid hos sin mamma och hade väl inte så här jättebra kontakt med pappan förrän han blev 18 år och bilintresset förenade dem. De är ganska lika varandra och kan förstå varandra utan ord. Däremot så har väl jag haft bättre kontakt med småsyskonen som då är uppväxt att bo hos sin far varannan helg.

Sambon till mamman har då inte varit en surrogat pappa, men en väldigt viktig person. Han har alltid ställt upp för min sambo så han har verkligen varit en bonus, snarare än pappa. Vi har nu två barn som i sin tur älskar denna person. Han är inte en farfar men jag har hört hur sonen på dagis förklarat att han har en ”J” vilket har skapat avund hos andra som då inte har en sådan. ”J” har inga egna barn men han har syskonbarn och barnbarn som han också varit en viktig person för.

För min sambo så är pappan viktig. Det är hans biologiska pappa. Men han är enormt glad över att han har och har växt upp med denna bonus person. Och för barnbarnen så är det inget konstigt alls.

Så min tanke är att om lenas styvdotter aldrig sett pappas fru som bonus, men varit uppväxt på heltid sen hon var 5-år, då säger det mer om lena än om barnet. För att vinna en 5-åring är inte så svårt. Om man är intresserad. Och inte anser att passivitet är det viktigaste. Och hade min sambo haft barn som hade det svårt, då hade jag nog lagt ner mycket för att vinna dem. Kanske det inte gäller alla, men åtminstone jag kan älska och känna för barn, även om jag inte fött dem.

Men visst, om man nu har olika förhållanden där man i princip inte hinner lära känna barnen så kan jag förstå problemet. Varför skulle barnet bry sig om pappas tredje fru på 5 år? Det dröjer ju liksom inte länge innan hon är utbytt och därmed finns det ingen anledning att lära känna henne. Och är det för mig det femte bonusbarnet som man ska ha relation med så visst kan det ge problem. Det måste vara svårt att investera en massa kärlek i någon. Framförallt för ett barn. Men det är inte deras fel. Och att inte kunna älska ett bonusbarnbarn bara för att det inte är ens eget barnbarn. Jag tycker synd om lena. Det är synd när man inte har tillräckligt med kärlek att dela med sig.

Mer funderingar till invandringsdebatten

Etiketter

flyktingbarn, Invandring

Återigen spinner jag vidare på ett inlägg som är skapad av Catta. Hon ifrågasatte då hur en debattör på Expressen kunde såga en bloggare utifrån att han hade mage att ifrågasätta om alla dessa ensamkomna flyktingbarn som kommer till Sverige de facto är barn (dvs under 18 år). Tittar man på bilder där man svagt anar rynkor i pannan på en del så är det nog många som slås av tanken: Kan detta verkligen stämma?

Uppdaterad 20:00: Läs gärna Anders Jacobssons egna ord om hela debatten. Har har skrivit en fantastisk artikel på Newsmill. Gunilla Brodrej har återigen visat vilken kvalitet det är på folk som jobbar på den tidningen. Egentligen har jag undvikit dem sen jag insett hur Liza M har använt media för sina ”politiska projekt”. Jag inser nu att det tydligen är standard för folk på den tidningen att skapa sina egna nyheter, oavsett vad det kostar andra. Man inser plötsligt varför Liza M sitter kvar.

Att man då inte anser att folk ska få släppas in på tveksamma grunder placerar en genast i rasist facket och SD sympatisör. Jag vill därför försöka reda ut vad jag är kritisk mot i hela flyktingpolitiken och vad jag skulle tycka vara lämplig idéer för att förbättra det hela då jag inte anser att stänga gränser är ett bra alternativ.

1. Ensamkomna flyktingbarn.
Kolla upp dessa lite mer. Ja, jag vet att en del kan se äldre ut. Jag hade en gymnasist som hade helskägg och inte hade problem att komma in på systemet när han var 18-år. Men faktum är att man oftaast kollar leget på systemet. Jag har fått visa även i julas (erkännes, som 36-årig tvåbarns mor som ser lite allmänt sliten ut så blir man faktiskt aningen smickrad när personen frågar efter leget. Men den främsta känslan är väl: Är du blind eller??). Om jag hävdat att jag var mogen nog att köpa min öl på systemet (eller på resaurangen) när jag var 20 (eller 18 år) så hade det inte spelat någon roll. Innan jag har fyllt mina 20 eller 18 (med legitimation!) anses jag vara underårig.

Andra fall som det här med åldern då var att man tyckte att sex med barn under 15-år kriminaliserades. Det var för att inte äldre män skulle utnyttja yngre tjejer (att det inte ses som lika illa om 30-årig kvinna har sex med en 12-årig kille är en annan debatt). Det tycker jag är rätt. Men plötsligt så läser man om fall där domstolen tyckt att flickan såg mycket äldre ut, och alltså kunde inte personen dömas då. Där var plötsligt åldersgränsen lite vajande. Men om jag ska rösta, köpa sprit, ta körkort, då är det på dagen som gäller. Oavsett om jag är mogen eller inte. Men om jag kommer in till ett land och säger att jag är 17 år, och alla tycker att jag ser ut som 25. Då är det inte rätt att ifrågasätta. Ett sådant ifrågasättande handlar bara om fördomar.

Uppdaterat 18:30: Tips på ett intressant inlägg i ämnet.

2. Slöjdebatten och kränkningar
Det är här med slöjors vara och inte. Att sitta och förbjuda slöjor över håret är bara trams. Varför skulle man förbjuda det? I vissa yrken (t ex livsmedelsbranschen) kan det vara en fördel att man får bort håret helt. Varför inte med slöjor?

Men när man då pratar burka och niqab som är heltäckande då blir jag mer tveksam. Jag vill inte förbjuda det. Däremot ser jag inte att det ska vara en rättighet att ha den i alla sammanhang. T ex hon som ville ha det på provet på högskolan. För att hon skulle kunna examineras så skulle det bli merarbete för skolan då man måste ha en kvinna som kollar leget och ansiktet.

Man ska inte kunna kräva att få en kvinnlig examinator som ska göra extra jobb som jag ser det. Alltså. Hon får ha det i den mån det fungerar, men om det inte fungerar att skriva prov så kan hon inte ta klart utbildningen. Det är inte ett handikapp som man måste ta hänsyn till. Det är ett aktivt val. Om hon nu anser att det är förtryckande så kan hon försöka åka till ett land där hennes önskan är norm. Där de skulle ta emot henne med öppna armar.

Det vi vänder oss emot är bland annat kvinnoförtrycket, vi kan förstå om man i det läget vill fly till ett friare land. Men om kvinnorna hellre trivs med detta -  vad har de då för anledning att vara i Sverige? Jag vill heller inte lämna ett barn på dagis till en kvinna med burka. Jag vill inte få förklara för min son att nej, pappa brukar inte överfalla kvinnor bara för att han fått se lite hud. Så ingen lagstiftning. Men heller inte se det som en diskriminering om folk säger nej. Men, man måste ha en bra anledning att säga nej. Jag kan se många anledningar till att säga nej till Niqab, men jag kan inte någon anledning till att säga nej till slöjor.

Men som det verkar idag så ska det antingen vara lagstiftat mot, eller en rättighet som man kan få ersättning för om man diskrimineras för. T ex mannen som vägrade ta den kvinnliga VD i hand. Att han kränkte henne sågs inte som ett problem. Jag kan kanske hålla med om att det var lite felaktiga grunder att AF stängde av honom (men är det inte många fall man funderar på vad de håller på med, har inte även ”svenskar” stängts av ibland om man inte gjort allt för att få jobb?) men att mannen då ska få skadestånd för att ha ”kränkt” en annan person känns lite hårdsmält.

3. Brottsligheten.
Ja där har vi ett problem. Så vad gör vi med det? Mörkar dessa fall? Låtsas som det regnar? Mitt förslag är att man kan ge ett provmedborgarskap. Detta fungerar då som ett vanligt medborgarskap. Man kan rösta, har rätt till alla de saker som ingår i ett medborgarskap. Men det kan även återkallas. Har man ett sådant på 5 år så går det sedan per automatik över till ett vanligt.

Om man under tiden upptäckts ha fuskat till sig detta på felaktiga premisser. Typ att en ensamstående kvinna plötsligt får sin man som ska bo med henne eller att föräldralösa barn får sina föräldrar och/eller fru med barn som dyker upp så dras det tillbaka, med möjlighet att söka på nytt.

Om man begår ett brott ska det även där prövas. Jag tror att majoriteten som kommer in sköter sig. Däremot finns det folk som inte sköter sig, och dessa måste man ta itu med utan att dra alla invandrare över en kam. Är det någon som ifrågasätter varför man har körkort på prov?

4. Språkkunskaper
Är man i Sverige så måste man kunna svenska. Det spelar ingen roll vilken typ av läkarutbildning man har i sitt hemland men kan man inte prata svenska så kommer man inte kunna förstå det patienten beskriver vad gäller symptomer och patienten kommer troligen inte förstå vad du säger heller. Ett annat yrke är väl lärare. Jag hade en dansk som biologi lärare ett år på gymnasiet. Total waste of time. Det var väl inte ett ämne jag var intresserad av i sig, och när jag då inte heller förstod läraren så blev det än värre. Jag satt av min tid. Är det rätt mot elever?

Däremot finns det yrken där det inte är så viktigt med svenska kunslaper. T ex så jobbar jag idag med många från olika länder som it-tekniker utan problem (oss förstår inte folk ändå…), eller bilmekaniker, eller mycket andra jobb. Men förutsätter ditt jobb kommunikation med kunder, elever, patienter mm med svenska som modersmål så ska du kunna språket.

Men det handlar inte bara om jobb. Det handlar om sociala samspelet. För att kunna förstå svenskarna måste du kunna förstå språket.

 Jag hörde om en person från Ryssland som kom till Sverige. Han hyrde Sällskapsresor filmerna, läste Astrid Lindgrens böcker och såg andra program som finns med i Svenska folksjälen. Jag tror att man i mottagningen ska satsa lite på att lära de som kommer till Sverige lite om den svenska kulturen. Att se komedier som driver med oss är ett ypperligt sätt. Jag tror också det är ett bättre sätt att lära sig språket än att läsa SIS material.

Varför inte projekt i svenkshet? Låt dem titta på melodifestivalerna. Se vad folk säger om det. Ge dem en förståelse av oss. Ge dem en annan bild än det svenska lynnet man ser i tunga filmer som typ Ingemar Bergmans. Om vi inser att de på något plan förstår oss, kanske det blir lättare för oss att ta till oss deras kulturer.

Jag tror nämligen att vi kan ha väldigt stor nytta av folk som kommer till oss. De kan lära oss mycket, och ha egna erfarenheter. Jag kommer ihåg A. Han var norsk med rötter i Libanon. Han jobbade då i Sverige med norsk support. Han kunde ganska snabbt svenska (vilket i sig var imponerande, han kunde alltså bra norska men hade inget problem att prata svenska utan brytning). Han var en fantastisk hjälpsam person och var även populär bland kunderna. Skulle jag någonsin rekrytera en person så vore det han.

Precis som i ”könskrigs” debatten så måste vi se individer. Vi måste kunna se de fantastiskt underbara människorna med rötter i ett annat land. Men vi måste även kunna se rötägg, och kunna hantera detta utan att bli kallade rasister.

Avslutningsvis…

Det känns trist att säga att på de fyra företag som jag varit på de senaste 10 åren så har det enbart varit mörkhyade städare (inte så många städerskor för övrigt). Vad beror det på? Är det egna val, eller är det så att vi ”svenskar” inte tar de jobben?

När jag gick på skolan så var det nästan bara kvinnliga städerskor på den tiden, kvinnor med dålig rygg. Som kedjerökte. Som inte fick kallas städarskor då det var förnedrande titel. De blev lokalhygienister istället. I dag pratar vi städare igen. Men nu är det invandrare. Men det är svårt att veta vad man kan göra åt det.

Är det så att vi inte har någon bra mottagning, och sedan anser att de ska hålla till godo med jobb som vi inte vill ha. Och då de inte har någon bra kunskap om svenska språket så har vi det som ursäkt. De är inte intresserade att komma in i samhället. De ställer bara till problem. Men jag tror inte på det. Jag tror att Sverige vinner på mångkultur. Men vi måste våga ta debatten. Vi måste peka på det som är fel. Vi måste kunna med att säga att vissa grupper är överrepresenterade i brottstatistiken. Och vi måste kunna se varför, och ha lösningar för att förbättra villkoren för den gruppen.

Härligt initiativ

Etiketter

Fängelse, godnattsagor, pappor

Läser i Aftonbladet om projektet Godnattsagor inifrån. Det handlar om att pappor som sitter inne kan läsa in sagor på CD för att barnen ska få lyssna på dem.  De kan även få skapa CD fordral och sjunga in sånger. Det är så härligt att verkligen se fokus på barnen. Jag hoppas att det kommer spridas till fler anstalter än i Malmö.

Kungliga människor har inga känslor – eller?

Etiketter

Jonas, Madeleine, otrohet

Catta har skrivit lite om hur trött hon är med alla dessa otrohetsrabalder. Hon länkade då till en intressant debattartikel i Aftonbladet (jepp, ibland kan de publicera vettiga saker där med..)

Hittade då en del kommentarer till artikeln som visar lite på hur folk ser på saker och ting:

Visa respekt mot kungahuset…ha! Många som träffat vissa ”kungligheter” ute kan vittna om den respektlöshet de visar mot de ”utanför kretsen”. Det finns väl en anledning till varför han väljer att hoppa isäng med nån annan. Ingen ska ju inbilla mig att Madde bara är offret i detta fallet.

”Låt oss i respekt …”, ja, för vad?? Respekt för människor som fötts in i något som borde varit avskaffat för 100 år sen, då man började inse att alla människor har lika värde. Har mycket svårt att tycka synd om medlemmarna av kungahuset. De är idag massmediala fenomen, precis som vilka artister som helst. Vill de inte vara med i massmedia och skylta med sina liv, så kan de tacka för sig och avsäga sig sin kungliga status.

Går tillbaka lite i tiden i mitt liv. Det var en tjej C som jag inte gillade något vidare. Hon var en av de populära. Såg bra ut. Brydde sig väl inte om någon av de som stod utanför hennes klick.

Egentligen så hade vi väl inte på något sätt umgåtts så att jag inte gillade henne berodde väl dels på avundsjuka för hennes utseende, dels för att hennes mamma (som var min chef) inte var så rolig, och slutligen, den viktigaste anledningen, så tyckte jag att hon verkade se ned på oss andra.

En gång var vi ute på krogen samtidigt. Jag tror att hon var nykter. Vi köade på toaletten samtidigt.

En tjej kom ut aspackad, kramade om C och började prata om att hon varit i säng med C ex-pojkvän. Jag vet inte hur diskussionen startade, men jag kom ihåg att jag lystrade på något i tonfallet när C sa något om att hon inte var medveten om att det var slut.

Den packade tjejen verkade inte höra på det örat utan kramade om C och så gick hon ut. Kvar stod C och jag i kön.

Plötsligt var hon inte längre den populära tjejen som kunde få vem hon ville för mig. Hon var en tjej som plötsligt fått sin värld slagen i spillror. Hennes pojkvän hade hoppat i säng med någon annan och påstått att deras förhållande var slut. Hur reser man sig efter det? Hur många har han gått runt och sagt det till? Vad har han mer sagt? Har han skrattat åt henne som inte fattat något?

Jag sa ingenting utan vi stod båda tysta kön i egna tankar. Men jag kommer aldrig glömma hennes blickar. Suckarna. Fasaden som var så tydlig. Hon tänkte inte bryta ihop där och då. Hon blev på något sätt mer mänsklig efter denna händelse för mig. Hur mycket man än har ”gratis” i form av utseende, pengar, sångröst, talang så är vi människor och kan såras av samma saker. Att bli sviken av någon man litat på och tycker om gör lika oavsett hur mycket pengar man har.

Lägg därtill till att man får sveket i ansiktet via löpsedeln. Kunna läsa om hur synd tjejen som har varit tillsammans med pojkvännen tycker att det är om en själv. Försök sätt er in i förödmjukelsen detta måste skapa. Vetskapen att alla bilder som tas på dig kommer skärskådas in i minsta detalj. Ser hon glad ut? Knäckt? Hur mycket visste hon? Spekulationer, varför har det skett med mera.

Oavsett om man tycker att kungahuset är något att ha eller inte så är det människor vi pratar om. Människor med känslor. Även om man inte respekterar hertiginnan av Hälsingland så kanske man kan ha respekt för personen Madeleine. Eller Elin Nordgren, eller Sandra Bullock. Personer som får se sina liv analyseras på Aftonbladets eller Expressens eller andra ”nyhets” tidningars löp.

De har varit ihop i många år. De har en historia tillsammans. Kanske skrattar de åt samma minnen, säger saker i munnen på varandra för att de känner varandra så väl. Kanske handlar ett förhållande om mer än att en kille hoppar över skaklarna. Kanske är det ett  oförlåtligt svek. Men det är ingen annan än Madeleine och Jonas som kan bestämma detta.

Därför tycker jag att man kan ta och stoppa undan den svenska avundsjukan en stund. Och sluta ge råd till folk med otrogna partners. Låt dem vara nu. Det är deras liv. Det är deras beslut. Det måste väl hända viktigare saker än detta i Sverige och världen. Eller?

Lite förklaringar av en tanke

Jag blev så glad när jag läste Daddys senaste inlägg. Ett inlägg som presenterade honom utifrån det jag lärt känna innan våldtäkts diskussionen kom in. Blev då lite förskräckt när någon citerade mig från detta inlägg.

”Men om han inte är oskyldig? Hur många av dessa lögnaktiga slynor kommer fortsätta passera hans liv innan Daddy, hans mamma och hans bror kommer acceptera att ibland, händer det att domstolar faktiskt har rätt. Och vilken upprättelse skulle Daddy ge till det nästa offret? Hur viktig är en tjej som utsätts för våldtäkt?”

Även om jag fortfarande står för det jag skrev i hela inlägget så kändes det lite elakt att få det citerat just i ett inlägg jag själv uttryckt mig postitivt om. Såg lite småfalskt ut kan man väl säga.

Jag började då fundera lite mer på tankarna när jag skrev texten ovan.

Om en person begår ett brott men man inte kan bevisa det och han släpps fri är det värre än att en oskyldig person straffas?

Spontant säger jag nej. Att straffa en oskyldig person måste  alltid vara värre. Därför är det så viktigt just detta med rättvisa rättegångar. Men samtidigt så kanske folk släpps fri på teknikaliteter. Som OJ Simpson för att dra det till det yttersta.

Säg då att OJ eller någon annan som frikänns begår samma typ av brott igen. Mord, misshandel eller våldtäkt. Hur skulle man som advokat känna det då? Som ”rättshaverist” som hjälpt till att få detta till stånd? Hur känns det för den person som utsatts för ett brott av en person som redan har ”åkt dit” men ändå får möjlighet att fortsätta? Hur sviken skulle inte den personen känna sig av samhället? Precis som en oskyldig dömd skulle känna?

Litegrann blir det paralleller till Engla där man visserligen inte hade prövat Eklund, men det fanns indicier på att han var skyldig till ett mord innan, som man från polisens sida inte haft tid att följa upp. Och resultatet är en liten tjej som dödas.

Det är väl sådana händelser som ligger till grund i min fråga. Om man nu väljer att tro att den Allsvenske fotbollspelaren som jag skrivit om tidigare inte hade våldtagit tjejen som låg och sov – och han senare överraskar din syster eller dotter. Skulle det fortfarande vara det viktigaste för den personen eller dess anhöriga att man inte velat döma?

Om en person som frikänns för ett brott senare skulle utsätta mig eller någon anhörig för samma brott så skulle jag bli fruktansvärt arg och skriva spaltmeter om det ruttna rättsamhället. Men å andra sidan skulle jag väl göra detsamma om anhörig till mig var oskyldig till ett brott men ändå dömdes och jag upplever att det fanns bevis som visar på detta.

I mitt fall så kan jag fortfarande inte se att bevisen man har lagt fram skulle påverka resultatet i det aktuella fallet. Men jag kan ändå förstå motivationen bakom att kämpa. Men frågan är fortfarande hur skulle det kännas om han våldtog en annan? Och svaret tillbaka, hur skulle jag känna om det nu mot all förmodan skulle komma fram att han var oskyldig. Jag kan inte svara på det.