Trollan's Tankar om stort och smått

Funderingar kring rasism 30 september 2010

Av någon underlig anledning så funderar jag mycket på det här med rasism nu. Är de facto rasistisk när jag ogillar vissa personer?

Jag kan verkligen inte få det till det. Rasism för mig är när man bedömer någon för dess ”ras”, hudfärg, ansiktstyp mm. För mig är det totalt oväsentligt när man ser till hur en människa är. Det handlar väl för mig mer om kulturella skillnader som kan ställa till det. Då handlar det inte om folk äter fläsk eller inte. De får väl till och med äta katter och hundar om man så önskar – men jag tackar väl nej om man bjuder mig.

Men jag har min kultur och tradition som jag är uppväxt med. Kanske är det ”svensk” kultur,  kanske en blandning av bohuslänsk pappa och ångermanlänsk mamma med uppväxt i Hälsingland. Min uppväxt och erfarenheter har gjort mig till den person jag är.

Jag är väldigt reserverad och blyg när det kommer till främlingar. Jag har svårt att själv skapa kontakt med folk. Jag kan nog för de som inte är så duktig på att läsa av verka öppnare än jag är då jag alltid försöker vara artig. Jag vill absolut inte såra, så börjar folk prata med mig så försöker jag svara på ett trevligt men inte alltför uppmuntrande sätt. Det är där som krockar kan inträffa.

En del människor misstolkar min vänlighet och passerar gränsen för min personliga sfär. Det blir då väldigt besvärande för mig. De flesta människor läser ganska snabbt av att jag är ointresserad och obekväm i situationen och backar. Men vissa personer kan vara påstridiga. Detta har väl inte hänt så här jätte ofta (jag är och har trots allt aldrig varit en femme fatale…) men de gånger som folk inte har fattat vinken har det varit folk med utländsk härkomst och vid ett tillfälle en dvärg som inte tvekade att tafsa där han kom åt. Eftersom jag har svårt att veta hur jag ska freda mig vid sådana tillfällen så blir jag bara mer besvärad, framförallt då jag också är rädd att personen ska uppfatta att mitt avvisande ska bero på fördomar .

Jag pratade idag med en arbetskompis som då beklagade sig lite att den yngre generationen från vissa kulturer gärna ser dansande yngre kvinnor på uteställen som fair game att känna på. Hur man kan tro att en kvinna uppskattar att en okänd man tar dem på baken har jag aldrig riktigt förstått. Oavsett vad man är för kultur. Men visst, säkert finns det de som blir smickrad över detta. Men de är nog väldigt få. Risken är att man får en snyting tillbaka – eller tyvärr om det är jag som råkar ut för det ett panikslaget leende och snabb flykt.

När jag var till Finland sist så var vi ett kompis gäng och en av tjejerna var då en som jag aldrig lärt känna. Man kan väl uttrycka sig som att hon klädde sig utmanande. Knälånga stövlar – nätstrumpor – kort svart kjol – vit urringad blus – långt lockigt löshår och ett par inköpta bröst. Jag har aldrig någonsin haft så många killar som dansat runt mig när jag varit ute. Eller varit så osynlig. Det tog en liten stund för mig att smälta hennes kläder. Jag är aningens konservativ (för att uttrycka det milt). Hon var däremot en väldigt trevlig person och lätt att prata med. Men bland de killar som drogs till oss så fanns det då en mörkhyad kille som inte kunde hålla sig undan. Hans åsikt var tydligen bröst = rattar och rattar ska man naturligtvis styra med, och kom då och då upp med händerna för att göra detta. Tjejen hade väl lite mer skinn på näsan än vad jag har och lyckades väl avstyra det så gott det gick varje gång, även om han återkom. Det fick åtminstone mig att fundera på det här med burka hos muslimska kvinnor. Att de måste ha burka för att annars skulle män attackera än bara för att de frestades så. Och det tycktes i alla fall i denne Don Juans fall vara korrekt. 

Det är liksom inte ovanligt att människor från andra kulturer misstolkar svenska kvinnors utstrålning till att det är serverat. Och en del har väldigt svårt att uppfatta signalerna som man sänder ut. Det gäller absolut inte alla. Men tyvärr är det dessa som man kommer ihåg. Och det är väl där som kulturkrockarna dyker upp. Skulle jag räkna upp alla jag träffat i olika sammanhang som har utländskt ursprung skulle det vara väldigt många om jag ens skulle minnas alla. Skulle jag däremot fundera på vilka som jag reagerat negativt på så är det inte alls många.

- En arbetskompis som såg sig som en charmör och så fort jag hjälpt honom med något alltid sa att han skulle gifta sig med mig om han inte var gift (fat chance…)
- En städare som på mitt nuvarande jobb som ägnar någon timme att ligga i vår soffa och äta frukt och pilla på sin telefon och komma med vänskapliga kommentarer. Eftersom soffan står precis vid toaletterna leder detta till att alla vi kvinnor håller oss under denna tid.
- Killen som jag berättade om ovan som antastade min väninna
- En liftare som far tog upp som vi bjöd på middag och övernattning, som senare återkom när pappa var borta och onanerade framför min lillasyster (6 år) och försökte antasta mig när jag precis höll på att klä på mig (jag var vid tillfället 15 år)
- Ett par killar som pratat med mig på bussen när jag gick på gymnasiet, och vid ett par tillfällen några som flörtat med mig när jag varit ute som jag beskrivit.
- En utbildare som benämnde den andra kvinnliga eleven som ”söta-Lotta” och pratade med mig som mindre begåvad, med tydlig hänvisning till att jag var tjej. Jag lyckades visserligen sätta honom på plats genom att visa mina kunskaper – men då blev han å andra sidan så imponerad så jag blev förolämpad för det

Så med tanke på i hur många sammanhang jag ändå mött invandrare så är det inte så många fall som varit problematiska. Men oftast känns det som problemen ligger i när de inte förstår att jag inte ser mig som kvinna som vill bli beundrad i första hand. Jag vill ses och bedömas som en människa snarare än ett objekt.

Min kompis från jobbet som hade lite bekymmer med tafsande killar har ett mer svenskt utseende än mig. Blond, blå ögon, fräsht brunbränd. Modemedveten. Hon råkar ut för det här med objetifiering lite mer än vad jag gör. Oftast är det svenska tjejer med blont hår som upplevs som mer exotiska som gör det. I integrationen gäller det att få de som kommer in i landet att acceptera hur vi svenskar är, och inte döma ut oss som lättfotade efter deras normer. Jag tror att det är en nyckelpunkt för att få integrationen att fungera. För om vi svenskar är rädda för att en muslim per automatik ska anse att det är ok att våldta en tjej som de upplever som utmanande så kommer vi inte öppna upp oss för dem. Och varje gång jag ser en utländsk kille som fortsätter tafsa på en tjej för att han gillar hennes urringning, eller kjol,  så bekräftas den myten. Så hur ska vi lösa problemet? Är det bara den svenska rasismen som är problemet i samhället? Eller finns det något som ligger bakom rädslan som lett till Sverigedemokraternas framgångar?

Tankar om lika vs olika 29 september 2010

Vi gillar olika har Aftonbladets som tema nu. Jag kan väl inte tycka annat än att det är lite dråpligt att chefsredaktören gillar lika både på jobbet och där han bor (se kommentarerna längst ner klippt från hans blogg…)

Men ja, jag gillar mångfald. Tyvärr är jag inte så duktig och social att jag kan lära känna folk. Men på barnens dagis fanns det många barn och man hälsade alltid på föräldrarna när man träffade på dem vid hämtning och lämning. Och det verkade inte vara något fel på dem. Varken barnen eller föräldrarna.

När jag bodde i Gottsunda hade vi en halvdöv eritrean som bodde i trappan ovanför. Han hade alltid TV på högsta ljudet och det var väl någon granne (inte vi) som då och då klagade på detta. Själv störde vi oss inte på detta. Men han kom lite då och då ner med sitt barnbarn för att ursäkta sig på stapplig svenska. Ibland träffade vi på honom i tvättstugan. En gång berättade han att haltningen och dövheten kom ifrån en mina. Det är lite svårt att sätta sig in i hans situation. Vad svarar man egentligen? Men jag är glad att han fick komma till Sverige. Han var jättenöjd och pratade nästan med tårar i ögonen om Sverige. Visst han kostar säkert pengar för staten men jag ser inget problem med honom eller majoriten av invandrare som kommer in i landet.

Men sen har vi då de som begår brott. Det är mycket brott nu begångent av folk som inte har svenskt ursprung. Kanske beror det på utanförskap. Kanske handlar det om föräldrar som för över hat. Kanske handlar det om något annat. Men det händer alldeles för ofta. Mord, misshandel, våldtäkt, vandalism. Den kostnaden känns inte ok att ta.

Det måste finnas ett sätt att sätta ner foten. Att alliansen och de rödgröna nu pratar om att gå tillsammans i invandringspolitiken/integrationen bara för att stänga ute SD känns lite tveksamt. Det är ju deras politik tillsammans som har bäddat för konflikterna. Kommer de inse att det kommer krävas en förändring, eller kör man med status quo?

Tankar runt det politiska läget 29 september 2010

Det känns som allt handlar om SD nuförtiden och hur farliga de är för den svenska demokratin. Och jag kan hålla med. Att se hur alla parter agerar för att stoppa och stänga ute politiska aktiva SD från fackförbund mm ÄR en fara för demokratin. Man kan inte vara aktiv medlem i SD och medlem i Vårdförbundet säger man. Det stämmer inte med deras värdegrund. Alla människor har mämligen samma värde. Och om de då som sjuksköterska får en patient som anser att muslimer är skit och helst skulle deporteras – gärna till arbetsläger. Skulle denna person fortfarande vara värd vård? Eller ska vi definiera värdet på människor utifrån deras politiska åsikter? Vad mer kan vi stänga ut dem från? Hela vårdyrket? 

Att OG har hackat och lagt ut en lista på SD anhängare spelar väl egentligen dessa demokratiska förkämpar i händerna. Det känns skönt att sådana rättskaffens människor gör en samhällstjänst…. Vad är liksom poängen med att lägga ut namnen? Skapa hotbilder? Öppna upp för trakasserier? Se till att folk får sparken från sina jobb? Det känns som ett mycket skrämmande samhälle där man hängs ut för ens politiska åsikt. 

Alliansen skälls väldigt mycket för nya reformen som leder till utförsäkring.Är det en bra värdegrund? Om de hamnade i opposition, skulle vårdförbunden kunna neka Moderater vara med på grund av lidande deras politik skapat? 

Jag tycker att fackförbund ska vara opolitiska. Om en person begår brott, t ex döms för hets mot folkgrupp, så visst kan det vara relevant att fundera över medlemsskapet. Eller ja, jag vet inte ens det. Ska det verkligen spela någon roll? Är inte facket till för att hjälpa arbetstagaren i relationen med arbetsgivaren? Vad spelar då ens bakgrund för roll? Ska det påverka deras jobb? I alla sammanhang? Varför har vi egentligen facket? Ska verkligen de få vara med och bestämma över mina åsikter? 

Själv har jag aldrig någonsin behövt facket, och om nu Unionen skulle kasta ut mig så skulle jag väl inte ta det alltför hårt. Men det finns en inkomstförsäkring i facket vilket skulle hjälpa mig få mer pengar om jag blev arbetslös. Taket är ju inte så högt annars. Så om Unionen inte gillade mina politiska åsikter och kastade ut mig, och i samma veva tycker min arbetsgivare att det är pinsamt att bli förknippad med mig så jag plötsligt blir överflödig. Då skulle plötsligt mitt liv slås i spillror för att jag står upp för det jag tror på. 

I mitt fall skulle det vara Piratfrågorna. Jag tar gärna en debatt och förklarar varför jag tar ställning på det sätt jag gör. Hellre än att anse SD politiker som lägre stående varelser så tar jag gärna debatten med dem. 

Varför tycker de som de gör? Hur kan de generalisera människor på det sättet? I vissa frågor kan jag faktiskt ge dem rätt. Det politiska korrekta i vårt samhälle som innebär att en DÖMD mördare som är utlänning pixlas på bilder, medan en misstänkt ursvensk fifflare hängs ut med bild. Det känns minst sagt märkligt. Det blir någon sorts omvänd rasism. Jag kan inte kritisera en person med mörk hy för att då skulle det vara på grund av att personen har mörk hy. För mig handlar det mer om agerandet. Jag kan vara kritisk mot hur en man agerar, men inte vara emot män, på samma sätt som jag kan ogilla en kvinna, utan att hata resten av mitt kön, jag kan ogilla en fransman, men inte hata fransmän. Och i alla andra sammanhang går det att vara kritisk mot personers agerande. Men inte om personen råkar vara invandrare. Det är klart att det skapar opposition hos folk. Och när man inte vågar prata om det för att inte stämplas som rasistisk så får man hålla dialogen med sig själv. Det är då inte alltid säkert att man får så bra svar – risken är att man själv mer och mer förstärker tanken att alla invandrare är något ont.   

Men som sagt, att det finns problem kan man inte neka till. Att man på vissa platser inte kan skicka ut brandbilar utan att riskera att någon kastar stenar på dem känns makabert. Jag såg en film som sändes på NRK om Hisingen som spelades in i höstas. Det var inte en trevlig bild som visades upp. Att höra den tuffa 16-åringen prata om att poliser inte hade rätt att komma och försöka bestämma över dem. Att man naturligtvis har rätt att trakassera någon om man kände sig trakasserad. Det kändes extra sorgligt att höra den unga blonda tjejen och killen som berättade om hur man undvek att gå ut på kvällarna, i ljuset av mordet på Elin i Hisingen och den försvunna Rasmus. 

Visst, reportaget är säkert vinklad, men i Sverige är det så politiskt korrekt att vinkla åt andra hållet så att jag bara blir trött. Folk som bor på Hisingen känner inte alls igen sig skriver en del i kommentatorsfältet. Själv bodde jag ganska länge i Gottsunda i Uppsala. Ett annat (ö)känt område. Jag märkte heller inte av något stök så ofta. Utom om jag råkade läsa tidningen och såg att folk slagits ner vid bankomaten, busschaufförer misshandlats, mm. Så bara för att ett område är problematiskt så behöver inte alla märka av det. Men det innebär inte att det är ett fungerande område.  

Så länge politikerna sitter i sin bubbla och tror att allt med invandringen och integrationen fungerar i stort sett perfekt, så kommer stödet till SD att öka. Inte för att alla håller med dem, men hur ska man annars få politikerna att förstå att det man upplever problem? Att det faktiskt finns invandrare som röstar på SD borde få det att ringa en klocka. Nej. Jag skulle inte kunna rösta på dem trots detta. För för mig handlar trots allt samhället om mer än invandrare och brottstatistik. Och SD känns för fokuserad på att i alla sammanhang hamna på att allt är muslimernas fel. 

Uppdaterat 12:40: Fler inlägg på ämnet om fackförbunden, Stefan Stenudd, Svenssons förtvivlan, KDU Uppsala 

Hittade en vettig människa på SVD:

Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, kan inte säkert uttala sig om det enskilda fallet med Vårdförbundet och sjuksköterskor, men säger att det i princip kan strida mot grundlagen att aktiva Sverigedemokrater inte får vara medlemmar.

- Vi får ibland motsvarande fråga: ”Kan en advokat vara nazist och med i Advokatsamfundet”. Och, ja, det kan han. Det är den andra sidan av demokratin att man har en religions-, yttrande- och åsiktsfrihet, säger hon.