Etiketter

, , ,

Ibland blir jag väldigt trött på människor med svart-vitt synsätt. En sådan person är Anna Laestadius. Hon hade skrivit en krönika som då retade upp Oh the irony! så jag var tvungen att själv läsa den.

Till att börja med så kollar hon hur det ser ut i hennes omkrets:

Jag frågar dottern som går i åttan hur det är i hennes skola. Tjejerna är bättre, säger hon, pluggar mer och får bättre resultat på proven. Killarna tycker inte att det är coolt att plugga.

Alla tjejer pluggar i alltså i hennes skola, och ingen kille gillar att plugga? Och om en kille mot förmodan gillar att plugga, hur ses det? Räknar Annas 14-åriga dotter med alla tjejer här? De tysta tjejerna, eller de tysta killarna? De som inte hör till den innersta kretsen. De som inte kanske räknas som ”coola”.

Nej, jag tänker inte stå på barrikaderna när det gäller pojkarnas sjunkande betyg. Tjejer anstränger sig mer än killar för att de måste. Killar chillar för att de kan. Någon gång kommer brytpunkten. Till slut kommer kvinnorna spränga könsvallen. Då kommer killarna bli förvånade. Yrvaket titta upp från sin World of warcraft och undra vad det är som har hänt. Förvånat konstatera att alla som tar emot priserna av drottning Victoria i Stockholms konserthus den 10 december precis som hon bär långklänning och högklackade skor.

Jag undrar hur Anna tycker om Måns Jenninger historia. En kille som tog studier på allvar och kämpade i skolan men utsattes för extrem mobbing. Undrar om hon kan känna någon sympati för en kille som honom. Som inte klarade av sitt liv helt enkelt. Som redan som 13 åring gav upp. Hur ser hon på honom?

Men å andra sidan har kvinnor misshandlats och våldtagits i alla tider så om en man/pojke mår dåligt, vad spelar det för någon roll i det stora hela i en sådan människas värld. Men Måns är inte ensam. Jag har läst om både 13-åriga och 11-åriga pojkar som tagit självmord. Sådana som inte finns med i statistiken som tar upp självmord från 15 år som jag redan tidigare skrivit om. Det är svårt att få en samlad bild hur många det egentligen handlar om. Men varje barn som tar livet av sig känns så enormt bortkastat. Och när det handlar om mobbing så känns det än värre för mig. Kanske för att det kan drabba vem som helst som inte smälter in. Och en person som är intresserad av skolan och ambitiös är tyvärr på många platser det givna offret. En sådan som min son. Han kan alltså drabbas av lägre betyg kontra resultat som hans far (5 i alla tekniska ämnen men 2 i övriga ämnen. Hur det gick på nationella proven? Då skrev han 3:or, både på svenska och engelska) och han kan även drabbas av mobbing och hellre välja att avsluta sitt liv för att han inte passar in. Nu tror jag visserligen inte att det ska bli så. Det är bara att varje gång jag läser om sådana fall så känner jag mig så rädd och maktlös. Och funderar på om jag skulle se tecknena. Om jag skulle kunna göra rätt. Agera. Ordna allting. Precis sådant som varje förälder vars barn tar livet av sig brottas med resten av livet känner jag någon gång ibland.

Det är så många killar som mår dåligt i skolan – men vem ser dem? En sak är säker. Inte Anna. I hennes värld så tycks empati och förståelse riktad mot någon av manskön vara bortkastad möda.

Eller hur var det nu hon skrev varför pojkar inte pluggar:

Och varför ska de? När de blickar ut i världen verkar det ju gå alldeles utmärkt för män ändå? Vad är deras incitament att sitta timmar framför skolböckerna istället för framför datorn?

Helt klart. överallt man tittar så ser man män det går jättebra för. Vi har ju föredömen som Christer Pettersson, Sture Bergwall, alla dessa hemlösa männen som skymtar fram i reportage när man visar dessa problem, könsfördelningen på parkbänkarna mm. Så visst går det bra för alla män.

Själv är jag kvinna. Så naturligtvis väntar jag på att en rik man ska komma hit och plocka med mig till USA så jag blir den nya Maria Montezami, eller Anna Anka. Eller också kan jag bli styrelseordförande som Alexandra Axelsson Johnsson, eller varför inte Annika Falkengren? Det finns kvinnliga förebilder med som har kommit långt. Både sådana som pluggat till sig bra betyg, sådana som har talang på annat sätt inte vet jag om Robyn hann med så mycket bra resultat i skolan – men är det någon som ser henne som sämre för det?

Det finns liksom bra föredömen för alla kön egentligen. Om man nu anser att könet det är det viktigaste. Istället för egenskaper. Tänk om Anna och människor som henne kunde se mer till individen och mindre till könet.