Liten intressant könsrolls diskussion 28 februari 2011
Posted by trollan in Jämställdhet.Tags: Chroni, Genusnytt, könsroller, ridderlighet
3 comments
Efter en veckas sportlov med dunderförkylning är jag tillbaka i vardagen igen. Varför måste man alltid få dessa sjukdomar när semestern är här? Hela familjen har legat däckad och hostat lungorna ur sig.
Till viss del har jag ändå hållt mig lite ajour. Jag har suttit med min iPhone där det har funnits som bäst täckning och haft en massa tankar. Men de flesta av dem har försvunnit vidare nu så jag får väl se om de kommer igen. Men nu idag har jag följt en diskussion angående Genushjältarna hos Genusnytt. Där har jag läst en person som tycks mycket sympatisk även om jag inte riktigt håller med personen i alla sammanhang. Han har fått mycket svar på tal men det känns för mig som om han har svarat på en annan typ av frågeställning. Jag tänkte därför titta lite på motiveringen och hur diskussionen har gått och lägga in mina tankar.
Lisa Bjurwald
Född 1978, är en svensk journalist och författare, som arbetar dels på den antirasistiska tidskriften Expo och dels som frilansskribent. Tidigare har Lisa Bjurwald varit reporter, utlandsbaserad frilansjournalist, researcher och krönikör på bland annat Expressen.
Nominerad för att ha skrivit en notis på Dagens Nyheters ledarsida om det olämpliga i att använda begreppet ”kvinnor och barn”. Hon skrev också att det är lika illa om en manlig demonstrant blir misshandlad som om en kvinnlig blir det (apropå protesterna i arabvärlden).
Nu är jag inte så fötjust i vissa andra av Lisas artiklar men jag håller helt med här att media ger felaktiga värderingar när man poängterar att det var kvinnor med som dödades. Rent krasst, ska man säga att de män som inte dödades då i dessa kvinnors ställen gjorde fel som inte skyddade kvinnorna med sina egna kroppar? Hade det då varit med ok? Ska man skuldbelägga männen som överlevt?
Men skribenten Chroni man, 23 år, reagerar mot kritiken.
För mig är det inget problem att vara OSJÄLVISK och ge kvinnor företräde i katastrofsituationer.
Jag vill gärna tro att jag med skulle agera osjälvisk och försöka rädda folk i en katastrofsitutation. Jag vill tro att det ska ske naturligt att hjälpa folk utan att på något sätt värdera deras liv kontra mitt eget. Men om jag riskerade mitt liv så skulle jag nog rädda ett barn – men någon okänd vuxen människa är jag inte helt säker på. Men grejen är väl att detta ska vara ett eget val. Men när media skriver ”däribland kvinnor” så tar de bort det egna valet från en man. Chroni ser sig nödgad att rädda någon för att han är man. Jag tycker mer det tyder på att han är uppfostrad att tänka på andra. Men om han då ser en pappa med två små barn, skulle han skippa hjälpa denna man och istället försöka hjälpa en ensam kvinna som springer som kanske har lättare att ta sig iväg i den situationen?
Jag gillar det romantiska idealet att mannen ska uppvakta kvinnan vid alla hjärtans dag, bröllopsdagar osv.
Det gör nog också majoriteten av kvinnor och män, och därför kommer vi lära våra barn att följa detta. Hur män och kvinnor bör bete sig osv.
Själv gillar jag också att en kvinna kan uppvakta sin man med något som han kan gilla. Själv är jag inte så förtjust i snittblommor vilket gör att min sambo skulle inte köpa detta till mig. Däremot kan han uppvakta mig med något som han vet att jag skulle uppskatta – liksom jag honom. Sen kan det vara bara jag men jag reagerar starkt mot uttrycket ”Hur män och kvinnor bör bete sig”. Jag vill hellre att man ser hur folk beter sig överlag. Hänsyn, hjälpsamhet, uppskattning. Oavsett vilket kön man är, eller man diskuterar med.
Vi är inte ”lika”, män har 75% mer överkroppsstyrka naturligt, grövre skelett, tjockare hud osv. Det ökar våra överlevnadschanser rejält. Speciellt tex om man skulle bli skjuten i ett krig.
Ja, men sen finns det då variationer. Vissa tjejer är mer tränade än män. Så självklart kan kvinnor bli brandmän och så. Men det gäller då att man ska klara kraven. Man kan inte sänka dessa för att få in fler kvinnor. Det finns väldigt svaga män med som skulle kunna få stryk av många kvinnor.
Det här med ridderligheten kommer fram än mer lite senare:
Om jag håller upp en dörr för kvinnor eller låter dem gå före i köer så räcker ett tack eller ett leende för mig. Då är jag väl ersatt.
Skulle vara mycket intressant att veta vad som gäller vid kön. Så om jag kommer med en fullsmockad vagn på ICA så skulle jag släppas före för att jag är kvinna? Tror inte det faktiskt. Men kanske om jag har bara en liter mjölk. Då kanske en som har mer saker släpper mig före. Men å andra sidan så har jag släppt förbi både män och kvinnor själv i detta läge. Jag har en gång fått gå före i toakön. Det var när jag var gravid. Men jag har släppts före när jag har haft min jättenödige lille son. Jag undrar om det var pappan som varit med sonen om Chroni då släppt honom före.
Och så kom det fram mer ridderlighet här:
/../ så du hade aldrig erbjudit en främmande tjej din rock eller whatever om hon frös? Taskigt.
Själv har jag frusit en hel del när jag varit ute. Självförvållat naturligtvis. Barnen får mössa, vantar, halsduk, overaller långkalsonger you name it. Men själv hänger jag på en tunn jacka. Och väl ute någon kväll så kan jag mitt i vintern ha klänning när jag är ute. Så länge ska jag inte vara ute. Men ska då någon annan frysa för att jag ska få värme? Jag skulle nog bli lite besvärad om någon främmande man skulle erbjuda mig jacka.
Och för att vara ärlig. Är det inte så att många kvinnor brukar ha det bättre ställt med värmen? Allt det där underhudsfett man pratar om har i alla fall vissa positiva effekter. Naturligtvis är det skillnad från olika personer. När jag varit som smalast så konstaterade jag att jag frös enormt mycket. Men, fortfarande självförvållat.
Så nej, jag är inte säker på att jag skulle ta emot jackan från en random man.
Jag skyddar alla kvinnor, även bitches. Även om det bara är en gammal tant man hjälper över en isig väg
Äldre män som halkar runt då? Och skyddar alla kvinnor, är det vid överfall då eller vad handlar det om? Om en yngre man attackeras av ett gäng – vänder man sig bort då?
Själv kan jag tänka mig hjälpa folk. Om någon saknar någon krona för bussbiljett eller så så har det hänt att jag stuckit till detta. Om många behöver sitta tillsammans vid ett bord så har jag flyttat mig för att det ska fungera bättre för dem. Jag håller upp dörren. Jag översätter för folk som inte kan svenska när de fastnar på något. Jag tycker gärna man kan hjälpa till om man kan vid behov. Världen känns lite bättre då. Men när någon ska försöka bära min enda väska blir jag bara störd. Har jag tre väskor och kånkar med till stationen så kan man uppskatta hjälpen - men jag är kapabel att ta min enda väska, tack.
Baby blues 15 februari 2011
Posted by trollan in Allmänt.Tags: baby blues, depression, könskrig
3 comments
Mammor besvikna när pojke föds var rubriken på Genusnytt idag.
Nyförlösta mammor blir oftare nedstämda efter att ha fått en pojke. Det visar en studie på 2 000 nyblivna mödrar i Uppsala län.
Lite intressant. Till att börja med så tycker jag översättningen nedstämd till besviken kanske är lite felaktig.
Jag hade en viss depression efter båda mina födslar. Inte för att jag fick söner eller var besviken naturligtvis. Det var lite olika saker som triggade det hela. Men det ledde i alla fall till ett halvt dygns gråtande. Min syster som har 2 döttrar har inte upplevt samma sak. I mitt fall kan jag garantera att det inte var besvikelse. Hjärtat var så uppfyllt av det nya lilla perfekta livet som helt klart var det vackraste barnet på BB så någon besvikelse fanns det inte.
Så varför då gråta? Ja, i det andra fallet så började det med att jag tittade på ett CSI avsnitt med ett döende barn. Och sen kunde jag inte sluta gråta. I det första fallet tog min älskade katt det väldigt hårt att inte vara enda barnet i familjen så hon började fräsa åt mig. Det tog några veckor innan hon kunde tänkas gå nära mig igen. Några månader innan hon accepterade mig helt. Klart att det är naturligt att man gråter ouphörligen då. Eller hur?
Pär Ström ställer frågan vad det kan bero på. Om det nu är så att det är färre flickmammor som drabbas av dessa baby blues så vore ju det faktiskt väldigt intressant att forska vidare på. För även om jag mådde dåligt så var det ganska snabbt avklarat. Det finns de som har drabbats av längre ordentligare depressioner och om man kan få fram orsaken lite mer så kanske det är lättare att komma med en lösning.
Kanske får man ”manshormon” i kroppen under graviditeten, och sedan när dessa sköljs ut så blir det hormonella rubbningar som kan leda till nedstämdhet. Who knows… Men jag skulle kunna vara en av dessa kvinnor.Och jag var fullständigt nöjd med mitt barn. Men efter några timmars gråtande var jag redo att skriva in mig själv på psyket.
Eller också kan man ut vissa av svaren från GenusNytt:
Enkelt svar på din fråga: pojkar och män har låg status i samhället.
—
Kanske kan det bero på att media matar oss med kvinnor och flickor. I Sverige är det bara flickor och kvinnor som räknas. Män existerar inte i media och politikernas värld. Men så är också feminismen gammalmodig och mossig med en extremt unken manssyn!
—
Jag är övertygad om att en mor som föder ett barn instinktivt värnar om sitt barn lika mycket om det är en pojke eller flicka. Självklart!
Däremot är det mer riskfyllt för en pojke idag än för en flicka att växa upp idag på många olika sätt.
Det finns otaliga exempel på hur media låter sjuka feminister komma till tals med diverse fördömanden mot barn av pojkkön där pojkar utmålas som en sämre sort än flickor.
Det är självklart att den negativa bilden av pojkbarn som utmålats av feminister upptas mer eller mindre omedvetet av mödrar i form av oro vilket kan leda till nedstämdhet.–
Ytterligare ett bevis på kvinnors manshat. Men det visste vi ju redan.
Är det bara jag, eller är inte detta ett väldigt bra exempel på hur man bidrar till könskrig?
Fler tankar kring Assange-gate 14 februari 2011
Posted by trollan in Rättsamhälle.Tags: Ardin, assange, sex
12 comments
En gång i tiden när jag var ung så var på en luciavaka med övernattning. Jag kan ha varit 16 år kanske vid tillfället. Det var mycket festande och de flesta hade druckit för mycket. När vi skulle sova var det en kille från en parallell klass som låg bredvid mig. Vi hade egentligen inte alls umgåtts. Det var mörkt. Han började kyssa mig och jag kysste tillbaka. Han tog mig på brösten under tröjan. Jag funderade litegrann hur långt jag skulle låta det gå. Dels kändes det lite märkligt att råhångla på det sättet när det var folk runtomkring. Folk kunde ju se. Samtidigt var det väl lite det som var spänningen i det hela. Att göra saker i smyg. Det gick inte längre än så, utan han rätade till min tröja och avslutade det hela. Kändes lite snopet kan jag väl erkänna. Vi sa egentligen ingenting. Varken då eller senare. Min vana trogen blev jag lite intresserad av killen efteråt och försökte få honom intresserad, men det lyckades inte så bra. Jag funderade på hur det hade kunnat bli – hur långt vi hade kunnat gå den där gången. Jag känner definitivt inte att jag på något sätt blev utnyttjad. Men kanske han uppfattade min brist på respons som att jag inte uppskattade närmandet.
Jag tänker lite på det när jag läser polisförhöret med ”kvinna 2″ i Assange-affären. Framförallt när det handlade om beskrivningen från Cosmonova. Jag lider med henne som på något sätt tycker jag oförskyllt har dragits in i detta. Jag tycker hon har behandlats illa av Assange. Hans sociala kompetens är väl inte den bästa kan man läsa ut av olika medier. Kanske kan man skylla detta på hans uppväxt, vem vet. Men om jag förstår saken rätt så är denna kvinna enormt rädd för könssjukdomar. Detta är vad hon var orolig för och varför hon gick till polisen. Men istället för att få prata med någon vettig polis så har någon märklig människa valt att klassa det som våldtäkt – och på något sätt letade sig detta till Expressens löpsedel och därav hela världen. Och plötsligt sitter kvinnan där i en rävsax då våldtäkt faller under allmänt åtal.
Och oavsett hur plump och knepig Assange är så kan jag inte få beskrivningen att vara våldtäkt. _Möjligen_ sexuellt utnyttjande. Men, nej, inte ens det. ”Men hon sov ju!” kommer det indignerat.Vet inte hur många böcker (tantsnusk) jag läst där man beskriver den sexuella upplevelsen. Först håller man på hela natten och så vaknar man av att man är uppfylld igen. Kanske är det bara jag, men det kan verka lite romantiskt faktiskt. Jag kan alltså förstå om en man efter en natt kan förledas att tro att det faktiskt är något som hon är intresserad av. Man kan ha fel – men att säga att vakna till sex alltid är våldtäkt känns som man drar det hela lite långt.
Att få se hennes beskrivning plötsligt florera över Internet känns däremot som en våldtäkt. Å andra sidan så tycker jag litegrann att det kan vara bra för vår rättsäkerhet och för Assange. Truth will set you free… Vi vet inte hur en rättegång kommer bli. Han kommer anses som skyldig om han döms för detta i en domstol. Om han inte döms så är han oskyldig. Men de som ska döma honom är människor. Människor kan påverkas. Efter Allmänläkaren, Tito Beltran och Billy Butt så skulle jag också vara tveksam att dömas i Sverige. Om jag var man. Nu kan folk själv ta ställning till vilka bevis man har. Personligen tycker jag som sagt att det känns tunt.
I mitt tycke så finns det två offer här. Den andra kvinnan och Assange. Jag är ledsen, men jag kan faktiskt inte riktigt se Ardin alls som ett offer. På något sätt så känns hon som den värsta förövaren. Dels mot Assange att krossa honom. Hur blev det en nyhet? Vem släppte information till tidningen?
Men än värre – att dra den andra kvinnan genom smutsen på det här sättet. Fast det kanske var en sublim hämnd på ”random girl” som lagt sig ut för den
Lite flummiga tankar om tjejer och killar 14 februari 2011
Posted by trollan in Jämställdhet.Tags: flickor, könstänkande, pojkar, skolan
9 comments
När jag växte upp så kände jag mig lite utanför. Jag rotade mig aldrig i bygden. Jag var ju inte infödd där utan kom dit som 2-åring. Jag kände mig annorlunda. I dag kan jag notera att jag faktiskt inte är så unik och speciell som jag själv trodde. Saker jag tänker är det faktiskt många andra som har tänkte tidigare och efteråt. Det roligaste var väl när jag insåg att även Anybody varit förälskad i Peter Pan som liten – där trodde jag faktiskt att jag varit helt ensam. Att inse att man inte är så speciell som man själv trodde är väl både positivt och negativt kan väl erkännas.
Att jag är kvinna har naturligtvis format vissa upplevelser. Till exempel så hatade jag tidigt gympan. Själv hade jag nog gärna sett könsuppdelad gympa. Inte nog med att jag var kass på det hela. Jag var väldigt självmedveten och det kändes som alla tittade på mina guppande bröst där när man skulle springa. Usch, mycket traumatiskt tid. Och en välförtjänt 2:a i betyg. Nu var det faktiskt inte någon kille som kommenterade min kropp där, däremot så kom det väl kommentarer från en del tjejer ibland, så det hade säkert inte gjort någon skillnad om vi varit uppdelade. Egentligen. Bara det att man behöver inte få kommentarer för att ta åt sig. Det räckte att någon råkade snegla åt det håll jag satt så tolkade jag deras tankar. Som sagt, självcentrerad.
Men det som jag nu tänker på är lite det här med den egna uppfattningen. Jag är den jag är utifrån många faktorer. Jag stör mig fruktansvärt på att märka hur man försöker få fram kvinnor som offer, drabbade och utsatte på grund av att de är kvinnor. Jag känner inte igen den bilden av mig själv. Eller mina väninnor heller för delen. Så varför ska detta trummas in i oss från media? Vem vinner egentligen på detta?
Men plötsligt har jag börjat sett en annan bild. Bilden av män. Inte nog med att män är förutbestämda att slåss och våldta – de är ju män! De är dessutom inprogrammerade att hunsa tjejerna i skolan. Aktivarum har skrivit om en sådan man och hela det fenomenet. Den här gången är det Johannes Forssberg som ser sig kunna representera hela manligheten utifrån sina erfarenheter i skolan.
Mitt främsta intresse var att underminera lärarnas auktoritet. De skulle veta att jag egentligen inte behövde dem.
/../
Men det är mycket vanligare att killar är som jag var. Det är typiskt manligt att sakna ödmjukhet och vägra lyssna på någon. Därför får killar oftare för låga betyg.
/../
Jag tror tvärtom att ”maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars ”maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.
Jag läser och funderar. I min omgivning de killar som jag umgåtts med har inte varit på det sättet. Helt klart så har jag alltså missat att umgås med ”en riktig man”. En sån här som Johannes representerar. Visst har jag träffat på den typen. Det kan ha funnits många anledningar till deras beteende. I min klass hade jag en sådan. En kille jag verkligen, verkligen ogillade. I dag skulle han säkert få en diagnos. Men på den tiden så var han bara jobbig. Framförallt mot mig. Kanske hade det att göra med att hans föräldrar skilde sig när han var liten. De flyttade ut i från sitt hus och huset köptes av min familj. Kanske var det detta som gjorda att han vände aggressionen mot mig? Åtminstone tyckte jag det var en tänkbar förklaring. Fast nu när jag läste Johannes förstår jag bättre. Han var kille och agerade utifrån detta. Lustigt bara att det inte var ett allmänt beteende hos alla killarna i klassen detta…
En liten rolig grej var när vi hade hemkunskap. En gång skulle vi göra pannkakor. Själv har jag aldrig någonsin kunnat göra hela pannkakor (tills jag lärde mig använda laktosfri mjölk!) och trodde liksom inte att det kunde vara möjligt. Denna kille som jag hatade gjorde perfekta pannkakor. Oj vad det störde mig! Han var även bättre på mycket matlagning. Själv var det verkligen inget ämne jag gillade. I grupparbete så dukade jag snyggt och överlät matlagningen åt andra i gruppen. Killarna var rätt bra överlag på HK vill jag minnas. Jag vet inte hur betygsfördelningen såg ut. Men jag misstänker att jag trots att han var bättre än mig på det hela inte hade en 4 som mig.
I högstadiet så kom det in några elever från en annan skola in i vår klass. Med där så fanns det en tjej som var väldigt duktig i skolan. Men någonstans så kändes det som hon prioriterade att bli populär än att plugga, så hon försvann som konkurrent till mig. Till min oerhörda förvåning så blev denna tjej tillsammans med mitt hatobjekt i slutet av 9:an. Eftersom han för mig bara var denna stökiga, störiga kille så kunde jag inte se att det kanske fanns mer bakom hans beteende. Hur kunde hon bli tillsammans med honom efter att gått i samma klass som honom några år? Det höll några år mellan dem så jag antar att de kände varandra rätt bra. Men istället så väljer hon då en annan kille – något år äldre än oss som också hörde till denna kategori som Johannes och min klasskompis. Då gav jag upp på henne totalt. Vad är det för människa som faller för sådana idioter?
I dag är de fortfarande tillsammans, och min mamma har haft deras dotter i skolan. En tjej som hon varit väldigt imponerad över och har en enorm talang. Det har alltså hållit sedan slutet av 80-talet. Och det tycks som han av resultatet av döma blivit bra far. Troligen fanns det sidor hos denna kille som han dels inte visade för mig, och jag var för ytlig för att se djupare.
Kanske är det mer killar som har den rollen, utåtagerande och slåss och tar plats. Men att säga att det är en del i mansrollen, det är väl nästan förmätet kan jag tycka. Ska jag summera allt som är mig, som faktiskt visar sig inte vara helt unikt, och säga att detta är en tjejroll? Jag tror mer att man kan se omständigheter som kan leda till att man utvecklar vissa drag.
Visst har jag vissa drag som man ser som typiskt tjejer: ”Duktig flicka” till exempel. Dock har jag vissa rebelliska drag. Så egentligen så är jag mer representativ som barn nummer 2. Min äldre syster och äldste son är mer typisk ”duktig flicka” respektive ”Bror Duktig”.
När Johannes skyller sitt beteende på mansrollen – så förenklar han för sig själv.
Usch, vad jag var odräglig. Och osäker. Förlåt!
Det var inte hans fel. Han var ju bara kille, klart de skulle förlåta detta. Men varför ansåg han att han måste vara sådan för att vara kille? Vad baserades osäkerheten på? Varför kände han att han måste underminera andras auktoritet? Det är frågor jag skulle velat ha svar på.
Men det är så lätt att skylla på omständigheter. Inte min skuld. Jag föddes till kille och därför agerade jag på det sättet. Jag föddes till tjej, alltså kan jag inte ta ansvar för mitt liv. Är det verkligen det samhället vi vill ha?
Fortsatt fundering om killar och betyg 13 februari 2011
Posted by trollan in Dagbok, skolan.Tags: betyg, egna erfarenheter, killar, skolan
1 comment so far
Killar har antiplugg kultur. Det är därför de har sämre betyg. Jag har läst, och hört det en massa nu. Av folk som jag tror på. Jag har redan tidigare skrivit om när jag gick i skolan. I min klass så var det väldigt få som gick vidare till de teoretiska linjerna. Majoriteten av både killar och tjejer gick till barn och omsorg. Någon till fordon. Det var väl någon kille som gick till samhälle eller humanism, sen var det tre killar som gick till Naturvetenskapliga linjen. Och så jag till tekniska.
Jag pluggade inte så mycket. Inte egentligen. Jag läste det jag var intresserad av, och hade bra läshuvud. Ärligt talat så ville jag vara bäst. Det var mitt mål. Bäst betyg, bäst på proven. Det enda jag lyckades bli bäst på var läsförståelsen. Så det odlade jag hårt. Jag lärde mig läsa snabbt så jag var absolut snabbast när vi körde prov på läsa ett stycke. På något sätt lyckades jag även pricka in tillräckligt med rätt på att ha förstått texten med för att ligga bra till.
I alla andra ämnen så slogs jag. Framför allt av P. Även M och D var duktiga, men jag kände mig inte på samma sätt i tävlan mot dem som mot P. Jag trodde väl att det bara var jag som kände av en tävling. Varför skulle han se mig som en konkurrens? Kanske hade det gått bättre om jag pluggat mer – men jag var för lat och gjorde bara det jag måste. Men jag gillade kemi ämnet faktiskt, så där pluggade jag på och blev väldigt bra på det. Och en dag lyckades jag med det som jag länge drömt om men verkat ouppnåligt. Jag hade alla rätt på ett prov. Det kändes helt overkligt. Det hade byggts upp under terminen då det gått bättre och bättre och så satt jag där och såg full pott. Känslan var obeskrivlig. Och det blev inte sämre då en annan kille hängde över mig för att se hur det gått. Och senare skrek över hela rummet. ”Sätt igång och spy P!”. P grinade mycket illa. Det var ett mycket ljuvt ögonblick i mitt liv.
Jag vet inte vad det är för ”antiplugg kultur” som man hänvisar till. Dessa tre killar (lärarungar) som gick i min klass hade inte någon känning av detta vad jag kunde se. Och även under gymnasietiden så upplevde jag inte att det fanns något som sa att killar inte skulle plugga. Visserligen var teknisk linje känd för att ta det hela mer avslappnat än de där naturarna (anledningen till att en så oteknisk person som mig valde det) men det var coolare att få bra resultat än dåligt. Så i min värld så visst fanns det antiplugg där. Både hos tjejer och killar. Men de flesta i min klass som faktiskt var engagerade i skolan var faktiskt killar. Nu är det svårt att veta. De flesta trodde nog att jag spenderade mer tid med läxor än jag de facto gjorde – så kanske var det samma sak för killarna? Det är bara P som jag träffat efter skolan. Han pluggade då juridik. Och tycks ha hamnat rätt högt när jag nu söker på honom. Jag misstänker starkt att han faktiskt kämpade för sina resultat med.
Jag hoppas jag kan få mina söner att vara intresserad av skolan. Jag vill kunna stödja dem, utan att pusha för mycket. Jag vill också kunna lita på att de får betyg utifrån deras prestationer och inte på några förutfattade meningar som någon kan ha. Men jag hoppas att man någonstans börjar ta reda på vad denna ”antiplugg kultur” kommer från. Handlar det om att pojkar har insett att de inte längre har någon plats i samhället? Att det är ok att göra saker för kvinnor – men absolut inte för killar? Det pratas om kvotering för att få in kvinnor på olika ställen. Men man får inte kvotera bort kvinnor om det är dominans där. Det vore ju diskriminerande. Män, det skyldiga könet. Varför ska man egentligen bry sig om skolan? När även skolböcker mer och mer är uppbyggda för att visa att det är kvinnor som är de starka? Vad ska killar identifiera sig med? Det känns litegrann som en alldeles för enkel slutsats det här. Det är lätt att avskriva killarna för att de är stökiga och oordnade. Som om de var en homogen grupp människor med samma personlighet. Varför är de så stökiga? Hur ska man göra för att nå dem? Och varför sätts det inte till några pengar för detta? Jag slår vad om att om det nu är så att det finns en massa stökiga killar i klassen – så påverkar dessa alla i klassen, även tjejerna. Så att inte gå till botten med det hela utan bara acceptera att det är som det ska. ”Boys will be boys..” så förlorar killarna, tjejerna och lärarna. Jag funderar på vilka vinnarna är.
Spånande om skolan igen 11 februari 2011
Posted by trollan in skolan.Tags: läraryrket, skolan
4 comments
I dag när jag har funderat på betyg så har jag även funderat lite på lärare. Vilka lärare som jag har lärt mig mest av. Och jag kommer fram till att lärare som jag har uppskattat mest är de som haft auktoritet. Som har fått respekten av eleverna helt enkelt. Hur de gjorde är svårt att säga. Man ska inte göra som den nyutexaminerade kemifröken vi hade på gymnasiet som när hon blev kallad gammal av en elev tårögt förkunnade att hon kunnat vara hans syster, #Fail som det heter på Twitter-språk. Men jag tror att det som var viktigaste för en lärare var att de hade regler. Och dessa gällde. Problemet är väl att det är svårt att sätta regler i dagens skola.
Om man inte vill att eleverna ska sitta och skicka SMS, vad göra? Ta ifrån dem telefonen? Nej, det är kränkande. Om man inte vill att de ska släntra in en kvart senare mitt i lektionen, kan man låsa dörren? Hu, vilken tanke, nej, då får man skolchefen på sig. Det hände på min skola. Nästan så jag tänker med nostalgi på tuggummi tavlan som en av våra lärare körde med. Den som han haft de senaste 10 åren som elever fick sätta sina tuggummin på. Fräscht, knappast. Men å andra sidan så ville man ju inte ha fram det – så det var inte så många som körde tuggummin på hans lektioner. Sen kanske just denna lärare inte hade den mesta respekten heller. Men det är svårt att veta hur man ska göra heller. En del har det – och andra inte. Men det är intressant att se att jag inte är den enda som uppskattade dessa lärare.
Min mamma som nu är pensionerad arbetar som vikarie på en annan skola berättade en anekdot från den skolan. Hon började säga att hon skulle prata om något väldigt viktigt och saker man behövde eller hur hon nu uttryckt det, och då hade en kille lågt sagt ”Penis”. Lugnt talade hon om att det visserligen stämde, men inte var just det som hon tänkte prata om nu. Jag tror just det här att våga prata med elever, skoja med dem, utan att förlöjliga dem eller låtsas vara en kompis är en bra väg. En lärare är inte en av eleverna. Försöker de tro att de är det – då misslyckas man. Men man måste tycka om eleverna. Ha respekt för dem. Kunna lägga sig på en nivå så att de kan förstå vad man säger, utan att vara på samma nivå som dem när det gäller mognad.
Som lärarunge med ambition av att bli lärare så ligger hela skolan mig nära hjärtat. Ibland funderar jag på hur livet hade blivit om jag fullföljt ambitioner och satsat på läraryrket. Men när man läser allt skit som folk öser över lärarna så är jag ändå rätt glad att det inte blev så.
Problemet med skolan som jag ser det började med Göran Persson och Lärarförbundet.En ohelig allians som ledde till att skolan kommunaliserades. Jag vet inte om det var i den vevan man började sätta rektorer på högstadiet var utbildade att hantera barn upp till 6-år. I alla fall på min skola. Möjligen var de bra på dessa barn. Men de rektorer som hamnade på ”min” skola verkade i alla fall inte ha så bra koll på villkoren för lärare till lite äldre barn. När jag gick i 3-an så hade vi en enda lärare i alla ämnen. Denna lärare gav vi en kram till när vi gick hem. Så såg det inte ut när man kom upp i högstadiet. Där hade vi olika lärare i olika ämnen. På förskolan och upp till 6-an så var vi bara en klass per årskull. När vi kom upp i högstadiet så var det fyra olika skolor som gick ihop till en ny skola. Det var helt enkelt skillnad. Men i många fall uppfattade inte rektorerna skillnaderna. De hade svårt att förstå de nya problemen. Mobbing i förskolan skiljer sig till viss del från mobbing på högstadiet. Problemen är inte riktigt detsamma för en 6-åring och en 13-åring. En lärare som har hand om elever fullt ut som klassläraren i låg och mellanstadie har kanske möjlighet att uppfostra barnen. Men hur ska en ämneslärare som träffar eleven ett visst antal timmar i veckan kunna påverka sådant? Det viktiga där ska väl vara att kunna nå fram till eleven, väcka intresse, motivera och nå de förväntade resultaten. Det är väl det jag tycker borde vara det viktigaste. Men det känns inte som det är det idag.
Helena von Schantz har tvålat till svarat Malin Siwe angående lärarnas roll. Och varför Malin Siwes kritik är uppåt väggarna. Vill man vara snäll kan man säga att det speglar mycket okunskap från hennes sida. Vill man vara elak kan man läsa hennes egna invektiv och fundera på vad man skulle vilja säga 
Tankar om synen på kvinnor igen 11 februari 2011
Posted by trollan in Jämställdhet.Tags: drabbas, kvinnor, tunisien
2 comments
Jag är en kvinna och jag har ofta noterat det här med offermentaliteten som läggs på kvinnor, framförallt här i Sverige så tycks vi vara ansedd som veklingar och mesar av alla de slag. Det kan störa mig enormt mycket tidvis.
Så precis ramlar det in ännu en nyhet via twitter.
Jag lägger ihop den med allt annat som visar hur mycket sämre kvinnor tycks vara på att möta verkligheten. Nu beror detta då naturligtvis fortfarande på strukturerna, det förstår vem som helst. Kvinnor trippeljobbar med ”både hem, barn och jobb” som man uttrycker det.
Själv skulle jag om jag anställde folk se till att jag hade en bra blandning av folk. Könet skulle i sig inte spela så stor roll, men nog skulle jag se till att det fanns både kvinnor och män representerade. Men jag funderar litegrann på vad resultatet av alla dessa nyheter blir. Att kvinnor ständigt beskrivs som att de mår dåligt, drabbas, lider av en massa saker. Till exempel av att pendla.
Kan det inte det i förlängningen innebära att man väljer bort kvinnor när man anställer? Finns det ingen risk att anställaren till ett mindre företag som känner att h*n måste klara sig på en ganska liten personal helst då väljer en person som man kan lite på är på plats mer? Som inte kommer vara sjuk så mycket? Om man läser att så många kvinnor drabbas av allting – är det inte lika bra att satsa på en riktig karl som biter ihop? Föroppningsvis inte. Men nog känns det som man gör sitt bästa att cementera alla fördomar och stereotyper ibland.
Men apropå det här med att det alltid är synd om kvinnor och att de drabbas värst så läste jag för ett tag sedan om mannen som startade revolutionen. Tarek al-Tayyib Muhammad ibn Bouazizi. Han som i protest mot förtrycket och hur det gick till i landet valde att tända eld på sig själv för att få folk att lyssna. Jag hittade det först hos Anders Nilsson (för övrigt en bloggande sosse som jag tycker har mycket vettigt att komma med). Jag blev tagen av historien och valde då att läsa lite mer om honom.
Mohamed Bouazizi was 10 years old when he became the main provider for his family, selling fresh produce in the local market. He stayed in high school long enough to sit his baccalaureate exam, but did not graduate. (He never attended university, contrary to what many news organisations have reported).
10 år och försörjningsansvarig för familjen. Detta är en pojke. Ett barn, bara några år äldre än min äldste kille. Det svindlar att tänka på det.
At age of 19, Mohamed halted his studies in order to work fulltime, to help offer his five younger siblings the chance to stay in school.
”My sister was the one in university and he would pay for her,” Samya Bouazizi, one of his sisters, said. ”And I am still a student and he would spend money on me.”
Han försökte trots allt plugga, men han valde hellre att satsa på sina syskon. Märk väl. Det var för honom som man viktigare att hans systrar skulle få en chans genom studier.
Jag tycker mig ha fått uppfattningen att vi i Sverige är lyckligare lottade som kvinna. Vi har möjlighet att få utbilda oss. Något som inte är lika vanligt i tredje världen. Killar möjligen, tjejer, undantagsfall. Är det bara jag som har fått för mig att vi har blivit i tutade att man i dessa länder inte satsar på tjejerna? Att de inte har en chans att få någon utbildning?
Närmare 27 år gammal så dog denne man. Det var hans sista gest för att få ett bättre liv för sin familj och sina landsmän. Kanske kan han även hjälpa till att öppna ögonen på folk på annat sätt. Att se att man faktiskt har kommit någon vart på fler ställen i jämställdheten. Och att man kanske kan försöka hjälpa även en 10 årig pojke som tar hand om sin familj. Att födas som kille ger heller ingen fribiljett från elände och man kan behöva stöd då med.
Lite tankar om politik igen 11 februari 2011
Posted by trollan in politik.Tags: datalagring, Krister Hammarberg, SD
add a comment
Vänsterpartiet och miljöpartiet vill skjuta upp omröstningen av datalagringsdirektivet. Lite tragiskt att jag står på samma sida som V plötsligt. Shit happens. Men det finns då även en oväntad hjälp. SD. SD är ok med datalagringsdirektivet – men vill förhandla om 4 punkter. Framförallt är de emot att data kan lagras utanför Sveriges gränser. Låter som vettig invändning tycker då jag som är emot hela direktivet.
Men vad säger då moderaterna om detta? Jag lyssnade på P3 igår och måste väl säga att jag blev oväntat chockad när jag hörde en representant (Krister Hammarberg) säga:
”Jag upplever att det är oerhört oseriöst när ett parti säger sig vilja genomföra den här lagstiftningen ändå har tänkt sig att man ska gå ihop med vänsterpartiet och se till att den inte kan genomföras bara av det skälet att man vill utpressa regeringen att få bli en samtalspartner”
Man får tycka vad man vill om SD. Men de har röstats in i riksdagen genom vårt demokratiska valsystem. De har rätt att stödja vilket parti de vill. Kohandel och diskussioner sker konstant i Sveriges regering. Att en politiker kan sägat att det är oseriöst att fälla ett förslag när man är emot vissa delar av förslaget tycker jag är en mycket skrämmande inställning. Så jag vågar ärligt säga att i det här fallet så ger jag 1-0 till SD. Och jag hoppas att striden leder till att man faktiskt skjuter upp det hela. Så för mig kan man gärna fortsätta på samma sätt från alliansen. Men jag blir som sagt lite fundersam på vart vi är på väg inom politiken i Sverige.
Visst kan HAX ha rätt i att detta bara är ett utspel från SD för att tvinga sig in i ”stugvärmen”. Men detta handlar för mig mer om hur den demokratiska processen de facto verkar fungera när man vägrar diskutera ett förslag bara för att man aldrig, någonsin, no matter what kan liera sig med SD. Å andra sidan är väl V lite samma sak – så varför inte hota dem att de måste rösta med M, annars finns risken att de hamnar på samma sida som SD, och det går ju heller inte an. Eller?
Men å andra sidan kan det nog bli så – att man röstar ”fel” bara för att inte låta SD politik vinna. Det har gjorts tidigare. Anders S Lindbäck har också skrivit om detta.
