Styckmordstankar: När Sverige blev Kafka-land 28 september 2011
Posted by trollan in Styckmordet.Tags: allmänläkaren och obducenten, Catrine da Costa, Styckmordet
5 comments
Jag läste en gång i tiden Kafka, Processen. Jag kan väl erkänna att jag inte var jätteimponerad då. Kanske skulle jag reagera annorlunda nu. Men ibland känns det som vi haft en liknande process här i Sverige. Och frågan är om inte verkligheten överträffar dikten där. Jag tänker då på mordet på Catrine Da Costa och rättegångarna som följde på detta.
Jag tyckte måttet var rågat när jag läst hur extremt knepig hela förundersökningen varit som visat att det varit omöjligt för de misstänkta att begå brottet. Men nu har jag läst en del av förhöret – och då får det absurda en ännu djupare dimension.
Förhörsledaren: Hade någon sett Catrine Da Costa den 10:e då hade du inte suttiet här TA, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor men jag tror att du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har.
Polisen hade kontrollerat de båda misstänkta, Catrines samt barnets förehavande för att få fram om det var tidsmässigt möjligt. Det visade sig att det enbart var den 9:e som detta hade kunnat vara möjligt. Men det finns tillräckligt många vittnesmål som visar att Catrine var vid livet så sent som den 15:e juni.
Senare ändrade då chefsåklagare Anders Helin att ändra datum för brottet till den 11 juni 1984. Om kartan inte stämmer med verkligheten så är det klart att man går efter kartan. Eller något sådant.
Jag läser mer i protokollet:
Förhörsledaren: Den som såg Da Costa levande sist det är du TA, din dotter då ett och ett halvt år gammal och din gode vän, din kompis som du kallar honon, dvs TH, så ligger det till, så mycket vet vi idag och misstangkarna är så starka så du lär aldrig TH komma ur det här även om tio domstolar frikänner dig så ska du veta om det.
Vad svarar man på det? Om du är oskyldig och någon kommer med dessa anklagelser på fullt allvar. Vad skulle du svara på det? Efter att nu ha haft barn i ett och ett halvt års ålder så känns det som jag skulle velat skratta människan rakt i ansiktet. Hur stor kunskap om barn har de?
TA svarar: Ja det är beklagligt.
Förhörsledaren fortsätter: Ja inte för mig om du har den uppfattningen /../ Om någon hade sett Catrine Da Costa den 10 av hundra prostituerade kvinnor som vi hållit förhör med, av hundra prostituerade kvinnor som vi har hållit förhös med, inklusive hennes egen mamma, så har ingen sett henne, hade någon sett Catrine Da Costa den 10:e då hade du inte suttiet här TA, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor men jag tror att du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har. För misstanken kommer alltid att minnas mot dig Thomas, det ska du veta om. För ingen tror på dig längre och allra minst ditt eget barn. I den här situationen sitter du idag, kryper bakom varenda fråga med samma, samma, samma svar, oavsett vem som ställer frågan till dig och vad art av fråga i det här ärendet som vi ställer till dig så är det samma svar, jag vet inte, jag kan inte svara, jag kan inte förklara. Det stärker misstanken ännu mera. Om du kunde förklara någon av dom här pingstdagarna vad du gjort, då skulle du göra det men du kan inte det för du döljer snningen TA så ligger det till.
Jag undrar mer och mer hur TA kan ha känt det där och då. Allting du säger vänds emot dig. Hur ska du förklara att din dotter säger att hon såg dig stycka någon? Vad svarar man? Hur förklarar man anklagelsen? Och sen, när åtalet plötsligt ändrade datum - vad tänkte man då? När man insåg att den här personen som satt där hade rätt. Att det inte spelar någon roll hur mycket domstolen frikänner en – misstanken räckte för att döma honom till livstid.
Jag läser och hör hur mycket pengar vi varje år – månad lägger ut på politiker. Oavsett om de gör något eller inte så kan de få snuskigt mycket pengar. Men två människor som har våldtagits av det svenska rättsystemet på ett sätt jag hoppas är utan motstycke har inte fått ett öre.
Jag kommer återkomma lite mer om skandalen när jag gått genom mer av materialet. Just nu känner jag bara för att skrika rakt ut. Det här är sådant som inte borde kunna hända – men det hände. Och även om de flesta numer inser hur förödande fel det hela var – så väger anseendet på de skyldiga, de som lät det hela sker de som bidrog till att förstöra två människors liv högre.
I Processen så fick aldrig offret veta vad han anklagades för. Jag undrar hur det känns att bli anklagad för saker på så tunna indicier och fällas? Ja, visst de frikändes ju, men alla visste ju att de var skyldiga. Annars hade ju inte styckanded funnits med i domskälen. Och deras legitimation dragits in. En stor eloge till de människor som jobbat ihärdig på detta. Som har smulat sönder de ”bevis” man framfört. Framförallt då Anders Agell och Per Lindeberg, men även andra har skrivit om det hela.
Sura politiska tankar 28 september 2011
Posted by trollan in politik.Tags: pengar, pension, Petzäll, politiker
add a comment
Om man inte tjänade hutlöst med pengar så skulle folk inte vara intresserad av att bli politiker. Och det är väldigt svårt för en ex-politiker att få jobb (i samma löne härad skulle jag tro att man menar då…av någon anledning söker de säkert inte jobb på snabbköpet) så alltså måste man ha dessa fanatiska villkor efter deras tid som aktiva politiker är slut. Enligt vissa för att deras politiska färg ligger dem i fatet (en ex-sosse sa det) man kan fundera på hur bra intryck de då gjort som politiker.
Jag hörde på radion intervjun med en del av dessa människor. Man frågade en person hur han såg på sitt beteende – jag tror det var han som tog ut vinst, frun tog ut arvode från bolaget och han kammade hem pensionen. Det du inte något moraliskt fel i det du gör? frågade reportern. Jag gör inget olagligt. Säger politikern och undviker att svara på frågan. Precis som Annika Billström som hävdar att det handlar om hennes privatekonomi – och att hon följer reglerna. Regler som då satts upp av – just det: Politiker. Och nu har vi då en 23-årig drönare som bestämmer sig för att sitta kvar i riksdagen som politisk vilde. Han kommer inte kunna påverka ett skit. Ingen vill ha att göra med honom från något parti. Men det finns inget sätt att bli av med honom.
Inte heller han ser säkert några moraliska problem att göra det han gör – han följer bara regler. Kanske dags att se över lite allmänna regler när det gäller våra ”folkvalda”?
Och tyvärr är det ju så har man tidigare märkt att politiker inte ens behöver vara på mötena, voteringare eller vad det nu görs. Men oavsett vad de åstadkommit så har de tydligen rätt att leva gott på skattebetalarna. För att de har ett så viktigt jobb. Ett så krävande jobb.
Till skillnad då från lärare som har hand om de unga. Till skillnad från vårdpersonal som går på knäna tack vare korkade beslut från dessa viktiga politiker.
Kanske vi skulle ifrågasätta lite mer vad vi får för våra pengar. Kanske det då skulle vara intressant för andra att bli politiker som faktiskt brinner för frågor – och inte önskar spendera pengar. Kanske människor med känsla för pengars värde och att man faktiskt klarar sig med betydligt mindre i månaden lättare skulle förstå resten av samhället? Idag får vi ett klass samhälle där människor som lever på 50000 och mer ska diktera hur en familj som ska klara sig på en inkomst på kanske 15-25 000 i månaden. Och de pratar om att man ska dra åt svångremmen när det blir bistrare tider. Det är tufft att betala skatt. Bara det inte gäller dem själv naturligtvis. För de är ju så viktiga. Jag kan välja att gå ur svenska kyrkan och inte betala skatt. Kan jag få välja vart mina pengar ska gå till? Till avdankade politiker som inte har förmågan att få ett nytt jobb efter sin viktiga tid i riksdagen eller kommunen – eller till en svårt sjuk stackare som inte längre täcks av försäkringen? Min gissning är att jag har råd med åtminstone 3 sjuka mot för en ex-politiker. Och då skulle jag välja dem.
Tankar om sjukdomar 14 september 2011
Posted by trollan in Invandring.7 comments
Kommer ni ihåg svininfluensan? Den som hela befolkningen skulle vaccineras emot? Det var kostsamt – och frågan är vad det egentligen gjorde för nytta. Vissa bieffekter tycks det ha gett också men det är svårt att säga så här tidigt. Och hur mycket det räddade folk är också svårt att säga. Men man gjorde sitt bästa att skrämma upp folk i alla fall. Jag var inte helt bekväm med att vaccinera barnen – men i slutändan så blev sambon och barnen 6 & 2 då vaccinerade. De körde första sprutan, men inte den andra. Själv vaccinerade jag mig inte. Det blev inte av. Eller ja, ska vi vara riktigt ärliga så kan jag alltid finna något som är viktigare än att ta sprutor. Även om jag själv inte var så orolig så var det ju risken att smitta de som var i riskzonen. Jag vet att just detta var anledningen för många.
Ingen av dem jag känner har fått problem efter sprutorna – och tydligen dog inte heller jag av det hela. Jag blev inte ens förkyld under den tiden.
MEN när man då läser om en annan sjukdom som är på intåg TBC så finns det en helt annan mentalitet från de styrande. Vi vet att denna sjukdom kommer från vissa länder. Alltså borde det väl inte vara så svårt att göra en hälsoundersökning av människor från dessa länder. Eller är jag helt fel ute med det? Men nej, nu är det integritetskränkande att göra sådana tester. Eller vad man nu har för argument. Att det skulle ha med kostnaden att göra känns lite skrattretande i sammanhanget…
Och är det så att de har denna sjukdom så är det givet att de själva kommer att söka hjälp. Citat från Göran Hägglund på frågan om att det bara är 38% av de som kommer så tar emot en undersökning.
Jag tror att det är så att varje person som kommer till vårat land är angelägen om att få en hälsokontroll om man har skäl för att anta att det är så att man är bärare av en allvarlig sjukdom.
Hur tänker man då? Jag har i många fall stor respekt för Göran Hägglund, men här känns det väl som han applicerar sina egna erfarenheter och kultur på andra människor. Alla människor kanske inte har samma erfarenhet. Kanske är de också rädd att de skulle bli utkastade om det visar sig att de är sjuka? Vem skulle egentligen vilja visa negativa sidor i den situationen? Och självklart skulle jag söka hjälp om jag trodde jag hade en allvarlig sjukdom – men det skulle nog ha gått rätt långt innan dess. Och eftersom vi nu pratar smittsam sjukdom så borde väl varningssirenerna snart ljuda?
Vi har redan erfarenhet av att den svenska primärvården ännu inte är förberedd på dessa nya sjukdomar, så risken är väl att det inte kommer att hjälpa att de senare går dit med sina bekymmer – när de redan är ordentligt sjuka.
Gör vi en screening på TBC så innebär inte det att vi kastar ut den sjuke, men vi kan få möjlighet att ta hand om personen och ge vård samt förhindra smitta andra människor. Vilket kan bli mindre kostsamt i längden – istället för att börja massvaccinera alla svenskar för alla de nya och nygamla sjukdomar vi får in med alla som kommer in i landet. Men det är väl så att det dröjer ganska lång tid innan problemen når politikernas barns dagis. Och tyvärr är det väl då som man kommer börja ta upp diskussionen.
Tankar om rasism och sånt 12 september 2011
Posted by trollan in Invandring.Tags: främlingsfientlighet, Jonas Gardell, Katarina Sandström, rasism
add a comment
Läste ett mycket bra inlägg på PI idag om vinklingen av en artikel om Katarina Sandström. Själv är jag lite dålig på det här med namn och att följa nyheterna, men jag har faktiskt blivit sittande ibland när hon har programmet. Hon artikulerar så väl och både ögon och röst är så dramatiska så jag blir bara sittande och insuper nyheterna. De ger liksom mer intryck än de flesta andra.
Frågan var om hon då hade märkt av främlingsfientlighet från människor, men det hade hon då inte. Men precis som det gäller med kvinnor som inte upplevt sig någon gång diskriminerade på grund av sitt kön så tas detta upp som undantag som bekräftar regeln.
Det är många kommentarer på ämnet och det finns många intressanta och tänkvärda kommentarer:
Från Sven Svensson kommer två kommentarer som jag väljer att lyfta fram:
Att frambesvärja rasister, del 1.År 2002 så vann Afro-Dite tjejerna en jordskredseger i svenska eurovisionslagertävlingen, Samma år blev f.ö. mulattjejen Malou Hansson vald till Fröken Sverige. Detta i ett land där den absoluta majoriteten fortfarande består av vita människor. Dessutom ger Afro-Dite-Blossom ut sin egen hälsotidning: Din Personliga Coach – Blossom. En tidning som huvudsakligen köps & läses av vita svenska tjejer.
Hur kan detta vara möjligt när vänstermaffian med rabiat frenesi påstår att hela samhället genomsyras av s.k. strukturell rasism? Vad vänstermaffian inte har begripit är att vi betraktar dessa tjejer som GENUINA SVENSKA PERSONER oavset vilka jäkla färger de råkar ha. Hade Afro-Dite bestått av tre burkakärringa från Somalia som hade stått å bräkt på knackig engelska eller ännu sämre svenska så hade ingen röstat på dem.
Dessutom, bruna svenska personer gifter sig i regel med vita svenska personer, just därför att DE ÄR svenska personer. Samma språk. Samma kultur. Samma midsommarfylla. Samma uppväxt. Så var det med det fåtal bruna personer som levde i Sverige på 1700-talet, så är det fortfarande.
Det är i själva verket så att majoriteten av svenska folket inte är besatt av färg, gener eller ras. Vi vet mycket väl att man blir som man växer upp & umgås. Det ser man på varje adoptivbarn & dessa finns det ganska gott om i Sverige. Däremot är vi angelägna att få veta vad nykommlingar har för attityd, mentalitet, bildning & utbildning. Kort sagt: Kultur. Eller brist på kultur!
Frågan blir således: Har vänsterjournalisterna fel på sin verklighetsuppfattning eller har de en subversiv agenda?Jag tror att vänstermaffian har ett intresse av att, likt ett medeltida prästerskap, slå oss under bältet & ingjuta känslor av skam, skuld & synd hos befolkningen. Ett folk med ständiga skuldkänslor är lätt att manipulera.
/../Att frambesvärja rasister, del 2. En liten anekdot från början av 90-talet. En TV-journalist intervjuade ett knippe högstadieelever på en skolgård i Västsverige. Eleverna spydde galla & etter över de horder med flyktingar som välde in i Sverige just då. Några av synpunkterna var: ”De bara stjäl & ställer till bråk.” ”De kommer att ta våra jobb.”
TV-journalisten blev bara mer & mer upprörd & till slut kunde han inte hålla sig utan han sa med indignation: ”Hur kan ni prata på det viset när HAN står där!” Samtidigt pekade han på en av grabbarna. Denne grabb var den enda mörkbruna personen i högen av vita ungdomar & han såg ut att vara adopterad från Indien. Då tittade högstadieungdomarna på TV-journalisten som om han var fullständig idiot & så sa de: ”Vad menar du? Vad är det för fel på honom? Han är ju SVENSK!” Han var som de, de var som han, utbytbara med varann.
Detta begrep inte TV-journalisten. Han trodde all kritik mot invandring bottnade i rasism. Att kritiken istället kunde bottna i ekonomi & svåra kulturkollisioner föll honom inte in. Eftersom han inte kunde hålla två tankar i huv’et samtidigt så kan vi göra det kvalificerade antagandet att han var en typisk vänsterjournalist. Det är något allvarligt fel i hjärnan på vänsterjournalister.
Och jag kan faktiskt inte annat än hålla med. Om det finns något i Sverige så handlar det nog väldigt sällan om rasism, det handlar om främlingsfientlighet. Rasism träffade min syster på när hon befann sig ett år i Sydstaterna, Tennesse närmare bestämt. Där förbjöds hon att ta med en svart kompis hem. När Bodyguards spelades på bio (det var på den tiden) så ryste folk i biosalen och kom med äcklade ljud när Whitney Houston kysste Kevin Costner. Den typen av rasism tror jag är väldigt ovanlig i Sverige faktiskt.
Men sen kanske det finns en viss del av främlingsfientlighet – ja, ok. Men det har inte att göra med hudfärgen. Det kan ha att göra med erfarenheter. Och det stora problemet är då integrationen. Vilken information som sprids till folk som kommer hit. Och, den flathet som visas personer som kommer hit och inte respekterar våra regler. Och problemet blir när man då försöker förenkla för dessa nya personer att komma in genom att förringa ursprungsfolkets behov. Då skapar politikerna själva fientlighet som i många fall inte behövs. För många som kommer hit vill komma hit och arbeta och göra rätt för sig. Låt dem då göra det, utan att försvåra för dem. En del ser svenska (och nysvenska tjejer icke att förglömma) flickor och kvinnor som ett smörgåsbord som det bara är att ta för sig av. Tack, och adjö! Jaså, det går inte att utvisa personen till ursprungslandet för att de riskerar tortyr? Ursäkta mig, men det skulle vederbörande tänkt på lite tidigare. Och är det nån jävla pappskalle till politiker eller förening som kämpar för att behålla personen i Sverige, då är det föreningen eller den personen som får betala skadeståndet till nästa offer. För dessa människor, föreningar, får då vara borgensmän till dessa uppenbara brottslingar som inte respekterar andra människor. Någonstans måste vi kunna känna trygghet. De flesta människorna som kommer är helt ok – men de som inte är det, kommer liksom aldrig att lära sig av de lätta straff de får. Det är ungefär som norrmän och finnar som tycker det kan vara ok att köra för fort i Sverige – jämförelsevis är det inte så dyrt. Så om man är van att tortyr är straffet och man sedan får klapp på axeln och ett ajabaja så vad hindrar dem från att begå ett nytt brott? Och hur mycket man än vitpixlar så vet många detta och känner sig otrygga på grund av dessa få.
Från Dandersan kommer då nästa kommentar:
Bra skrivet-men jag gissar att vi män lätt faller för utseendet.
Tänk om Aftonbladets Lena Melin varit adopterad från Etiopien!
Hade vi då hållit oss för att ta upp det när hennes åsikter flödade!
Och där har vi en ganska vettig tanke. Jag tror inte att det handlar om utseende per se. Men däremot så blir det lätt ett skällsord i debatten. Om Lena Melin hade varit adopterad så hade det nog varit många som skrivit om den jävla svartskallen i mångt och mycket. Och där har vi problemet med att inte skilja på sak och person. Jag vet inte om Lena Melin någonsin har kört kortet – ”jag blir påhoppad för att jag är kvinna”. Det är annars rätt vanligt. Jag har många gånger retat sig över vad Lena Melin skriver och tycker hon kan komma med vansinnigheter ibland. Men det jag då reagerar emot är åsikterna. Hur h*n ser ut, kön, etnicitet är egalt. Naturligtvis kan väl politisk tillhörighet ibland vara intressant – så tillvida man säger saker som ska representera ett parti. Till exempel har jag svårt att särskilja regeringsfolkets uttalande från deras parti – men om en lokal förmåga säger något så anser jag väl inte att det per automatik ska vara något som partitoppen ställer sig bakom. Men fortfarande är färgen intressant att veta.
En annan person som lätt får en massa negativa uttalande om sig är väl Jonas Gardell. Jag kan väl ärligt erkänna att jag inte alltid är imponerad av honom och hans humor. I mitt tycke fungerar han i lagoma doser. Så fort någon kritiserar honom däremot så tas det då upp att han är homosexuell och det blir då ett skällsord. Men jag tror då inte att alla som skriver om bögen egentligen avskyr alla bögar, men personer som på olika sätt provocerar får ofta sådan feedback, sådana som är lätta. PMS-kärring, blatte, bög, flata etc.
Min gissning är att Jonas man Mark inte alls upplever samma hat som jag gissar att Jonas får utstå för sin sexualitet. Detta för att folk inte kan argumentera mot det han säger – och därför argumenterar mot honom. Och däri ligger väl problemet med näthatet i många fall.
Spånande om kommunikation 09 september 2011
Posted by trollan in Dagbok.Tags: kommunikation, mobbing
add a comment
Jag har ganska lätt att komma överens med de flesta människor på mitt jobb. Jag kan reta mig på en del personer. Framförallt kan jag störa mig på hur de kommunicerar. Framförallt när det gäller ”backoffice” som jag då behöver hjälp av ibland. Vissa människor som hamnar på dessa platser kan då vara enormt tekniskt duktiga men katastrofer att ha i samma rum som kunder. Jag har träffat en del sådana människor och efter att slitit mitt hår över dem och argt diskuterat dessa idioter hemma med min (ointresserade) sambo så har vi någonstans kommit till en förståelse och acceptans av varandra. Lustigt nog så när vi väl har haft våra strider så blir det ofta så att vi kan kommunicera bättre. Den raka diskussionen leder till att de respekterar mig och jag lär mig hur jag ska hantera dem, och respektera deras kunnande och acceptera deras bristfälliga sociala kompetens.
Man kan inte förändra någon annan än sig själv – det är bara att inse.
Men så kommer då nästa person och reagerar på den här personen på exakt samma sätt som jag gjorde. De blir upprörde över den nonchalans de möter, men på något sätt så stannar dialogen där. Jag har sett det många gånger och jag inser hur mycket jag egentligen förändrar mig själv för att kunna samarbeta med människor. Men samtidigt så förändrar dessa människor ofta beteendet när de umgås med mig och när jag behöver råd och hjälp. På något sätt har jag kommit förbi det här första ”anti-alla” stadiet hos dem.
Idag har jag en situation igen där en kollega blir djupt olycklig över hur hon bemöts. Hon säger det inte rätt ut, men jag inser att hon känner sig mobbad. Och jag förstår henne. De saker hon berättar skulle få mig att må dåligt. Men jag känner samtidigt en viss tröstlöshet då jag inte kan ge något bra råd – för jag vet precis hur jag skulle göra och svara, och situationen skulle med all sannolikhet bli bättre då. Men samtidigt är inte hon jag. Det som är naturligt för mig – ta det med glimten i ögat, lite ironi, öppen konfrontation och låta vissa saker rinna över en och inte ta dem personligt fungerar för mig. Det har lett till goda relationer på jobbet, mindre irritation och stress för mig.
Man ska inte behöva ta vissa saker från folk. Det är bara så, men problemet är att så länge kommunikationen inte fungerar så är det jag som mår dåligt av det. Och hur ska man tackla det hela? Personerna som skulle behöva charmkurs skiter fullständigt i mig efter att de dissat mig. Dessa personer hada jag utan problem avfärdat som vänner och bekanta i verkliga livet. Men när man arbetar tillsammans så måste man få ihop en relation, och då är det upp till mig att förändra mig så att jag kan hantera kommunikationen med dessa personer. Prata med chefen? Hur ofta brukar det hjälpa? Och vad ska chefen säga till den andra personen? ”Du måste vara snäll mot henne för hon har lite svårt att ta ditt sätt.” Och det kommer troligen öka dina aktier hos den personen. Det känns bara så hemskt att inte riktigt veta hur man ska hjälpa någon annan. Framförallt som jag inte sitter på det kontoret så ofta och alltså inte kan medla eller vara en buffert, eller ge henne stöd när jag märker att hon tar illa vid sig av något.
Diskriminering i skolan 07 september 2011
Posted by trollan in skolan.Tags: diskriminering, fördomar, skolan
1 comment so far
Ibland ser jag tillbaka på den person jag var när jag var yngre, högstadiet och gymnasiet framförallt. Jag har svårt att relatera till den personen egentligen. Det var så mycket kontraster. Jag ville inte synas – men jag ville inte vara osynligt, jag ville passa in – men jag ville inte vara som alla andra.Jag var blyg och tillbakadragen – men kunde plötsligt vara kaxig och obstinat.
Jag kan komma ihåg vissa saker och skämmas så här i efterhand. Var det där verkligen jag? Hur tänkte jag då? Tänkte jag överhuvudtaget?
Händelser i ungdomen har färgat mig och gjort mig till den jag är – men ibland känns det verkligen som den jag var då kan jag inte förstå vad som låg bakom.
När det gällde kladstil så hade jag väl egentligen ingen riktig look. Inte förrän på gymnasiet då jag ständigt hade svarta kläder.
Jag läser hos Helena von Schantz om hur lärare kan behandla en elev som man ser som framtida rasister. En elev som är klädd som en skinheads fick sämre betyg än deras studie resultat förtjänar.
På Komvux i Uppsala hade jag en elev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen – det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
/../
Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet – inte en del av lösningen.
Jag läser kommentarerna på denna artikel (märkligt att många bloggar lyckas ha bättre diskussioner än tidningarna – det går ju tydligen att ha givande diskussioner - om man är intresserad av att utbyta tankar). Jag läser då en kommentar av ”Janne”:
/../Jag har själv betjänat- på ett välkänt och världsvida inredningsföretag- två personer som klädde sig som SA-män. De bar bruna kläder och tillhörande attribut. Deras uppförande var korrekt och artigt men tyvärr stämde inte valet av klädsel in. Vad gör man? Skulle jag som lärare acceptera det? Knappast.
Jag tror att människor måste inse faktum att kläd -och stilval är värdeladdade och signalerar vissa saker och att de kan väcka reaktioner.
Nu vet jag inte hur gammal eleven på Komvux var. Men jag tänker på mig själv. Om någon skulle ha försökt påverka min stil – inte med diskussioner utan med betyg och omdömen då tror jag faktiskt inte jag skulle ändrat mig. Då tror jag min obstinata sida skulle sätta in.
Som vuxen i arbetslivet så känner jag till saker lite mer. Där tycker jag det är lättare att inse hur mitt utseende kan påverka hur folk ser på mig och bemötandet och därav tänka till lite mer.
Men om jag då i skolan skulle ha fått reda på att man utifrån hur jag klär mig har rätt att sätta subjektiva betyg – inte från det jag presterar. Då visar man tydligt, redan i skolan, att det är rätt att diskriminera. För den goda sakens skulle, eller någonting. Och då blir frågan hur man kan tolka ”saken”. Kanske kommer det bli lättare för en homosexuell kille som klär sig feminint att klara sig utan att få stryk om han istället väljer en mer macho stil. Borde då inte ändamålen helga medlen, genom att försvåra för honom att hitta sin egen ”felaktiga” stil som kan signalera något negativt visa på omtanke från skolan sida?
För ja, folk måste inse vad man signalerar med klädstilen. Och ibland kanske de väljer, trots dessa signaler. att följa sin egen stil. Det måste få vara deras eget val, och det är ingenting, ingenting som har att göra med det betyg man ska få.
När det gäller mina svarta kläder så minns jag diskussion med en lärare en gång. Han var djupt imponerad av mig på grund av mina gröna ögon (linser) och röda hår (färgad) och tyckte det passade så bra med mina kläder. Sen frågade han en gång om jag visste vad svart symboliserade. Och det visste jag då inte. Förruttnelse svarade han. Av någon anledning så kändes det inte lika kul att ha helsvart efter det. Men jag fick i alla fall bra betyg av läraren.
Debatt på kursplan i grundskolan? 05 september 2011
Posted by trollan in skolan, Uncategorized.Tags: debattteknik, kommentarer, skolan
add a comment
Apropå det här med kommentarer så hörde jag på radion i morse om hur man kan komma att göra i Finland:
Bland annat måste inlägg som kränker privatlivet eller människovärdet omedelbart plockas bort och inläggen får inte vara hatfylllda, diskriminerande eller uppmana till våld. Osakliga kommentarer ska tas bort.
Jag lyssnade lite på det där och funderar på hur svårt det är för vissa människor att förstå dessa enkla regler. Å andra sidan så vete katten om jag är så ”saklig” varje gång heller. Men så fick jag min lysande idé.
Kanske borde detta vara något man kunde göra kombination svenska/samhälle. Läsa en nyhetsartikel och låta eleverna kommentera på dessa och sedan prata igenom vad som är ok och inte när man kommenterar och även då samtidigt förklara VARFÖR något är fel. Jag är inte pro USA i många fall, men vissa ämnen som de har saknar jag i Sverige, till exempel alla dessa klubbar med debatter. Ämnet speech. Kanske vi kunde börja där för att nästa generation ska bli bättre att använda det medie som de är uppväxta med.
Jag kommer ihåg hur jag verkligen hatade samhällskunskap i skolan, och på ”nyhetsfrågan” där man hade frågor från nyheterna i veckan på fredagar så hade jag som bäst 4 av 10, men det var inte ovanligt med 0. Vilket jag förövrigt ansåg vara rätt så imponerande på flervalsfrågor. Jag skulle nog tyckt det varit intressant med en sådan övning faktiskt. Och jag tror jag hade kommit ut från grundskolan med bättre koll på min samtid.
Tankar om sjukvårdsjournaler 05 september 2011
Posted by trollan in Integritet.Tags: Integritet, Sjukvården, sjukvårdsjournaler
1 comment so far
Jag läser en debattartikel av bland annat Alexander Bard och Fredrick Federley om det här med information om människors hälsa. De ser ett stort hot för integriteten för att sammanställa register. Själv känner jag att det finns väldigt många vinster med detta.
Mina föräldrar har på äldre dagar testat det mesta av vården för diverse problem. Mamma har då varit på sjukhuset i sitt förra Landsting efter sin olycka. I julas fick hon något sorts anfall när hon var besök hos min syster i ett annat landsting. Dessa kunde inte komma fram till vad hon drabbats av. Deras teori var epilepsi eftersom hon haft olycka med slag mot huvud. Varför denna olycka för drygt 6 år sedan inte tidigare gett epilepsi framkom inte. Men något intresse/engagemang att gräva djupare fanns inte då mamma ändå skulle behandlas vidare i sitt eget nya landsting. Alltså remitterades hon dit och efter de 90 dagarna som vårdgarantin säger så fick hon prata med en sjuksköterska innan hon efter en månad till fick den undersökning som hon faktiskt remitterades till. Undersökningen visade ingenting men man ville ändå att hon skulle käka epilepsimedicin – eftersom det ändå ansågs som troligt att det var epilepsi och hon fick fortsatt förbud att köra bil.
Mamma läste på och noterade att epilepsi medicinen inte var en höjdare i kombination med en annan medicin som hon åt och ville därför få en tydligare dialog med läkaren. Och efter några veckor så fick hon till sist prata med en läkare och visa sina journaler etc och man kom fram till att hon inte hade epilepsi. Litegrann kändes det väl som det hade varit av intresse om man redan från början kunnat få ut journaler och information om helheten så man kom någon vart.
Pappa å sin sida har då opererats för att han haft nerver i kläm. Efter operationen så blev han mycket bättre ett tag, men blev sedan sämre igen. Alla symptomer han hade var samma som de problem han hade tidigare, men den nya läkaren i landstinget remitterade honom till någon del – inte samma som han varit förut då men jag är pinsamt dålig på avdelningar – som han då fick vänta i 3 månader på. Ganska snabbt kommer man på denna avdelning fram till att han faktiskt inte skulle prata med dem, utan det kommer att handla om samma typ av operation igen. Så nu väntar han på att få prata med dem igen. Min gissning är att det kommer dröja 3 månader igen.
Om jag åker in till ett sjukhus så vill jag på något sätt att folk ska kunna ha koll på min historik. Jag vill inte att det ska krävas att jag är förmögen att prata och vara fullt klar.
Vissa saker kanske inte ska följa med per automatik till exempel om jag har sökt hjälp för psykiska problem – men å andra sidan ser jag gärna att behandlande läkare har koll på vilka receptbelagda preparat som jag använder.
Någonstans måste man även se patientsäkerheten också – inte bara integritet. Man kanske kan göra så att man inte får fram hela journalen utan aktivt kollar av den – men nog vill jag att den ska kunna finnas tillgänglig. För min säkerhet. Och kanske även för att vinna tid för att få snabbare vård. För ibland känns det som man genom forslandet mellan olika instanser hoppas på att folk dör av och därmed slipper bekymmer.
