Tankar om hemmafrun 31 oktober 2011
Posted by trollan in Jämställdhet.Tags: feminism
2 comments
Hemmafrudebatten har blossat upp igen. Jag är lite tudelad till detta. Själv har jag insett att jag är en del av de 60%. Jag skulle inte vilja vara hemmafru. Men jag skulle heller inte vilja ha karriär eller bli chef. Det räcker väl att se den nyblivne chef hemma ägna veckor åt att slita med en budget, uppleva problem med personal då kommunikationen inte fungerar, ta ansvar för saker som han inte har någon aning om, och jobba kvällar och helger. Som IT tekniker har vi alltid jobbat med vissa saker på kvällarna, sådant vi själva var intresserade av som var roligt. Men nu är det måsten. Det ger mer pengar, absolut. Men är det värt det? Den frågan märker jag att sambon ställer sig ibland. Hade det varit jag så vet jag att svaret är nej. Så jag är alltså inte en av de 20% som önskar karriär.
Men de sista 20% vill alltså gärna bli hemmafru. Inte ok i dagens samhälle. Vi har gått ifrån att kvinnor har möjlighet att arbeta utanför hemmet, till att det är ett krav. Det finns risker som hemmafru. Lottaonline skrev om detta förr länge sedan. Vad händer om kärleken tar slut? Mannen hittar en yngre modell? Eller om mannen dör eller blir sjuk, vem tar hand om försörjningen då? Frågan är om man kunde sätta upp lite sociala avgifter till varandra. Det finns fördelar med att vara hemma. Men det finns även en utsatthet. Eftersom jag tyckerer om valfrihet så tycker jag att det borde finnas en viss valfrihet även här.
Men så finns det undersökningar. Det går bättre för barn, vars mammor jobbar deltid, i skolan. Kanske inte karriäristerna där. Och kanske inte det regeringen vill. De som helst vill tvinga alla att jobba heltid. I alla fall ska alla ha rätt till det. Jamen hur går det med barnen då? Kan inte vara så kul för de kvinnor som läser dessa uppgifter om hur mycket bättre det går för barn vars mammor är hemma – och sen försöker staten tvinga dem offra den tiden med barnen. Måste vara lite tufft. Framförallt om man ser jobbet som ett nödvändigt ont, och då ska 40 timmar + lunch + ev restid läggas utanför hemmet. Det kan vara rätt så slitande.
Många idéer till företag för kvinnor kommer till under mammaledighet. Något som Försäkringskassan ogillade då man inte ska kunna få pengar för föräldraledighet samtidigt som man jobbar. Å andra sidan så när ska de annars göra det?
Var femte kvinnlig företagare startar sitt företag under föräldraledigheten. Det visar en undersökning som gjorts av företagarnätverket Driftig.nu bland nästan tusen kvinnliga företagare.
/../
Enligt Frida Haavisto borde reglerna ändras för att underlätta för fler att starta företag. Deras undersökning visar nämligen att svårigheten att få ihop livspusslet är en av de största anledningarna till att kvinnor inte startar företag. Därför borde mammaledigheten tas tillvara.- Så länge man inte plockar ut en inkomst ur företaget borde det vara okej. Det handlar ju bara om att börja tänka och spåna. Ofta tar det år innan du kan leva på ditt företag.
Jag ser mig själv inte som en entreprenör – lika lite som jag ser mig som en chef. Men vissa människor har bra idéer och är kreativa, men hur startar man företag? Kanske ser man behovet av vissa saker när man är mammaledig. Vissa typer av kläder som man saknade. Vissa nätverk. Whatever. Saker man själv skulle velat fanns där. Så man spånar på idéen. Man börjar bolla med någon annan. Dina tider är beroende på ditt barn. Kanske har du några timmar när barnet sover du kan skissa på idéerna. Jag förstår definitivt att man hade sådana tankar. Hade själv en massa funderingar just under tiden när jag var hemma med barn nummer 2.
Men vem skulle säga upp sig från ett jobb för att jaga en dröm? Ja, plockar man ut vinster och samtidigt tar ut ersättning från Försäkringskassan så säger jag väl bare ”Go get them”. Men i startfasen – snälla nån. Det här kanske kan bli något. Och staten får intäkter från företaget. Någon annan kanske får det jobb man var ledig från.
Men tänk om det istället fanns hemmafruar. Som kom på dessa saker när de är hemma. Kanske tittar de på sina verktyg och tänker, det måste finnas ett bättre sätt? För kanske är det så att man ser så många människor som stressar, som redan i 40-års åldern planerar för pensionen. Som drömmer om tiden efteråt. Känns det som motivation att gå ut i arbetslivet?
Om du vantrivs med ditt jobb och jobbar heltid. Vilken kraft har du till barnen när du kommer hem? Hur motiverar du dina barn att jobba det är ”the shit”. Själv är jag uppväxt med att båda föräldrarna jobbar. Pappa var ofta ute på resande fot. Mamma var lärare, gångväg från skolan. Båda mina föräldrar trivdes med sina jobb, och det var med viss vemod de gick i pension (och mamma har fortfarande inte släppt sitt yrke – vikarierar gärna).
Jag trivs med mitt jobb och att jobba. Jag upplever att jag har tid med mina barn på kvällar att göra saker. Det finns en massa visioner jag har vad jag skulle vilja göra, självklart. Men vissa saker sätter tiden stopp för, pengar, lusten (vissa saker gillade jag inte när jag var liten och jag gillar det inte idag, så jag kan t ex inte förmå mig att ut och åka skidor med mina barn.). För mig är huvudsaken ändå att barnen växer upp med harmoniska föräldrar. Föräldrar som har tid att lyssna. Som ger beröm. Som åtminstone försöker svara på alla frågor som kan fara runt i huvudet på en 3 och 7 åring.
Folk som skrivit om hemmafru debatten nu:
Tanja Bergkvist – Den som faktiskt fick mig att skriva nu på slutet, fanns lite saker som triggade igång tankarna på mig
Aktivarum – Här finns det många kloka tankar, Erik var den som fick mig att fundera på skillnaden mellan möjlighet att jobba, och sakna möjlighet att avstå.
Pelle Billing – Pekar på att feminismens största problem är – kvinnorna. De som inte förstår sitt eget bästa. Måste bara citera en bit:
Jag vill minnas att politiken är till för att företräda folket, och feminismen är till för att företräda kvinnor. I nuläget verkar det alltså som att både Reinfeldt och Juholt misslyckas rejält i sin politiska och feministiska gärning.
Om politikernas brist är att de inte lyssnar på sina väljare, så verkar genusvetenskapens brist vara att de tror att kvinnor är idioter
Och så slutligen från Genusnytt.
Det här med matkassar… 19 oktober 2011
Posted by trollan in Allmänt.Tags: Matkassar
8 comments
Läser om trenden matkassar som har blivit poppis nuförtiden. Något jag själv är helt lyrisk över. Jag blir rätt tråkig när det handlar om mat och hamnar ganska snart i vissa trygga maträtter som jag håller mig till. Ibland hittar jag olika recept och gör matlista vilket håller sig en stund – och sedan blir jag så trött. Det är tröttsamt att handla, att planera för att inte tala om laga själva maten. Jag gillar heller inte fisk så mycket så där har jag hållit mig till lax. Det går åtminstone att äta. Barnen däremot älskar fisk, så jag har väl försökt att få ihop någon typ av lax en gång i veckan i alla fall.
Jag har länge drömt om ett sätt att få avlastning. Städning hemma? Ja, tack. Överlycklig när Rut infördes, sen var jag lite orolig till valet att det skulle tas bort innan jag hann komma till skott. Och än idag så har det inte blivit något av med det.På något sätt så bär det mig emot att ha någon annan som kommer hem och städar hos mig.
Men så såg jag då dessa matkassar, och hittade ett erbjudande på Linas Matkasse. Instant success. Sen dess har jag ätit sej, kolja och rödspätta – och det fungerar faktiskt. Barnen tycker att det är spännande och gillar att titta på recepten de med för att se vad som planeras. Och visst är det saker som de inte ätit, men oftast har de varit positiva och vi har efter 5 veckor nu en lista på maträtter som vi ska ta en vecka när vi har besök och alltså inte kan använda matkassen.Det är dessutom bra och tydliga recept så inte ens jag misslyckas. Så mycket i alla fall. Och det tar inte så lång tid själva tillagningen då. När man skulle göra rotsaksgratäng tog det en hel evighet att skala och skära upp rotsakerna.
Det roliga är att man märker att det här med matkassen också påverkar diskussioner på skolan. Äldste sonen kommer hem och pratat om kompisen G som har en annan typ av matkasse istället – och funderar på om vi inte ska prova den med. Och kompisen E pratar sig varm om sin variant.
Just när det gäller mat måste jag väl säga att jag är lyckligt lottad. För mina barn äter faktiskt det mesta. Även om jag nog tyckte de kunnat ätit mer av rotsakslådan som jag ägnade så mycket tid åt. De har inga förutfattade meningar om att de inte gillar saker. Med tanke på hur jag själv var som barn och knappt åt någonting så har jag väl haft mer tur än min mor tycker jag förtjänar 
1 av 3 dissar kassen enligt DN. Lustigt nog visade det sig vara 2 andra på mitt jobb som körde kassen. En har väl i princip bestämt sig för att ge upp. Varken mannen eller dottern gillade konstigheter som matvete och kikärter.
Tankar om särbegåvning och skolan 18 oktober 2011
Posted by trollan in skolan.add a comment
Känns som man i alla fall har börja lyfta frågan om särbegåvade barn nuförtiden. Åtminstone har SVD börjat lyfta frågan i sin serie.
De forskare som studerat hur särbegåvningar tas om hand inom den svenska skolan, beskriver dock Sverige som fortsatt inneslutet i en ”glasbubbla” av ointresse och okunskap när det gäller fenomenet särbegåvning.
Att satsa resurser på de högt begåvade eleverna är inte heller helt oproblematiskt: ”Ska vi ägna oss åt att definiera genier i stället för att hjälpa barn som halkar efter i skolan?” undrar många och befarar att två missgynnade grupper ställs mot varandra.
Jag läser om många olika människor, om Jenny Åkerman som memorerade 1000 decimaler av talet pi. Ordförande i Mensa.
– Det är lite brännbart socialt att säga att man är särbegåvad och jag är inte riktigt bekväm med att ta de orden i min mun. Men nu är det ju det begreppet som används. För mig handlar särbegåvning inte främst om en förmåga utan mer om en hunger, en drift att få sätta tänderna i häftiga problem. Hjärnan dreglar liksom och vill hela tiden ha mer föda.
Jag kan inte riktigt relatera till detta – men jag märker att det är så som både sonen och min sambo fungerar. problemlösning. Själv gillar jag också problemlösning fast för mig är det mer lösa problem för människor.
Men trots detta kan jag känna igen mig i lite av annat hon säger.
– En duktig pedagog kan väcka elevens motivation för i princip vilket ämne som helst, men om läraren inte kan ge något annat skäl till kunskapsinhämtning än att det kommer på provet så har jag annat för mig. Sorry!
Ja, det där kan till och med jag relatera till. Vissa ämnen har jag varit intresserad av trots att jag inte haft fallenhet tack vare en engagerad lärare. Och jag har också älskat ett ämne som en värdelös pedagog på universitetet fått mig att tappa intresse för helt genom sitt träaktiga läsande ur kursboken.
Men om jag då jämför med min sambo så talade han om att vissa delar i matten hade han väldigt svårt för vissa delar (var det andragradsekvationer månntro?) innan han började med elektronik och då föll det på plats och var självklart för att då fanns det användning av det. Själv glömde jag allt sådant så fort jag skrivit mitt sista prov i ämnet.
Försöker läsa på lite för att förstå vad särbegåvning är för något:
2–4 procent av alla människor är ”måttligt särbegåvade”. En minoritet av dessa har så kallad ”generell särbegåvning” och bemästrar nästan alla akademiska ämnen. De flesta har dock både starka och svaga sidor. Man kan till exempel vara särbegåvad inom matte, men ha inlärningssvårigheter i svenska.
George Washington, Albert Einstein, Isaac Newton … Särbegåvningar är ofta antingen äldst i en syskonskara eller enda barnet. Tänkbara anledningar: Förstfödda som får vara ensamma om föräldrarnas uppmärksamhet de första åren i livet får ofta mer vuxenstimulans och utvecklar därför sin begåvning. I samband med ett syskons födelse förlorar de äldsta barnen sin centrala position i familjen, vilket också kan driva dem till att prestera mer för att försöka återta denna ställning.
Stämmer bra in på både sonen och pappan det där…
Särbegåvade personer riskerar att felaktigt få diagnosen Aspergers syndrom. Ett av symptomen för denna funktionsnedsättning är intensiv fokusering på specialintressen – något man även ser hos många särbegåvade personer.
Men det finns också tydliga skillnader. Exempelvis har personer med Asperger ofta svårt att leva sig in i andra människors situation, medan särbegåvade ofta uppvisar stor empati. Och medan barn med Asperger oftast är oförmögna att interagera med andra barn som delar deras specialintresse, umgås och samtalar särbegåvade barn gärna med andra som delar deras fascination för ett ämne.
Kan bara säga att det inte är några problem med empatin för lilleman. Glömmer inte när han plötsligt började gråta när han kom att tänka på en pokemon (!) i ett avsnitt hade blivit övergiven.
Så varför tror jag att han skulle kunna vara så begåvad? Hade i går ännu en sådan här konversation med sonen, snart 7 år. Det började med att han kände på en tand som var lös. Den tredje. och han upplyste då om att när han tappat denna så skulle han sedan tappa 17 till. Och eftersom det verkar vara 20 mjölktänder så gav jag honom rätt på detta. Och från lösa tänder var steget inte långt till pengar. För varje tand handlar det om 10 kr.
- Om jag har 5 tänder i glaset så får jag 50 kronor. För om man får 10 kr för en tand så får man 50 kr för 5!
- Det stämmer, säger mamma, och beslutar att testa honom lite. Men om du får 11 kronor för varje tand, hur mycket får du då?
Misstänkt snabbt kommer det: 60!
- Nja, nu tror jag inte ens du försökte räkna utan gissa. Kan du räkna ut det istället?
Lite tystnad, sen kommer det: 55.
- om du får 12 för varje tand då?
Inte lika lång tystnad denna gång: Men då måste det bli 60?
Och denna lilla mattesnille som sedan en månad tillbaka har räknat ut hur många dagar det är kvar till hans födelsedag – som kan multiplicera, ska nu sitta och traggla 1+3 på skolan. Det känns lite bortkastat faktiskt.
Är han ”särbegåvad”? Jag vet inte vad det skulle innebära egentligen. Helt klart har han en fallenhet som inte stämmer in i nivån som man har på skolan. Jag vill att han ska få möjlighet att utveckla sig själv. Att han ska få hjälp att förstå vad saker kan användas till så att han kan utvecklas och tycka det är roligt på skolan. Jag vill inte att han ska tycka att skoltiden är mörk och tråkig. Jag vill heller inte att han ska bli en av de störiga killarna som inte bryr sig om skolan. Eller att han ska anses som töntig och nördig för att han skulle vara intresserad.
Och kanske finns det i alla fall hopp idag:
I den nya läroplanen som trädde i kraft i höstas lyfts också de särbegåvades behov fram: ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” Och för några veckor sedan delade Kungliga Vetenskapsakademien ut en miljon kronor till ett forskningsprojekt som ska ta reda på hur samhället tar tillvara intellektuellt begåvade barn.
Vi får se hur det går - eftersom han delar intresset med pappan så kan de ha utbyte av varandra. Om man ser på sambon så hade han kanske inte samma förutsättningar från sina föräldrar.
Mobbing – texter från en utsatt del 2 16 oktober 2011
Posted by trollan in mobbing.Tags: mobbing, skola
add a comment
Jag lånar vidare en text jag tycker är väldigt bra och tänkvärd från samma person som jag skrev om tidigare:
Mobbning. Smaka på ordet. Det ligget inte helt rätt i svenska munnar, eftersom det är en försvenskning av engelskans ”mob”, ett negativt laddat ord med betydelsen folkmassa. Det var en ”mob” som dödade Axel von Fersen, det var en ”mob” som stormade Bastiljen. Detta kanske inte verkar vara ett lämpligt ord att ta in, för att ge den betydelse som ”mobbning” har, men om man stannar upp och tänker efter är det mycket lämpligt.
Mobbning är när en eller flera ledarpersoner fysiskt eller psykiskt attackerar någon som har en svaghet som går att utnyttja, där ledarna är stödda av ett hov av supportrar, och där den tysta massan inte säger nej.
Man kan klassificera mobbning i två huvudkategorier: ”Tjejmobbning” och ”Killmobbning”. Det tål att påpekas att det inte automatiskt är tjejmobbning för att förövarna är flickor, eller killmobbning för att förövarna är pojkar; det är mer typexempel.
Killmobbning är den som är lättast att upptäcka och peka på, eftersom den är direkt. Den är oftast fysisk; med sparkar, knuffar eller slag, och även den verbala delen är tydlig: ”Djävla hora.” ”Åk hem, svartskalle.” Här ryms även sexuella trakasserier, där den utsatte får stå ut med att någon tar henne på brösten eller bakdelen.
Tjejmobbning är mer infam, mer subtil, mer dold. Den är oftast verbal, och väldigt sällan tydlig. Nej, små, små nålstick är vanligast. Kommentarer som för en utomstående ses som oskyldig, men med en elak innebörd, där ”Har du klippt dig?” har betydelsen att man borde tänkt efter innan man klippte sig, eftersom man ser ännu värre ut nu, eller ”Var har du köpt den där tröjan?” har efterledet ”den ser ut som något du hittat på en soptipp.” Ledaren här är den okrönte drottning, med ett hov av lismande beundrare som fnissar åt allt ledaren säger, kanske för att de själv inte vill bli utsatta för nålsticken.
Delen som handlar om tjejmobbingen kunde ha varit skriven av mig. Det var den jag själv var utsatt för. Ingenting som ger synliga ärr – men leder till att man letar dubbla meningar i allt som sägs. Till och med idag. Och den mobbingen är mycket svår att se, för vissa behärskar den till fullo. Och vad ska man säga till den vuxna? Hon sa att jag hade en fin tröja? Hur ska man förklara hur mycket fnisset i gruppen, himlandet av ögonen känns? Hur kan man inte ses som överkänslig?
Tjejen fortsätter då med lite råd för den som ska hjälpa.
Nolltolerans. Lyssna på dem som känner sig illa berörda, ta upp till diskussion. Även om personen är överkänslig och borde ”ignorera” det som sägs är det viktigt att denne tas på allvar. Det är inte lätt att vara utsatt och från vuxet håll få höra att man är överkänslig, att pojken som tafsar än på brösten bara ”tycker om en”, eller att man ska ignorera vad folk gör, eftersom man ju ”vet hur pojkar är”. Trenden är att om det är tjejer som blir mobbade av killar så ses det med mildare ögon, just eftersom man vet hur pojkar är. Och om det är den så kallade ”tjejmobbningen” är det ännu värre, eftersom den kan verka så oskyldig för en utomstående.
Hur går det för den som mobbar? oftast hör vi om revancher från de som mobbas. Det kan vara hur de lyckas i framtiden på olika sätt. Det kan vara hur de stämmer kommunen. Eller, tragiskt nog, hur vissa tar sitt liv redan under skoltiden. Men hur går det för den som mobbar?
Lite om en av de värsta plågoanderna för denna tjej:
Det fanns en pojke i min klass, redan från lågstadiet ett problembarn. Han bröt sönder mina kritor i ettan, och på den vägen gick det. När han ett år för sent gick ut högstadiet och började Individuella programmet på gymnasiet gjordes ett test, och det visade sig att han var särskolemässig. Hade det här testet gjorts i lågstadiet, i mellanstadiet, i högstadiet, så hade det nog varit bättre både för honom och för hans omgivning. Varför inget gjordes? Tja, brist på resurser är en orsak. Med fler lärare som kan hålla ett öga på eleverna kan problemen lösas litet lättare, oavsett om det är barn som behöver extra resursers för att de är så kallade ”bokstavsbarn”, eller om det är barn som har problem med andra elever av en eller annan orsak.
/../
Vi har inte råd att ge mer resurser till skolan, vi har inte råd att ha fler speciallärare. Men, har vi råd med resultatet? Har vi råd att betala för de brott dessa ”mobbare” utför senare? Har vi råd med vård, med avvänjning av droger, med psykologisk hjälp? Kanske. Kanske inte.Hur jag kan påstå att mobbning är ett så stort problem? Vad grundar jag detta att mobbare senare utför brott på? Ledaren för mobbningen mot mig sitter i fängelse för misshandel, har åkt in och ut för allt ifrån väskryckning, till inbrott, till misshandel. Av hans hantlangare har två åkt in och ut från fängelset, men den tredje har tagit sig själv i nackskinnet, och är nu en laglydig medborgare med fast jobb. Jag erkänner, jag kan ha haft otur. Kanske är det så att majoriteten av de som utsätter sina skolkamrater för rara små busstreck som att klappa dem på brösten, stjäla deras skolböcker och spola ner i toaletten, sparka upp skåpen för dem, och så vidare, kommer att sköta sig exemplariskt i framtiden, men kanske, kanske kan det vara en antydan att något behöver göras, och är det då inte bättre att detta något görs i skolan innan personen i fråga hamnar i fängelset, och innan hans fosterförälder hamnar på sjukhuset efter hans misshandel?
Ur Juholts perspektiv? 16 oktober 2011
Posted by trollan in Media, politik.Tags: Håkan Juholt, Monica Green, Partiledardebatt
add a comment
Nu är det över – och röster till försvar för Håkan Juholt har väl börjat höras. Läser en krönika på Östran som provocerar mig faktiskt. Här liknar Joakim Carlsson Juholts upplevelse av det hela med Processen
Någon måste ha talat illa om Håkan J. för en dag ställdes han inför folkdomstolen. Gång på gång fick han förklara sig, men ingen verkade lyssna. Det föreföll som att anklagelserna var bevis i sig.
Fast riktigt vad anklagelserna bestod av var väldigt svårt att veta, det verkade inte ha med juridik att göra. Inte ekonomi eller politik heller. Men bara att anklagelserna fanns och att han stod framför domstolen verkade betyda att han var skyldig. Håkan J. famlade efter något konkret, men varje gång han tyckte att han fått grepp om en sak, började domstolen tala om något annat. Och det gick inte att lämna förhandlingarna. De pågick hela tiden runt honom. Men varje gång han kunde svara på en fråga, ändrades frågan. Anklagelserna var aldrig riktigt formulerade, ingenting var riktigt klart. Utom en sak. Hans skuld. Håkan J. var skyldig.
Håkan J. var villig att erkänna sin skuld, om han bara fick veta brottet. Men svaret han fick var att det inte spelade någon roll. Det skulle alltid finnas ett brott som gick att passa till hans skuld. Utan att därför veta för vad, bad han om förlåtelse och nåd. Folkdomstolen avslog hans bön utan betänkande.
Kan tänka mig att det är så Håkan tänker sig det hela. Vad har moraliska betänkligheter i politiken att göra? Han har rätt att få ta ut kostnadsersättning och då måste man ju verkligen ta ut dessa. Varför reagerar folk på detta självklara? Jag förstår hans förvirring. Om man saknar moralisk kompass så kommer man aldrig förstå varför han anklagas. ”Ja, men borgarna är också bara intresserad av att tjäna pengar”. Javisst. Och de är öppna med detta. Håkan Juholt står för en linje där det inte lönar sig så mycket att arbeta eftersom du ska betala en massa i skatt. Men när skatten går till att hålla en människa med den lönen med bostad – då är det något snett. Tänk om han någon politiker skulle kunna ta upp den diskussionen. Men nej. Varför såga av grenen man sitter på? Därför kan jag inte ta Socialdemokrater och Vänstern på allvar. Sorry. Kan ni visa att det går att leva som ni lär – så visst. Men när ni har egna spelregler, då ska även folket få ha självbestämmande rätt.
De följde honom ut ur bostaden, för vilken han numera bara tog ut hälften av kostnaden i bidrag.
Och det innebär att trots allt vad som skett har Håkan fortfarande inte kommit på tanken att han kanske inte behöver denna kostnadsersättning (det är ju inte bidrag, det är ju därför så få partier var intresserad av att ändra reglerna.)
De slöt upp vid hans sida och låste diskret hans handlingsfrihet medan de gick.
– Jag vet att ni bara är underhuggare, men varför händer det här?
– Du har inte velat ta in den här verkligheten, sa den ena.
– Vilken verklighet? Finns det en verklighet? Finns det inte bara TV-studior och 30 sekundersklipp?
– Jo, just det. Du förstod inte att vi bestämmer. Gränsen för vad som får göras och tänkas sätts av rutor och bildskärmar. Där går verklighetens gräns. Bilden av verkligheten är detsamma som verkligheten.
– En deprimerande tanke, sa Håkan J. För det betyder att lögnen skulle vara regel i världen.
Som jag redan noterat är väl detta inte något nytt för Håkan Juholt. Hans verklighet styrs av vissa små eller stora lögner. Detta är inte något nytt, utan kom fram som diskussion redan i maj på Newsmill. Och om det finns en verklighet för politiker kan man faktiskt fundera över. Denna brukar vara rätt oväsentlig om man inte vill göra en politisk poäng.
– Det där var ingen nyhet, så det kommer inte att hamna i våra program.
Den ene tog ett stryptag runt hans hals.
– Som om det spelade någon roll, tänkte Håkan J. Ingen lyssnar ju på vad jag säger ändå.
Den andra tog fram en förgiftad partinål och stötte i hans rygg.
– Som en hund, stönade han fram.
Skammen skulle överleva dem alla.
Fast i det här fallet så överlever då tydligen Håkan Juholt. Något han själv såg som självklart. Vad skönt att hans process verkar vara över. Kanske är det så att det inte är Håkan Juholt som lyssnar? Själv känner jag det som han kör sitt eget race. Både politiskt och privat. Går det så går det. Och nu sitter han då säkert till han kan bevisa att han kan leda S till vinst 2014. Och självklart är det möjligt. Fast det handlar nog mer om att någon annan gör bort sig mer. Kanske kommer stormen runt Lundins Oil och Carl Bildt räcka?
SIFO mätningen idag ger rödgrönt 46.7 mot alliansens 46,6. Men man vet inte hur Juholt-effekten ska fortsätta – ska det bli fortsatt ras för S? Och vilket parti vinner dessa röster? Jag rekommenderar samtidigt PJ Anders Linder ledare från SVD idag om Socialdemokratiska partiet och varför för att tyda siffrorna.
Håkan Juholt inledde sitt partiledarskap med att förneka att något väsentligt hade hänt sedan partiets gamla glansdagar och partifolket älskade honom för det. Ibland säkert mot bättre vetande. Det är lika trevligt som viktigt att tala om gamla minnen och lära känna sin historia, men det får inte förväxlas med att lägga ut kursen in i framtiden.
Lite kul när man framförallt betänker Juholts kritik mot Reinfelt under partiledardebatten handlade om då att Reinfelt fokuserade på dåtiden – och inte ser framtiden:
Håkan Juholt (S): ”Vi står inför ett vägskäl”. Vi socialdemokraterna gör istället för att planera inför framtiden att vi projekterar infrastrukprojekt för att hålla ihop landet, en utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm. Det är viktigare än skattesäkningar.”
/../
Reinfeldt (M) höjer rösten och nästan skriker ut ”Under Göran Persson så förtidspensionerade vi 555 000 svenskar. Nu är vi nere på 440 000”. säger Reinfeldt.
Juholt (S) har begärt replik på Reinfeldt: ”Det finns inga idéer om framtiden när Reinfeldt har valt en debatt mot Göran Persson” ”Han tillhör historien precis som du, Reinfeldt”.
Juholt (S): ”Drömmer du över huvudtaget om en morgondag, Reinfeldt”.
Juholt (S): ”Har du över några idéer om Sveriges framtid, Reinfeldt?”
Reinfeldt (M): Hålla ordning på ekonomin är grunden för att bygga Sverige.
Reinfeldt (M): Vi satsar på anställningsbarhet. Vi har stöd i omställning med aktiva jobbcoacher.
Juholt (S): Politiker som inte har ambitioner att möta morgondagen kommer att hamna i gårdagen. Min främsta kritik mot dig är att du har fört Sverige i ett bidragsboende. Du gör det sämre för medborgarna, Reinfeldt.
Reinfeldt (M): Jag har levt i den här staden hela mitt liv. Jag har åkt tunnelbana och jag har varit på Djurgårdsmatcher. Jag vet något om detta som du inte har kunskap om. Det är de stora orden utan täckning som symboliserar Juholts politik.”
Och slutligen.
När jag tittar på artiklarna om Håkan Juholt så hittar jag samtidigt en artikel av Monica Green. Jag blir full i skratt av titeln: ”Gör S till barnens parti”. Med tanke på att Håkan Juholt höll sig i sandlådan när det kom till budgetdebatten (”jag vill inte sitta bredvid Olle för han är dum!!” så känns det som man lyckats med sin strävan. Tror det är många förskolebarn som kan identifiera sig med den inställningen. Att sedan lämna in saker ”huller och buller” påminner lite om städningen för sönerna när böcker ska in i bokhyllan igen.
Vidare tankar om Kinapuffsgate 15 oktober 2011
Posted by trollan in Rasism.Tags: Patrik Lundberg, rasism, Tobias Hübinette
3 comments
Jag fick en kommentar om Kinapuffsgate i min förra post vilket lett till att jag läst på lite mer om det hela.
Det sägs då att Patrik Lundberg är väldigt influerad av Tobias Hübinette. Jag vet inte om detta stämmer eller ej – men nog känns det lilla jag sett av ursprungs texten samt det faktum att den är illustrerad med kinapuffar som att denna artikel fanns i bakhuvet när krönikan skrevs även om det inte är ett plagiat.
Men nu tänkte jag då istället fokusera på Tobias Hübinette. Början på texten klipper jag rakt av från Solguru helt enkelt.
Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ”Titta, titta en kines!” Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet.
Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar ”tjing tjong”, ”japan”, ”Kines” eller ”guling” efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med ”tjing tjong”-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ”nej, nej”. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.
Jag vet inte vilka som kan läsa denna text och nicka instämmande och förstående för stackars Tobias. Jag misstänker att de som gör detta inte är föräldrar till förskolebarn. Jag misstänker också att de inte har gått på en föreläsning hos någon som är född utan armar och ben och som föredrar barn för deras öppna ärlighet – att de kommenterar saker som vuxna inte vågar göra för att riskera anses ha fördomar. Ibland kan det vara roande – ibland kan det bli väldigt, väldigt pinsamt. ”Varför är han så brun?” när det kommer en svart man förbi. Hade barnet sagt neger – visst då hade jag blivit förfasad, men språket kommer inte bara hemifrån (isåfall skulle min son aldrig någonsin talat om att cirkusen var ”ägig” och att det ”rockar fett”) utan det är saker som kommer från omgivningen med. Om ett barn säger att någon är tjock, neger, guling eller något sådant så tar man en diskussion med barnet om varför man inte säger något sådant. Om de pekar och säger ”en kines”, så skulle jag väl ta diskussionen om att det är oartigt att peka och så. Men barn måste få vara barn – och den diskussionen vill jag nog ha lite senare. Jag vet inte om det är en sann berättelse eller inte – men en människa som reagerar som Tobias på just detta har jag svårt att finna någon som helst förståelse för. Det blir ungefär som Valerie Solanas och hennes S.C.U.M manifest (Society for Cutting up Men). Vad är det för människor som hyllar dessa människor? Vad har dessa människor för människosyn?
Om det nu är så att Patrik Lundberg identifierar sig med Tobias – så tycker jag verkligen synd om honom. Eller är det bara så att han läst den och vissa saker har fastnat som gjorde att han försökte återanvända den – men göra den mer rumsren?
Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.
Kanske hade han lite bråttom där när krönikan skulle skrivas? Jag vet inte, men jag måste säga att sympatin med dagens Patrik minskar i och med detta. Barnet Patrik och Tobias kan jag tycka synd om, men båda har nu växt upp. Och jag läser med stigande förfäran om Tobias.
Tobias Hübinette tycks rent allmänt ha vissa skruvar lösa. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har han utsatts för mobbing? Vad vet jag. Ursäktar det hans beteende? Eftersom det finns vissa domar mot honom så känns han inte helt stabil – och en taskig barndom ursäktar liksom inte detta. Lite oroväckande är det väl att människan jobbar/jobbade som forskare och tidvis som lärare (Timlärare i pedagogik med interkulturell inriktning vid Institutionen för kultur och kommunikation, Södertörns högskola enligt CV – sorry, efter att ha läst om honom så känns det lite tragikomiskt att han försöker utbilda i kultur och kommunikation – vilken kommunikation förespråkade han? Egentligen?). Det blir också lite fascinerande att denna människa trots allt han gjort sig skyldig till får vara expert i media, å andra sidan så verkar man gärna återanvända lite olika folk – vill man bara synas i media kan man säkert få tycka till om både det ena och det andra – hej Guillou! Men någonstans känns det väl att man som licensbetalare kanske skulle kunna kräva att åtminstone SVT håller folk som åtminstone inte förespråkar våld och tydligen inte är främmande att utöva detta som expert på rasism? Vill man verkligen ha någon som förföljer de som de ser som ”rasister” och kommer med hot som representant för ett mångkulturellt samhälle? Är inte det på något sätt ett självmål?
En del politikers vandel och rykte är viktigare än andras… 15 oktober 2011
Posted by trollan in politik.Tags: Håkan Juholt
add a comment
- Hennes omdöme ska leda all krishantering som berör regeringskansliet. Hon ska trycka på knappen till ett arbete som hundratals, kanske tusentals anställda i myndigheter ska vara inblandade i. Det är en unikt central uppgift i hela nationens krishantering som förutsätter att man har absolut största förtroende och bästa tänkbara omdöme.
Detta sa alltså Håkan Juholt om Ulrica Schenström en gång i tiden. Ulrica fick gå. Nu är det klart att Håkan Juholt, eller partiordförande, sitter kvar. Kul för honom. Eller kanske i alla fall lukrativt…Mindre kul för alla socialdemokrater, de som verkligen tror på ideologin och att de kan förändra. Men det är intressant att se att en person i Schenströms ställning kräver att man har det största förtroende och bästa tänkbara omdöme. Kanske jag inte skulle ge det betyget till Håkan själv. Citatet hittade jag hos Anybody som hittat det hos den Hälsosamma ekonomisten.
Behövs det egentligen förtroende och omdöme hos en partiordförande för Socialdemokraterna? Det ser ut som svaret är nej. De kan tydligen vara tämligen inkompetenta men få sitta kvar. Om de inte fungerar anställer man några fler som kan hålla rätt på honom. Så han blir en välbetald galjonsfigur bara. Han måste själv avgöra om han får gå eller inte. Bra där. Kanske därför kvinnor oftare går? Lite mer självinsikt och tankar på det stora hela än bara på sin egen person? Tankar på omgivningen och familj som får ta del av sleven när drevet går? Inte vet jag, men själv kan jag väl i det fallet tycka att det är kvinnornas sätt som är bättre. Själv kan jag väl tycka att kritiken mot Ulrica var större än brottet befogade. Mona Sahlin fanns det mer än Toblerone, men jag tyckte väl då när det kom fram att det var överdrivet. Men nu är det väl så att sådana saker är inte en gångs företeelse. Ofta handlar det om ett beteende. Och Mona Sahlin försvann fort. Men hon kom tillbaka igen, och det visade sig att det fanns mycket fler detaljer.
Jag vet inte om Juholt sitter kvar till 2014 eller inte. Jag bryr mig egentligen inte längre. Jag vill ändå inte att de ska vinna – så vill de ha en clown så go for it. Oavsett vad man kommer fram till så kan jag inte se att man kommer få mig att byta åsikt om honom. Å andra sidan var väl risken inte så stor att jag skulle välja S från början, så jag är väl rätt ointressant som väljare med för dem. Men lite kul att man fortsätter hitta saker. Tydligen så kan han berätta lite historier från sin ungdom som är rätt färgstarka – dock inte sanna. Men vem orkar hålla koll på sanningen om man har en bra fantasi? Men lite intressant att frågan om lögnerna kom upp redan innan det här med bostadsbidraget. Bara inget jag noterat då.
Håkan Juholt räds inte att skarva med sanningen. Han uppger att han fått 800 svar på sina kontaktannonser på nätet. Andra mustaschprydda medelålders byråkrater från Oskarshamn skulle kunna intyga att detta är omöjligt. Han säger sig ha fått 3500 grattis-sms när han tillträdde som partiledare. En fantastisk siffra, men tror någon att han suttit och räknat sina sms? Han påstår att Oskarshamnsborna kallar honom ”deras fjärde kärnkraftverk”, ett smeknamn som ingen annan verkar känna igen. Juholt ljuger medvetet om småsaker.
Vad har Socialdemokraternas ledare själv att säga om detta? Håkan Juholt hävdar att han har en tendens att tala med ”halva meningar”. Så kan man också kalla det. Lögnen har många namn.
Även andra har noterat hans glidande sanningar. Men trots allt detta anser alltså 51%- en svag majoritet av Socialdemokrater att han bör sitta kvar. I’m impressed.
Uppdatering 17:30: Och kan vi i och med konstaterandet att drevet mot Juholt kan vara det hårdaste som drabbat en politiker en gång för alla få slut på diskussionen om skillnader mellan hur kvinnor och män hanteras? Ingen kan tydligen avsätta Juholt utan det måste vara frivilligt (märkligt om det är sant) så att han är kvar beror inte på att hanteras varsamt av media för att han är man- snarare att han har elefanthud eller kanske mer är som en gås som vattnet rinner av.
Det är mänskligt att fela… 14 oktober 2011
Posted by trollan in politik.Tags: Håkan Juholt, Misstag, politik
2 comments
Ja, det är mänskligt. Alla gör det. Ibland får man betala ett högt pris för sina misstag. Högre pris än man kan tycka det förtjänar. Ibland kan ett misstag leda till en tragedi. Du kanske glömmer lägga i handbromsen på bilen eller traktorn och plötsligt är det ett barn som går förbi när bilen rullar. Oavsett om du straffas juridiskt eller inte för detta så kommer detta misstag att förfölja dig resten av livet skulle jag tro. Tänk om. Om inte. Varför. Även om folk inte anklagar så skulle jag tro att man själv alltid kommer leva med frågetecken. Så även efter en bilolycka.
Kommer ihåg när det uppdagades att folk hade tagit mat gratis från vår jobbkyl. När det väl uppdagades så hade det gått lång tid och det visade sig handla om betydande summor. Flera stycken fick gå. Vissa ursinniga. Det handlade ju bara om så lite. Och det var så lätt, så egentligen fick man väl skylla sig själv om man inte kollade. Allting var någon annans fel. Sympatin för mig hade lite svårt att infinna sig.
Så fanns det den man inte väntat sig. En städad kille, nybliven far. Enormt bra på det han gjorde. Och uppriktig ångerfull. Han tog sitt straff utan att klaga. Han skrev ett ursäktande mail till sina medarbetare och lovade att ställa upp om de hade något problem innan han hunnit ersättas så kunde de ringa honom. Jag var lite orolig för honom, men han fick snart ett nytt jobb.
Folk kan göra misstag. Och ibland kan misstagen kosta jobbet. Till exempel om man skriver något olämpligt (eller har olämplig mössa på bild) på Facebook. Man kan diskutera många olika misstag. Inom sjukvården tycks det vara rätt ofarligt att göra misstag. På sin höjd blir det en varning. För den som gör misstagen. Men vad det innebär rent praktiskt vet jag inte. Värre för patienterna naturligtvis.
Men de kan också medvetet göra misstag för att de tror att de inte kommer upptäckas. Man kan fuska med reseräkningar. Lite dubbla kostnader här och där. Det drabbar ingen fattig, eller vad man nu säger till sitt samvete. Om det finns något sådant. Och detta är något som tycks vara vanligt i den politiska världen. Men är det skäl att resignera och bara acceptera?
Håkan Juholt tycker att det räcker med att han betalat tillbaka pengarna. Och att han kan göra det igen om någon oegentlighet dyker upp. Och med det borde vi låta oss nöja oss. Eller?
Att straffa med mediadrev och rabiata bloggare är ett onödigt straff som han inte förtjänar. I alla fall anser vissa det. Läser i Aftonbladet att Viktor Tullgren skriver försvarstal för Juholt.
Det är lätt att förstå att Juholt trott att han gjort rätt när han fyllt i blanketten exakt enligt de instruktioner som står på den – och bifogat ett hyreskontrakt där både hans och hans sambos namn står.
Och det är svårt att hävda att Juholt gjort något moraliskt fel när han, så fort han förstått att han fått för mycket bidrag, omedelbart valt att betala tillbaka och därtill bett om ursäkt för det missförstånd som skett.
Jag tycker att Aftonbladet borde ha kontrollerat sin story innan man drog igång detta mediedrev. Att fylla i en blankett enligt instruktioner är inte att fuska eller att bluffa.
Men så funkar inte medierna i Sverige. Om en nyhet är för bra för att vara sann så går man hellre på den än undersöker om den verkligen är sann. Denna gång var det inte sant.
Det är drevets fel om han avgår. Självklart har Viktor rätt. Men varför har drevet något att reagera på? Varför tror han att jag är upprörd? Men kanske, kanske är det så att fler tänker som jag. När han fick sin hyreshöjning så kanske han skulle ha tänkt till. Behöver jag verkligen ta det här med? Kanske är det så att jag klarar mig ändå? Han tänkte tydligen inte det. Och däri ligger problemet. Där rök hans trovärdighet som solidarisk och mån om de fattiga.
Kanske är det så att det inte var glasklart? Kanske man förutsatte att vissa människor tänkte själv. (”Hmm, jag flyttar in i min flickväns lägenhet så tar jag över betalningen helt – och låter skattebetalarna stå för det hela? Ja, så måste det naturligtvis vara.”). Och om man tänker fel så är det beklagligt – och ibland måste det bli konsekvenser som även är avskräckande för framtiden. Eller om inte avskräckande för framtida politiker – för tilltron från folket. Vi som är rätt ointressanta för många att lyssna till 3 av 4 år. Vi som man låtsas ha valt in dessa människor. Vi som har vissa val på partier. C-FP-KD-M-S-VP-MP. De rumsrena partierna. Visserligen kan man rösta på PP och FI, men det är marginaliserade enfrågespartier så dessa röster försvinner bara bort. Eller också kan man rösta på SD – och då påverkar du så till vida att den ideologin som någon annan röstat på ser till att kohandla med alla andra utom just SD för att det inte ska se ut som man frotteras sig med fienden. Loose-loose situation kan man säga.
Och som väljare sitter du där. Du funderar på vad det spelar för någon roll vem du väljer. Och vi ser att misstagen heller inte borde kosta de högsta ledarna något heller – de får sitta kvar. Då jämför man lite med näringslivets toppar. Dessa som kan petas fort om de hamnar i blåsväder eller inte får den vinst de borde ha fått. Där finns det ingen second chance. Gör man bort sig – eller det ser ut som man gjort bort sig – är man ute. Det kan vara hårt – men det är väl en av anledningarna till att de hävdar att de förtjänar sina höga löner och fallskärmar. Otryggheten. Och partiledare för den näst största partiet måste naturligtvis ha samma lön som statsministern. Något annat kommer inte på fråga (Sen att båda har hutlöst betalt är en annan femma…) men tydligen så finns inte den här osäkerheten och otryggheten för politiker.
Att Håkan Juholts handlande kastar skuggor över både sitt parti och resterande politiker är ett faktum. Fråga de flesta som står utanför politiken. Men trots detta så bör han få vara kvar, enligt vissa socialdemokrater. Och då funderar jag på hur deras moral är. Är det så lätt att förstå att man gör detta misstag? Hur mycket gör de själv? Finns det folk inom politiken som inte försöker sko sig i mesta möjliga mån?
