Etiketter
Jag upphör inte att förvånas över Marcus Birro. Han är en sådan här människa som syns överallt och i alla sammanhang nuförtiden. Framförallt så syns han som ett offer. Något han själv gärna tycks utmåla sig som. Men samtidigt inser man att han inte tvekar att själv vara rätt hård mot personer han inte gillar av någon anledning. Man kan väl lite elakt säga att han är ett bevis på att man inte behöver vara kvinna för att vara dramaqueen – utan det är könsoberoende.
Så nu plötsligt så ville han då bli KD partiledare. Jo men heja. Det mottogs väl av blandade känslor i partiet. och han går snart ut med sin önskan offentligt – vilket leder till att TV4 drar öronen åt sig. Han drar tillbaka sin kanditatur men får ändå sparken. Och går snabbt ut i media och skäller ut TV4. Det ärså hemskt, och ynkligt. Han har betett sig lite klumpigt – men än sen? Jag blir lite förundrad över hur man är funtad. Kanske vore det en bättre taktik med lite ödmjukhet? En ursäkt kanske? Det skulle kanske bättra upp förhandlingsläget för fortsättningen för andra erbjudanden eller så. Men nej. Och klart man ska tycka synd om honom. Nu är det TV4 fel att hans barn måste flytta. Men det var inte länge sen jag läste att han var beredd att lämna landet. Då gällde det de här elakheterna som folk riktade mot honom.
Jag hittar ett cachad inlägg från 2008 som kanske ger lite svar på varför han gör som han gör, i alla fall varför han känner sig manad att berätta om sina känslor i pressen.
Under den här hösten har jag bestämt mig för att göra ett projekt av mitt liv. Allt jag gör ska vara fullständigt transparent. Mina böcker, pjäsen jag skriver, min blogg, min medverkan i Kvällsöppet i tv 4, mina krönikor i Karlavagnen i SR P4. Jag vill ha låga eller obefintliga trösklar mellan liv och dikt.
Å andra sidan är risken stor för att man blir för exponerad. När någon gråter ut för minsta lilla i pressen - någon som inte har den minsta självinsikt så riskeras man bli stämplad.
Jag har gjort en skrämmande iakttagelse. Svaghet och sorg provocerar. När jag skriver blogginlägg om min sorg eller rädsla, om vår längtan efter barn, om mina tillkortakommanden eller min litenhet, väller hatet in från rymden. Ska vi bara acceptera detta anonyma förakt för svaghet? Är det en ofrånkomlig del av den nya tiden?
Det där är rätt så intressant. Stämmer detta? Det jag har noterat och som diskuterats på Cattasbubbla är väl att skriver man om barn så provocerar det. Jag har läst starka personliga inlägg från personer med mycket känslor som fått mig att gråta. Jag har då sett positiva kommentarer från läsarna. Så varför är/var Birro så drabbad? Kanske ser han mig som en del av det hatande drevet i och med detta. Jag vill därför tillägga att jag inte hatar Birro. Jag känner honom inte. Jag kan väl ärligt erkänna att jag inte heller känner någon större lust att lära känna honom heller.
Trollan!
Visst är Marcus Birro en crybaby många gånger, men samtidigt är han ju samtidigt oerhört öppenhjärtig med både sin åsikter och sina svagheter. Framför allt det senaste kan säkert vara lätt att utnyttja för de som inte tycker om hans åsikter eller hans sätt för att komma åt honom. Om det medför att han är det offer som han gärna vill måla ut sig som vet jag däremot inte. Det är ju han själv som valt att exponera sig själv som han gör.
Vad gäller TV4:as beslut att ge honom kicken från Kvällsöppet så tycker jag faktiskt att de gör fel. Att Birro är öppen med sina partisympatier är ju faktiskt bara betydligt öppnare och ärligare än vad övriga mediapersonligheter är. Alla sympatiserar de ju med något parti och det kan påverka hur de agerar i media, men det får inte läsarna/tittarna se. Kanske hade det varit snyggare om övriga medarbetare på Kvällsöppet berättade vilka partier de sympatiserar med?
Jag är lite inne på det som Wagner skriver – skillnad på att sympatisera och kandidera som partiledare. Sen kan jag väl tycka att det känns oseriöst att försöka bli partiledare direkt. Borde man inte först vara med i partiet? Kanske lite erfarenheter först innan man kastar sig in som partiledare? Jag skulle kunna tänka mig att Gert Fylking skulle försöka bli partiledare och göra en stor affär av det. Vilket känns som helt i linje med hans skämtlynne. Men det känns inte som Marcus gjorde det på skämt utan på fullaste allvar. Tills hans jobb då blev hotad. Och sen kan man tycka att TV4 uppför sig snyggt eller osnyggt, men jag vet inte vad som sagts i mötet – men jag tror fortfarande att en gnutta ödmjukhet skulle kanske inte skada i det läge Birro befann sig i. Men nej.
Lite skillnad på att sympatisera och kandidera som partiledare.
Jag tycker nog att tv4 gör alldeles rätt, det finns ju andra som fått sparken förut av politiska orsaker.
Birro, ja vad ska man säga. Det fanns en tid då jag gillade honom hysteriskt mycket. Han skrev bra och var så där fräscht udda. Nu vet i tusan vad som hänt, jag tycker han är rätt patetisk. Naturligtvis förstår man att han blir arg och ledsen om folk skriver till honom och säger saker som ”jag ska pissa på hans döda barns grav” eller nåt, så hemskt att jag faktiskt ifrågasätter trovärdigheten. För tyvärr har det blivit lite så att man ifrågasätter hans trovärdighet. Visst finns det mycket idioter därute, men ändå.
Birro har gått från någon form av vänsterliberal till konservativ och fördömande. För samtidigt som han är så ynklig är han en mobbare. Han är som så många andra i dagens svenska kändis”elit” de ska få göra vad de känner för i hårda ordalag kritisera och göra sig lustiga över andra människor men så fort de själva blir det minsta ifrågasatta då är de mobbade. Jag ogillar den typen av människor, faktiskt tycker jag de är så obehagliga att jag känner ett sting av avsky. Det är sådana människor som inte skyr några som helst medel för att nå någon form av makt position. Nu skulle det iofs vara bra om Birro blev partiledare för Kd då kan vi en gång för alla bli av med det partiet i riksdagen.