Etiketter

Jag upphör inte att förvånas över Marcus Birro. Han är en sådan här människa som syns överallt och i alla sammanhang nuförtiden. Framförallt så syns han som ett offer. Något han själv gärna tycks utmåla sig som. Men samtidigt inser man att han inte tvekar att själv vara rätt hård mot personer han inte gillar av någon anledning. Man kan väl lite elakt säga att han är ett bevis på att man inte behöver vara kvinna för att vara dramaqueen – utan det är könsoberoende.

Så nu plötsligt så ville han då bli KD partiledare. Jo men heja. Det mottogs väl av blandade känslor i partiet. och han går snart ut med sin önskan offentligt – vilket leder till att TV4 drar öronen åt sig. Han drar tillbaka sin kanditatur men får ändå sparken. Och går snabbt ut i media och skäller ut TV4. Det ärså hemskt, och ynkligt. Han har betett sig lite klumpigt – men än sen? Jag blir lite förundrad över hur man är funtad. Kanske vore det en bättre taktik med lite ödmjukhet? En ursäkt kanske? Det skulle kanske bättra upp förhandlingsläget för fortsättningen för andra erbjudanden eller så. Men nej.  Och klart man ska tycka synd om honom. Nu är det TV4 fel att hans barn måste flytta. Men det var inte länge sen jag läste att han var beredd att lämna landet. Då gällde det de här elakheterna som folk riktade mot honom.

Jag hittar ett cachad inlägg från 2008 som kanske ger lite svar på varför han gör som han gör, i alla fall varför han känner sig manad att berätta om sina känslor i pressen.

Under den här hösten har jag bestämt mig för att göra ett projekt av mitt liv. Allt jag gör ska vara fullständigt transparent. Mina böcker, pjäsen jag skriver, min blogg, min medverkan i Kvällsöppet i tv 4, mina krönikor i Karlavagnen i SR P4. Jag vill ha låga eller obefintliga trösklar mellan liv och dikt.

Å andra sidan är risken stor för att man blir för exponerad. När någon gråter ut för minsta lilla i pressen – någon som inte har den minsta självinsikt så riskeras man bli stämplad.

Jag har gjort en skrämmande iakttagelse. Svaghet och sorg provocerar. När jag skriver blogginlägg om min sorg eller rädsla, om vår längtan efter barn, om mina tillkortakommanden eller min litenhet, väller hatet in från rymden. Ska vi bara acceptera detta anonyma förakt för svaghet? Är det en ofrånkomlig del av den nya tiden?

Det där är rätt så intressant. Stämmer detta? Det jag har noterat och som diskuterats på Cattasbubbla är väl att skriver man om barn så provocerar det. Jag har läst starka personliga inlägg från personer med mycket känslor som fått mig att gråta. Jag har då sett positiva kommentarer från läsarna. Så varför är/var Birro så drabbad?  Kanske ser han mig som en del av det hatande drevet i och med detta. Jag vill därför tillägga att jag inte hatar Birro. Jag känner honom inte. Jag kan väl ärligt erkänna att jag inte heller känner någon större lust att lära känna honom heller.

About these ads