Etiketter

, , , , , , ,

Så nu är året snart till ända. Det har på många sätt varit ett tumultartat år. Mycket har hänt i världen och när man ser tillbaka på 2011 så tror jag att det kommer kunna ses som ett vägskäl i många sammanhang. Men vart vägen kommer att leda är fortfarande osäkert…

Så jag önskar mina läsare ett gott nytt år och försöker mig sammanfatta lite av året här.

Tumultet med SAAB började redan i december 2010 och efter ett år känns det som man inte kommit så långt. Förutom en acceptans att det är slut med SAAB. Eftersom jag är dotter till en SAABare så har jag sett och åkt i de flesta versioner sen tidigt 70-tal. Kommer mest ihåg den mörkröda kombin av variant 95 eller 96 som vi låg och sov i på långfärder. Det var tider det. Jag har därför en nostalgisk känsla för SAAB. Men efter alla problem och saker som skett så känns det inte som företaget längre är detsamma. Visst vill man ha kvar folk i arbete – men samtidigt, hur är det att arbeta på ett företag där du aldrig vet om och när du får lön? En månad visst – men när det drar ut på tiden, är det inte bättre att acceptera faktum att tiden sprungit från SAAB nu? Men vi får väl fortsätta in i 2012 för att se vad som händer. Nu verkar Indier vara intresserad av att investera sägs det.

Det tog ett tag innan jag uppfattade vad som hände med den så kallade arabiska våren. Men någonstans från i mars så började jag väl hänga med. Vi lever i spännande tider tänkte jag då, och tankarna gick till Berlinmurens fall. Var det samma förändringar vi skulle få se? När året slutar är Egypten, en av de första länderna jag läste om, åter på tapeten och det känns lite sorgligt. All denna kamp – och så är det militären som har makten igen.

Och Syrien – vad händer där? Kommer man någonsin få ett avslut där, och vad har det och vad kommer det kosta i liv? Och vad blir resultatet om revolutionärna vinner? Kommer en ny diktator dyka upp?

Libyen – läser idag om Gaddafis dotter Aisha som känner sig kränkt (enligt rubriken) av de utkablade bilderna på faderns döda kropp. I texten stod det att hon mått dåligt av det. Kanske mer förståeligt. Jag känner mig lite tudelad till det där. Inte helt förtjust i firandet av en mans död – men vem är jag att döma? Hur ska jag kunna förstå hur folket som faktiskt levt med honom i den osäkerhet det varit, de som förlorat familj och släkt? Jag var glad att han störtades – men jag kände mig illa berörd av bilderna och glädjen. Å andra sidan tycker jag det är tragiskt att dottern m fl fortfarande inte verkar inse varför han var hatad – och varför folk hyllade hans död på det sättet. Kanske dags för en egen självrannsakan från Gaddafi klanen.

Och Japan. Så mycket bilder från katastrofen i våras. Tsunami. Ett så vackert ord på något som kan ödelägga så mycket. Och genast blossade diskussionen om kärnkraft upp igen. Också en fråga jag är tudelad till. Vad är alternativen? Vad finns det för nackdelar med dem? Kan vi dra lärdomar av det som hänt – och vad behöver vi förbättra?

Sommaren dominerades av Breivik. Jag hörde jag talas om Utöya för första gången. Jag befann mig 16 mil från Oslo. Det var ofattbart att tänka sig att detta kunde hända i Norge. Det fanns så mycket tankar runtomkring detta. Idag har man kommit fram till att han var psykiskt sjuk. Kom säkert oväntat. Kanske har det funnits problem i barndomen, ärftliga sjukdomar eller vad som helst. Har inte läst in mig på allt, men hört och läst lösryckt. Men oavsett så kommer han och det han gjort inte att glömmas.Det finns inga ursäkter – men ibland kan det vara bra med förklaringar. Jag har svårt att förlåta att man försökte ta politiska poäng på tragedin från svenska politikers sida. Den bästa artikel om ämnet jag läst skrevs av Johan Hakelius.

Kungahuset har varit på tapeten en massa i år. Och jag känner mig, precis som med SAAB att jag är redo att släppa det. Jag gillar kungahuset, men när jag frågar mig varför så har jag inget bra svar. Fler och fler ser det som alternativ att ha dem som privata aktörer som skulle få pengar för jobbet de gör. Kanske både statligt och från näringslivet. Jag känner att vi betalar väldigt mycket – men ser inte riktigt valutan för dessa pengar – så varför inte ge dem alternativ. Jag tycker inte om att läsa hur de valsas omkring i pressen, förr har det varit positiv press bara. Men idag är det mer granskande – vilket inte är fel egentligen – de ska granskas. Men nu handlar det lite för mycket om det jag ser som privatlivet. Jag skiter faktiskt personligen i om kungen varit otrogen eller inte. Om han har begått brott – JA det är ett problem, men fokusera på detta då. Och situationen är jobbig för de andra är nästa rubrik. Men samtidigt så är detta ännu ett argument för mig att inte ha monarki. Ingen människa ska behöva födas in i detta. Att vara offentligt barn från första början med den press det innebär och inget privatliv är inte rätt. Och visst är det roligt att se dem uppklädda och representera Sverige – men det handlar om levande människor, inte dockor, med både fel och brister och känslor. Och de ska ha rätt till sitt privatliv. Men när det är vi som bekostar detta så blir det lite svårare att sätta gränserna.

Senare delen av 2011 kom till stor del att handla om Juholt och Socialdemokraterna. Hur stora är oddsen att Juholt sitter kvar till valet 2014? Och hur kommer Socialdemokraterna överleva? Kommer de resa sig ur askan eller kommer siffrorna fortsätta nedåt?

Och apropå politiker. Samtidigt som jag vill att man ser över kungahuset och pengarna vi lägger på dem så har frågan om den nya klassen, politikerklassen kommit upp. Hur mycket ska vi bekosta dessa stackars inkompetenta människor som, till skillnad från cancersjuka och kroniskt sjuka, inte kan förväntas få ett jobb efter pensionen. Det är en ynklig ny klass som kommit till, och de kostar en himla massa pengar. Hur långt ska politikerföraktet behöva gå innan femöringen trillar ner. När de kan inse att det inte är ok att de undantar sig själv från alla regler och svårigheter efter att deras tid som riksdagsledamot eller kommunpolitiker är över.  Tyvärr känns denna diskussion om politiker som något som återkommer lite då och då, för att sedan lägga sig. Men någon gång måste det spricka. Man måste inse att något behöver göras. Kanske är det all diskussion som skett i år som kan vara början till detta. Eller också kör vi diskussionen i repris om ett par år.

Kris har det talats en hel del om. I Europa, banker och på börser. Kanske är vi inne på början till slutet för EU – eller också en nystart. Det finns mycket frågetecken som jag hoppas kommer rätas ut nästa år.

Sen var det det journalisterna som tog sig in illegalt i Etiopien. De har precis blivit dömda. Jag har inte skrivit så mycket om detta då jag känner mig lite tudelad. Jag tycker självklart vi ska hjälpa dem – men någonstans så måste vi även låta människor ta sitt eget ansvar. De var på väg att göra ett scoop och riskerade livet att ta sig in i landet. De borde ha varit medvetna om riskerna de tog – och att man inte åtnjuter samma frihet som journalist i alla länder. Och det är inte så lätt att gå över ett annat lands lagar. Tycker Merit Wager beskriver en del av problematiken väldigt bra i ett par av hennes inlägg.

Försöker se om jag missat några stora nyheter – men hittar då 2011 i Lego. En underbar sammanfattning.