Etiketter

, ,

”Har du funderat på något annat arbete?” frågade försäkringskassans handläggare sambon i samband med den första månadens sjukskrivning löpte ut. Eftersom han inte är ”sjuk” sjuk för tillfället utan mest bara ”in his head” så känner han sig inte redo för att gå tillbaka till jobbet rent psykiskt. Det är många som har frågor och funderingar som kommer att komma från omgivningen:

Men vad ska de göra? Ska de ta bort den? Kan den ställa till med något? Vad innebär det konkret? Och det är rätt tröstlöst att svaret på alla frågor är vet inte. Påfrestande för mig – men för honom så blir det jobbigt på ett annat sätt, han mår dåligt bara av att fundera på vad svara – eller att känna efter. Men nu ska vi/han (vet inte om anhörig bör/får vara med) snart träffa en neurokirurg. Och förhoppningsvis så får man några svar då. För han vill jobba, och räknar kallt med att efter fått svar så kan han börja med 25% och sedan 50% ganska snart. Så får man se hur det går både med det – och från det. Problemen han har är just att han har psykiskt svårt att prata om sjukdomen. Och när folk pressar på så blir han deprimerad. Han har ibland svårt att hitta ord så ett samtal kan bli lite surrealistiskt vilket heller inte gör att han känner sig bekväm med interagera med människor. Plus att varje ny sak blir jobbig och leder till stresspåslag: ”Tänk om jag får ett anfall nu?”. Att läkaren i telefon lät förvånad över att han, trots medicinen, inte haft några fler krampanfall bättrade väl inte på det hela…

Jag fick en fråga av en kollega, som haft stroke, om han kunde prata, gå, och äta själv. Satte lite perspektiv. Kunde vara värre helt enkelt. Men han har lägre stresströskel och jag märker att han lättare blir irriterad på barnen och fräser åt dem. Samtidigt är han medveten om det och när han mår bättre så är det mycket pappatid, så jag tror inte att de riktigt har reagerat på det.

Men tillbaka till frågan. Jag har hört mycket om försäkringskassan och hur de hanterar saker och ting. Så jag har väl varit rätt glad att inte behövt vara i deras händer. Men bara den lilla frågan om att byta jobb i den här sitsen känns skrattretande – eftersom han är tillräckligt pigg så kan det väl kanske varit möjligt. Vem vet.

Men – det känns ungefär lika troligt att man skulle anställa en okänd människa med hjärntumör som en kvinna som dyker upp på en intervju höggravid. Kanske är det diskriminerande – men jag tror nog de flesta vill kunna se en anställd som åtminstone kommer vara kvar (överleva?) över de här 6 månaders provanställning.

Och sen – ”byt jobb”. Hur många jobb finns det idag som inte kräver utbildning?

Men sambon svarade som det var. Han behövde få resultatet av läkaren innan han går tillbaka till sitt nuvarande jobb. Sen fick han se vad som händer. Och där lät h*n sig nöja. Men jag undrar hur det känns att ringa ett sånt samtal. Hur känner man sig som handläggare? Ringa till en cancersjuk person och diskutera alternativa karriärsmöjligheter?

About these ads