Etiketter
Det har varit en hel massa diskussioner om vänster och höger ett tag. själv har jag alltid haft svårt att placera mig åt något håll alls, utan jag anser väl att det finns fördelar på båda sidor. Men efter att följt olika inlägg på tema Sveland ”Är ni emot mig så är ni Breivik” så har jag väl ändå placerat mig på den högra sidan. Så långt från henne som möjligt. Typ. Men grejen är för mig att jag tycker jag lär mig mest av att lyssna på andra sidor. För att bara gå till mina egna personliga erfarenheter blir rätt tunt. Men samtidigt så är det väl där jag har avstampet. Sen kan jag läsa andras argumentation för och emot saker och hålla med – eller fundera på motargument.
I dag läser jag Sakines artikel på Newsmill på ämnet. Jag tycker det finns mycket bra i det. Problemet för mig är att jag känner att jag börjar sluta lyssna på vänster sidan. För människor som ses som hjältar där, och rekommenderas som föreläsare kan ha ett bagage som jag tycker är minst sagt tveksamt. Fördelen med att ströläsa twitter är att man kan få mer djup på människor. Till exempel så var det en person som jag kanske hade klassat som radikalfeminist som retade sig på Janouch uttalande om mäns rädsla för starka kvinnor. Och även andra feminister som jag kunde se snabbt tog avstånd från Sveland. Sen att vissa tog avstånd på grund av att hon namngav och anklagade folk för att vara extremister av den enkla anledningen till att man då upplät plats åt dessa personer i DN för att försvara sig gav väl en liten besk eftersmak.
Men tillbaka till Sakines artikel. Det finns vissa saker som är rätt intressanta där. Till exempel:
Jag har påståtts vara ”husneger”, ”alibi”, ”oreo cookie”. Föreställningen är att man inte kan tänka själv och ha egna åsikter om man som invandrare och kvinna inte är vänster. I själva verket är det här rasism som ursäktas och nonchaleras för att den kommer från vänsterhåll. (Om det inte är rasism kan någon få förklara varför liberaler med etnisk svensk bakgrund slipper etiketterna.)
Och jag tänker då osökt på Kamalis newsmill artikel en gång:
Att använda personer med invandrarbakgrund för att bedriva en rasistisk politik och debatt är numera väletablerat i många euroepiska länder som Frankrike, Danmark, Holland och Belgien./../ Sabuni kunde höja rösten mot den utbredda diskriminering och rasism som drabbar många unga tjejer och killar med invandrarbakgrund som söker utbildning, jobb och en plats i det svenska samhället. Men vi också vet att om hon hade gjort det så skulle hon inte dela på vithetens privilegier och komma in i de fina salongerna./../ Idag har vi facit i hand men Sabuni kan inte spela någon annan roll än vithetens försvarare.
Känns lite samma debatt teknik som feminister ibland gör sig skyldig till när de pratar om att kvinnor är könsförrädare eller sviker sina systrar när de följer sina egna viljor och tankar, som t ex de som föredrar att vara hemmafru istället för karriärist. Samma sak för invandrare. Så om Sabunis och Sakines åsikter inte överenstämmer då är det bara att föraktfullt avfärda dem för fjäskande för den vita överheten. Har personligen ingen uppfattning om Sabuni, har istället retat mig på hennes inställningar i vissa fall, men efter att ha läst mycket av Sakine så kan jag väl inte säga att jag upplever henne som fjäskande, eller springa någon annans ärende. Hon har sina egna åsikter som hon står för.
Sakine kan få stå för sina åsikter. Jag kan läsa hennes inlägg om hedersdebatten. Jag kan läsa hennes tankar om de unga tjejerna som inte kan lära sig cykla på grund av de otympliga kläderna – och förstå att problemen med burka börjar tidigare än i på högskolan. Jag kan läsa det hon, och andra, skriver, och hålla med. Men jag kan inte själv diskutera det. För då klassas jag som SD anhängare och vill kasta ut alla invandrare. Det finns inga nyanser när man tillhör den *hm* ”vita överhögheten”….
För Sakine skriver själv:
Borgerliga valfrihetsfloskler ekar tomt när vi redan som barn fjärmas från varandra. Den utbredda islamofobin tas inte på det allvar som den borde. När islamkritik eller kritik mot islamister sipprar över till överdrivna fördomar mot muslimer borde fler reagera.
Men vad är vad? Om jag är kritik till vissa delar som presenteras i media från företrädare för islam. Men problemet är att det lätt tas som fördomar. Jag kan utgå ifrån det som jag läser i media och bilden jag själv ser runt omkring mig. Men bilden jag ser i mitt närområde stämmer inte med det som presenteras i media. Till exempel har det funnits några mörkhyade flickor på dagis – men ingen av dem har haft någon burka på sig. Idag kom jag samtidigt med pappan till en i vanlig ordning. Man hejar i dörren, men mer är det väl inte. Men idag reagerade jag lite snabbt för att han sa till dottern: ”klä av sig kläderna innan du går in”. Det lät lite lustigt med ”sig” där. Och plötsligt insåg jag att han faktiskt pratar svenska med dottern. Det har även varit killar på dagiset, men ingen som mina barn har lekt med då åldern inte stämt, men de har ändå ingått i gruppen på ett naturligt sätt. Och språket har inte varit något bekymmer. Nu bor jag i en kommun där det inte finns så mycket fattigdom. De flesta har jobb. Det är låg andel invandrare, men de finns. Och integreras utan problem. Jag tror det hjälper.
Det finns problem med rasism i Sverige. Liksom det finns i alla länder. Vi och dom. Men frågan är vad som är vi och vad som är dom. Jag kommer ihåg den underbara libanesiska familjen som bodde granne med oss. Yngre än mig, men jag lekte en hel del med barnen där. Och tittade på filmer, textade på arabiska. På den tiden hade inte vi någon video – så det var lite exotiskt att få se filmerna. Familjen mötte bara värme i byn. Utom när det kom en karl och stövlade dit för att anklaga honom för att leva på skattebetalarna. Den enda som var kritisk var då ortens ”socialfall”. Familj med tio barn. Två boende som separerade, även om de inte var separerade så gav det mer pengar om man var det på papper. Så självklart så blev denna person putt på konkurrensen på skattebetalarnas pengar. För denna man, till skillnad från libanesen, hade inget intresse att jobba. Invandraren ville jobba – men reglerna ställde till det för honom. Så i vi och dom där – så inkluderade jag väl personligen mer invandraren.
Men det finns även den mörka baksidan. Som den söta dottern till Kinaresaturangens ägare. Långt silkeslent svart hår. Enormt vacker. Få killar som vågade stöta på henne. Alla visste att hon var bortlovad till sin kusin – och att det inte skulle vara populärt från familjens sida om någon kom iväg. Jag kommer ihåg när jag fick veta det. Viskande från någon kompis. Den sekundsnabba sorgsenheten över henne – och funderingen hur kan det kännas? Men sen släppte jag det. Jag vet inte om det var sant eller inte. Jag har inte träffat henne efteråt. Jag kände henne heller inte, då hon var något år äldre. Men så här efteråt när jag läser om hur många skolor där tjejer är rädda för att giftas bort – eller som försvinner och gifter sig så blir jag så chockad. Varför reagerar inte folk? Men så kommer jag ihåg mig själv. Det var bara så. Och idag verkar problemet bli större i och med att gruppen ökar. Och det är bra att det finns starka människor ifrån de nya kulturerna som kan påpeka bristerna – sen gäller det hur vi tillsammans kan arbeta för ett Sverige där alla får plats, och alla respekteras.
Men samtalet är viktigt. Vi måste kunna våga prata om problemen. Utan att vi sammanknippas med 30-talet eller Breivik. Precis som en muslim ska ha rätt att ses som något annat än en potentiell sjävmordsbombare. Men om muslimen i fråga börjar sätta gränser på friheten för övriga omgivningen för att segregera kvinnor och män, eller förbjuda julskinka på julbordet istället för att presentera alternativ för det egna julbordet – då kommer jag vara kritisk. Och ja, jag anser att man ska lära sig svenska. Det gäller även amerikaner som bosätter sig i Sverige. Ska du bo och arbeta i Sverige så ska du kunna göra dig förstådd på det språket. Jag anser inte att det är rasisistiskt. Och inte heller tror jag att de som verkligen vill vara i Sverige anser det heller. Men det handlar om inställningen. Från allas håll.
Jag vill så gärna skriva den perfekta uppskattande kommentaren men du har ju redan sagt allt.
För visst är det så .. de som anser sig sitta på sanningen i alla angelägna frågor, hindrar effektivt alla oss andra från att ha någon form av diskussion eller öppet samtal genom sina låsta positioner och sitt agressiva, anklagande, hånfulla tilltal.
Egentligen så är alla dessa vetabästare själva de största hindren i de frågor som de anser sig strida så starkt för?
Ibland är det så skönt att bara få läsa ett inlägg som styrker det man själv går omkring och tänker på.
Jag har nyligen haft en het diskussion på Facebook med en bekant. Han är av typen vänster och självutnämnd ”jag tycker alla ska ha rättigheter och jag är väldigt solidarisk” och i nästa stund så spyr han galla över ”flicksnärtan som aldrig haft ett riktigt jobb” (Isabella Löwengrip var det i det här fallet och pga att hon skrev ett inlägg i debatten om pension vid 75) Hans solidaritet vacklade snabbt, men det ville han inte kännas vid. Han kallar sig socialdemokrat, han är facklig och så in i ….falsk med sitt solidaritetssnack. Men han är vänster, röd och då naturligtvis omtänksam och snäll. Det går fort att provocera fram de riktiga färgerna på de där. De flesta som ilsket står på barrikaden och kallar sig vänster är inte ett dugg bättre än höger extrema anser jag. Jag är som du, har ibland svårt att känna färgtillhörighet. Röd i hjärtat brukar jag säga, men…För det är ju som du skriver ibland tar det emot at kalla sig vänster just pga de där som tror sig vara så mycket bättre. Det är ju lätt att snacka, kalla sig humanist och feminist och solidarisk, fast det egentligne i praktiken inte alls är så. Min bekant tror han är feministisk då han står i köket, sen kan han inte dölja sitt förakt mot unga kvinnor som Isabella Löwengrip.
Problemet med sådana här människor är att det inte går att ha en diskussion med dem, dels för att de redan vet de de vet, de använder ord och uttryck på ett felaktigt vis och de förstår inte då man säger att ”så kan man inte använda det ordet” för det betyder ingenting. Det finns många som Sveland tyvärr. Jag tror majoriteten av Sveriges journalistkår har samma inställning. För jag kan inte för mitt liv förstå varför våld i hemmet skulle vara en fråga om kön. Våld i hemmet drabbar BÅDE MÄN OCH KVINNOR, hur svårt kan det vara att förstå det? Men istället för att kalla det domestic violence gär kvällsblaskorna det till en kvinnofråga, som bara stärker idén om att kvinnor är offer, de är svaga och ynkliga och männen har kontroll över allt utom sin sexualitet som är helt och hållet styrt av hur kvinnan är klädd. Det blir absurt i mina öron..oj jag skenar iväg har mycket att säga här men egentligen ville jag bara säga; excellent inlägg!!