Etiketter

, , ,

Mycket prat om genuspedagoger nu i olika sammanhang. Har inte läst så mycket om det – blir lite trött bara jag hör genus tyvärr – men någonstans tyckte jag mig se att Lady Dahmer kommenterade att det handlade inte om att ha genuspedagoger – utan det handlar om förhållningssätt. och där är vi väl överens.

Jag håller med om att barnen ska få möjligheter att testa olika saker – inte hamna i fack beroende på kön. Men frågan om saker och ting blir bättre med en ”genuspedagog”. Hur ska en person förändra sättet?

Och någonstans i det hela så finns den här diskussionen om patriarkala strukturer som är oföränderliga – vi är alla fast i dem – men dessa pedagoger har sett ljuset. Halleluja. Men sen när pojkarna kommer ifrån genusdagiset och hamnar på skolan – i en skola med elever från olika dagis – hur kommer de betraktas då? Jo, fortfarande som del av patriarkatet, och de ska skämmas för att de är män. Hur jag vet det? För att vi redan har män som har uppfostrats på ett sätt som säger att människor är lika värda oavsett kön och sexuell läggning. Men det fritar dem inte från att buntas ihop som en del av pojkarnas antiplugg kultur – eller att de faktiskt borde se SCUM och enligt Andrea Edwards i Eftersnack:

Han kommer återkomma till teatern som en mycket helare människa och lite mindre mansgris!

Så länge genus ägs av dessa radikala människor som i alla sammanhang ser patriarkatiska strukturer som ligger bakom alla problem – så skulle jag aldrig släppa mina barn till dagis som skryter om att vara genus. Visserligen håller jag med det man skriver om det – men resultatet känns mer som expriment på våra minsta.

För i all denna välmenta kämpande om att se barnen som individer – så tappas det lätt bort. Man blir ivrig att de inte ska hamna i stereotypiska sammanhang. Inte ens om det är det de önskar. Men jag är glad när jag kommer på dagis och möter sonen iklädd en långkjol. När jag ser två killar leka med tåg och hör samtalet och förstår att det är mamma, pappa och barn tåg. Och hör samtalet som utspelar sig mellan mamma-pappa tåg. Jag blev glad när jag hörde sonen när han lekte med en tjejkompis bestämt hävda att han ville vara mamma – och höra tjejens förvirring på det hela. Pelle Billing beskriver sitt dagis med olika stationer. Och mina barn har rum där de får vara med olika teman. Målarrum, teknikrum och dansrum bland annat sen finns det maskeradkläder och dockhörna. Barnen får själv välja var de vill vara.

Jag tycker det är bra. På dagiset finns andra problem. Lite som KD var inne på ett (i mitt tycke) förvirrat debattinlägg. Jag känner inte behov av genuspedagog. Jag känner behov av mindre grupper – och fler pedagoger. För problemet är inte att man ser barnen som kön. Problemet är att man inte hinner med att se barnen. Varken i grupp eller som individ. Hur kan det annars vara så att jag gång på gång får hem ett barn som är biten, eller har blivit knuffad med orden: ”vi såg inte vad som hände”. Så ska man lägga pengar på något så *please* lägg pengar på det. En av de starka männen i kommunen, en moderat politiker sade 2003 något om att det inte var något problem att vi låg bland de högsta i Sverige på barn per pedagog. Det var inget problem då vi har så bra kvalitet på pedagogerna. Det är möjligt att vi har Sveriges bästa pedagoger. Men samtidigt är det så att man ofta har sjuka pedagoger. För i stora barngrupper trivs virus och bakterier – och de är inte immuna. Och frågan är om dessa vikarier som kommer in alltid har samma höga kvalitet. Och litegrann tänker jag på Carl Bildt som ansåg att han hade kvalitetstid med sina barn istället för kvantitet. När det gäller barn så är faktiskt det lite samma sak. En timme här och där är inte kvalitet, oavsett hur bra du är under den timmen.

Där jag växte upp fanns det inte så mycket aktiviteter för barnen. Jag dansade balett, (var väl 2-3 killar som dansade med) och gick på gympa. Nu bor vi så det finns lite mer valmöjligheter. Och jag noterar att det är mer blandat vad folk går på. Vi har kört ridning (enda kille, och det gav vi upp på, inte intressant för äldste sonen), judo (skulle väl säga 60-40 mer killar), Funky kidz (1 kille på 4 tjejer ungefär). Simning (50-50). Vi har inte kört fotbollsträning eller skidor, men där känner jag till många både tjejer och killar som går. Jag tycker det är bra med spridning. Att både tjejer och killar kan göra samma saker och att det inte blir ”kill” och ”tjej” sporter. Och det är väl en del av förändringen i samhället. Att acceptansen är större. Och kanske kan vi ta det därifrån.

Och fortsätta kämpa mot leksaksföretags reklamblad. För där är jag och feminister rörande överens. Där frodas stereotyper i alldeles för hög grad.

About these ads