Etiketter

Det här med relationer tänker man på en del nu. Faktiskt så var det inte med Reinfeldts skilsmässa – utan en av mina kompisar. De har varit ihop ett bra tag och har två barn. Deras förhållande har varit minst sagt dåligt en längre tid och jag har väl varit ganska tveksam till varför de varit tillsammans. Jag kommer aldrig glömma när jag träffade honom när första barnet föds. Hela karln lyste av kärlek och förundran. Och eftersom han väldigt tydligt signalerat att han minsann inte ville ha någon unge så var det väl desto mer rörande att se det.

Men sen dess har jag då träffat min väninna max ett par gånger om året, och enligt henne så har det varit dåligt med intresse för barnen från hans sida. Så sist vi träffades så var det bestämt. De skulle gå isär. Och självklart var hon ledsen för detta. Helt förståeligt. Mindre förståeligt för mig var hur en annan väninna till henne tröstade henne med att om de var ”meant to be” så skulle de nog kunna bli ihop så småningom. Kändes inte på något sätt som dessa två människor längre var på väg till en gemensam framtid. Och är verkligen det en bra tröst? Däremot har de barn och bör kunna uppträda som vuxna människor.

Min väninna sa bestämt (nästan hämndlystet skulle jag vilja säga) att han minsann skulle få ta hand om barnen varannan vecka. Det var ett bestämt krav från hennes sida. Vilket väl var positivt tycker jag. Samtidigt så funderade jag lite på hur detta skulle vara i praktiken. om han nu sket i barnen så fullständigt som hon ville göra gällande – skulle hon ändå tycka det kändes bra?

Så nu, några månader senare snubblar jag över hans facebook. Jag konstaterar att han är ute med barnen på grillutflykt. De flesta uppdateringarna handlar om barnen. Att han köpt biljett till star wars 3D till äldste på bion. Att barnen bestämmer veckans meny mm. Det känns absolut inte som en pappa som struntar i sina barn. Som ser veckan med dem som en ”uppoffring”. Snarare tycks han gladare och positivare dessa veckor.

Rent allmänt tycks han vara lika dålig som mig på det här med facebook, så innan skilsmässan finns det inte så mycket skrivet. Men jag undrar jag hur bra dessa människor har varit för varandra de senaste 10 åren – när jag inte har haft så stor inblick. Jag vet att när de blev ihop då var han bra för henne. Hon hade blivit sviken av så många (kanske på grund av vilka hon valde…) och han brydde sig verkligen om henne. Han ställde upp och stöttade henne mot hennes knäppa fosterfamilj. Och hon blev mer harmonisk än hon varit tidigare.

Men sen gick det som det gick. Det är svårt att veta vad som händer med människor. Man förändras. Ibland åt olika håll. Det är sorgligt och vemodigt när det går i kras. Men ofta är det väl rätt – det blir bättre så småningom när man kommer över den första känslan av ensamhet.

Det kan även vara en annan person som kommer in i bilden. Och den som då blir kär i någon annan ses som en svikare. Samtidigt – är det verkligen rätt mot en själv att stanna i en relation när man vill vara med någon annan? Det är svårt att bedöma utifrån.

Personligen blir jag rädd när jag läser om fall som Reinfeldt. För varje gång jag läser eller ser folk som varit ihop länge och varit ”perfekta” som går isår så jämför jag med mitt eget förhållande. Det är lättare när man bevittnat förfallet. När man ser tecknen. Då känns det förståeligt. Men par som man bara hör via andra och ser på bilder genom åren (som till exempel Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt) blir lite mer som en chock. Tänk om det händer oss? Jag har så svårt att se mitt liv utan min vän, min älskade. Och om kärleken skulle ta slut hoppas jag ändå att vi alltid skulle kunna behålla vänskapen.