Händer inte så mycket. Bara väntan. Jag är övertygad om att det kommer gå bra med operationen – men det är ju det faktum att man ska ta bort saker från hjärnan. Och att allting inte kommer kunna tas bort. Så vad händer sen? Och det är det här sen som jag väntar på. Den här väntan som är just nu känns så onödig. Sambon har försökt jobba 25%, men drabbades av liknande panikattacker, eller panikångest. Fast det hette tydligen inte detsamma om det fanns en anledning eller hur nu kuratorn uttryckte det. Men operationen blir i alla fall i slutet av april. Och till dess så fortsätter jag leva i en liten bubbla. Eller något typ av vakuum. Jag läser saker som intresserar mig, och börjar skriva ner några tankar. Men sen slutar det i någon sorts liknöjdhet. So what. Och jag antar att det kommer att fortsätta så en stund.

About these ads