Etiketter

, , ,

När jag var ung så var det inte tal om operationer. Däremot så fanns det ett visst mode. Solariebruna, hennafärgade hår. Jag minns när några tjejer i klassen under mig alla färgade håret och klippte det likadant. Vissa passade i det – vissa såg inte alls lika bra ut som de gjort innan. Men från håll såg alla plötsligt likadana ut. Jag vet att jag själv varit lite avundsjuk på deras brunbrända kinder men just det där att se folk i flock som verkligen försökte se likadana ut störde mig. Så fast jag tyckte synd om mig själv lite som inte passade in så fanns det någonstans i mig något som opponerade sig. Inte sjutton ville jag smälta in och bli som alla andra?

Så jag körde min egen stil, och har väl fortsatt med det. Ibland kanske folk sa samma sak som min syster sa om en bohemisk kompis till mig: ”Visst är det bra med egen stil, men hon kanske skulle satsa mer på stil än på egen”. So be it. Jag är jag, och är nöjd med det för det mesta.

Men nu har jag denna vecka sett bilder i två sammanhang på kvinnor som opererat sig. Båda hade långt platinablont hår, och båda hade fyllt läpparna. Båda hade i mitt tycke ett litet förvånat eller förvirrat uttryck i ansiktet på grund av hur ögonbrynen hamnat. Självklart finns det ingen hejd på vad folk skriver om dessa människor som har opererat sig. Och genast finns det folk som attackerar dem som attackerar tjejerna/kvinnorna och kallar dem för ytliga. Men är det inte ytligt att ge positiv feedback på att man opererat sig också? Inte för att jag tycker att man ska skriva till någon att de är fula och så – men samtidigt måste väl det få komma fram på något sätt att ganska många uppskattar det naturliga istället?

De tjejer som försökte se likadana ut när jag var ung gick på högstadiet. De förändringar som gjordes var inte permanenta. Om man då inte räknar riskerna med solarium då. Men när du väl har hamnat under kniven, kan du helt gå tillbaka då? Att operera så mycket att du inte kan röra ansiktet, tappa en del av mimiken är det inte att tappa bort den naturliga skönheten? Det kan vara så härligt att se på en del människor, se skuggan av ett leende, eller ett snett leende, blicken som spelar med hjälp av ögonbryn, och skrattrynkor? För mig är det fantastiskt. En alldaglig människa kan plötsligt bli hur snygg som helst, och man bara sugs fast med blicken på dem. När man tar bort den möjligheten så ser jag bara tomhet – och ett ansikte som inte uttrycker något ger för mig en känsla av att det är tomt på insidan. Detta kan vara hur fel som helst – men min spontana reaktion när jag ser det är att personen ser blåst ut. Det kan handla om mina egna personliga fördomar, och i en diskussion så kanske de kan övertyga mig om motsatsen. Men många av dessa kvinnor (som gärna verkar ha ambitioner att bli kändisar och vara med i TV på olika sätt) kommer aldrig att ha möjligheten att presentera sig för mig eller andra. Så jag kan bara gå på mitt första intryck, från en tidningsbild eller något jag zappad förbi på TV.

Så varför gör unga kvinnor dessa operationer? Handlar det om att se ut som Barbie? Eller är man rädd för vad ansiktet ska visa? Är det lättare att dölja sig bakom en mask som inte är ens egen? Jag kan ärligt talat inte förstå vad som är drivkraften.

Ankläppar har varit det jag hört från många män när det gäller fyllda läppar. Jag har inte hört någon i min bekantskaps krets som sagt att det är snyggt när diskussionen kommer upp. Men likväl är det många tjejer som fyller dem. Varför? Vilka är det som övertygar dem om att det blir snyggt? Kanske finns det de som passar i det och som jag inte märker att de opererat, men i alla fall jag ser det så ser jag det för att jag, personligen, tycker att det ser hemskt ut.

I ett av fallen som jag såg så handlade det om att mannen skulle vinna en summa pengar genom att gå ner i vikt. Om han nådde målet så skulle hans sambo få ett par nya bröst. Det var hon som anmält honom. Paret verkade väldigt förälskade och han satsade hårt. Jag körde fast forward igenom det mesta av programmet. Men jag märkte att hon tjatade en hel del på att han minsann skulle fixa bröst till henne, och att han skulle kämpa. Så satt de och åt middag och hon sade åt honom att han skulle kämpa när han var på träningsläger utan henne i två veckor. Han skulle inte ge upp. Mannen svarar med ett leende ner i maten att han skulle tänka på hennes nya bröst. Då blev hon så stilla och bara tittade på honom. Han reagerade inte men min tolkning av hennes minspel var att hon då kände sig sårad. ”Duger jag inte som jag är nu?” fullkomligt skrek hennes kroppsspråk ut. Men hon sa ingenting högt. Och han reagerade aldrig. Men grejen var att det kändes inte på den del av programmet jag såg som han tyckte att hon behövde förändras, det var hon som ville ha förändringen. Men trots det så blev hon då sårad när han verkade positiv till förändringen.

Det talades också från en tränare att mannen hade gått med falsk marknadsföring – tjejen hade blivit ihop med en muskulös tränad kille, och nu var han en tjockis 2 år senare. Var det ok? Jag funderade lite på det. När jag träffade sambon hade jag rött hår (märkväl, inte hennafärgat :) ), gröna linser, relativt slank, var 18 år. Nu drygt 20 år senare? Finns inte så mycket kvar av den tjejen vill jag lova :)

Och om en tjej gör en massa operationer? Kanske var människan naturlig när de träffades och nu ser annorlunda ut? Var det falsk marknadsföring?

Det fanns anledning till att jag inte såg så mycket av programmet – det blev bara irritation från min sida. Men det var kul att han lyckades med sitt mål i alla fall. Och det var kul att se att de trots mina åsikter om henne verkade genuint förälskade i varandra, och det är trots allt det viktigaste.

About these ads