Tankar om "Horungen"

En ny debatt rasar i mina bloggkretsar. Ingrid Carlqvist har skrivit en bok tillsammans med en tjej som handlar om hennes uppväxt. Jag har inte läst boken, och jag kan villigt erkänna att jag numer är väldigt tveksam till ”dramadokumentärer”. Det är så mycket diskussion om vad sanning är så att jag vägrar låta mig manipuleras genom att appellera till mina känslor.  Ibland är allt sant – och ibland finns det utbroderingar och jag har ingen möjlighet att avgöra vad som är vad.

Trots att jag alltså inte har så tänker jag alltså ge mina tankar runt debatten som sådan. Jag har inte läst Flashback, men jag har läst Ingrids inlägg, och sedan Cattas. Och jag kan säga att mycket av det Catta skriver om att det är vad och hur IC skriver som väcker tankar/misstankar var precis min reaktion när jag läser debatten i kommentarsfältet.

Så boken handlar alltså, om jag förstår saken rätt, om att det är fel att en förälder kidnappar ett barn och undanhåller den andra föräldern barnet (eller ur barnets perspektiv, förvägrar dem kontakt med föräldern). Att detta är fel är jag helt enig med och jag vill gärna att man får fram någon lösning kring detta. Men sist man använder en ”dramadokumentär” som politiskt slagträd så skapade man problem i vårdnadstvister med en ny lag vad jag förstått. Därför vill jag att man isåfall ska ha en bevisad, och kontrollerbar sanning innan man skriver så att läsaren har ”en känsla av att det är sant” och riskerar att ödelägga någons liv. Och att det är ok att ringa människor för att kolla upp saker och ting, nej, det fungerar heller inte för mig. Och har man inte kontrollerbara bevis då är det väl bättre att inte namnge personerna? Nu kommer då tanken på Patrik Sjöbergs bok – och det blir lite svårt där för samtidigt så har en person rätt till upprättelse och ge sin berättelse. Men att namnge någon som inte kan försvara sig? Jag har svårt att se detta. Kanske hade det räckt med att hon går ut med sitt namn, men fiktiva namn på resterande? Det borde väl kunna fungera för att skapa det hon ville:

Hon ville starta en debatt om fega svenska lärare och myndighetspersoner som är så rädda för att bli kallade rasister att de blundar när de ser att invandrarbarn far illa. Hon ville ge mod åt andra kidnappade barn och framförallt ville hon tala om att den som blir berövad sin ena förälder ALDRIG kommer över det. Det är ett sår som inte KAN läkas och även om man återfår kontakten i vuxen ålder så är det särskilda bandet brutet och kan aldrig bli vad det  borde vara.

Ett försvar man har är att om pappan nu hävdar (även om det tydligen inte är han som har skrivit saker på Flashback sägs det nu…) att det är falskt så är det bara att stämma dottern. Vilket plötsligt blir lite emot det jag har tyckt att IC stått för tidigare. I det här fallet handlar det alltså om SKYLDIG tills motsatsen bevisats. Och man bevisar det då genom att stämma dottern (och Ingrid och förlaget?). Någonting som jag lärde mig i Littorin debatten det är att det kan vara svårt att stämma något för förtal, och det är riskabelt. Det är svårt att få en fällande dom – och du måste vara den som betalar om du förlorar. Kanske är det enklare för kändisar med miljonlöner att stämma tidningar och sådant – men som privatperson? Dessutom, även om du tycker dig har solklara bevis, vem vågar lita på svenska domstolar idag? Närliggande exempel är ju då mannen som inte fälldes för våldtäktsförsök då han inte kunnat fullfölja våldtäkten för att det inte var en kvinna. Skulle du våga sätta din ekonomi på spel i dessa domstolar? Och som förälder så kan jag säga att jag har svårt att se hur jag någonsin skulle vilja skada mina barn. Så även om de skulle komma med horribla lögner om mig så kan jag inte se att det skulle påverka kärleken till dem. Och jag skulle ge mitt liv för dem – så varför inte mitt rykte? Så med detta i åtanke så känns det lite småsurt när IC hånfullt säger att de kan presentera bevisen i en rättegång….Tills dess ligger de kanske säkert på samma vind som Liza Marklunds papper blir tanken jag inte riktigt kan frigöra mig ifrån.

Men Monica kommer då oväntat till IC försvar. En Monica som jag har saknat litegrann, för hon har vettiga argument för sin sak (även om jag inte håller med) och hon presenterar saker på ett bra sätt.

Liza Marklund hade inget uppdrag från förlaget att skriva Mias historia. Mia berättade privat och Liza skarvade på med sånt som passade hennes politiska projekt. Hon intervjuade Mia av egenintresse i ett mycket speciellt syfte. Hon hade för avsikt att ändra lagen. Gömda är från början till slut ett gigantiskt bedrägeri baserad på en mestadels osann berättelse. Boken såldes in till förslaget efter att den var skriven. Till och med förlaget trodde på den och lät den illustreras som ”sann” av en galen Mia som uppenbarligen njöt av sin påhittade garbofigur.

Ingrid Carlqvist har som skribent blivit tillfrågad av förlaget om hon vill skriva Donya Wihbis historia mot en oförskämt låg ersättning, såvitt jag förstår. Det var alltså förlaget som hade storyn först. Ingrid Carlqvists var deras redskap att få den på pränt. Det är inte samma sak som att hon skulle ifrågasätta den.

I sin blogg berättar Ingrid att hon först ville träffa och lära känna Donya Wihbis. Det gör ett seriöst intryck på mig. Mer kan man nämligen inte göra. Hon hade ingen som helst anledning att ifrågasätta sanningshalten i berättelsen.

Det betyder att hon i praktiken har gjort ett högst normalt journalistiskt arbete. /../ Och så måste det vara. Hur skulle det se ut om jag till exempel intervjuade bonden Persson om hans potatisland och plötsligt började gräva upp alla hans potatisar för att försäkra mig om att det i själva verket inte var morötter som växte där? Så går det helt enkelt inte till. Man måste förutsätta att intervjuobjektet talar sanning. Säger han potatis så är det potatis Det är inte journalistens roll att ifrågasätta och kontrollera det.

Den journalistiska uppgiften i detta fall är att lyssna på den som berättar och vidareberätta historien, dvs göra den läsbar. Ingenting annat. Att anklaga Ingrid Carlqvist för att ljuga är i detta sammanhang helt galet.

Fast nu blir det lite vanskligt just med namngivna personer som anklagas för brott. För mig känns det konstigt om du kan namnge någon och anklaga dem för ett brott. Ett brott de aldrig kommer kunna försvara sig emot då det inte är i en rättegång. Det blir lite som ett styckmordsfall. De är frikända – men ändå dömda.

Och läser mer då när hon kommenterat hos Catta:

Hon har skrivit en annan persons berättelse. Så går ett gott journalistiskt hantverk till vare sig man gillar det eller ej.

Donya har berättat sin historia. Hon har rätt att förvänta sig respekt för den. Pappan säger att hon ljuger. Fine, stäm henne då så får vi veta hur det ligger till.

Återigen denna inställning att man skriver något om en annan person utan att bevisa det – och sedan så blir det den personen som får ansvaret att försvara sig. Det händer så ofta. Till exempel när den här ”11-åringen” kastades av tåget så blev det lynchstämning mot konduktören. Men sen visade det sig att sanningen kanske inte riktigt var som tidningarna skrivit. Och kvar finns en människa som svikits av allt och alla och aldrig får någon upprättelse i de större tidningarna. Men journalisterna gjorde inget fel. De tryckte bara en historia.

Men nåväl, brottet som det pratas om här är då själva kidnappningen och utsmugglingen. Men jag läser att han och hans nya fru misshandlat flickan. Och då undrar jag vad det har med kidnappningen att göra? För mig blir det en annan frågeställning och ett annat brott. Att misshandla ett barn är alltid fel. Oavsett om du har kidnappat barnet eller är ensamstående förälder av annan orsak.

Förövrigt så sammanfattar KiaW mina egna tankar väldigt bra i en kommentar hos Catta här:

Om jag förstått saken rätt så anser IC att den stora frågan handlar om ifall det är rätt att en förälder undanhåller ett barn från den andra föräldern och hur det påverkar barnet, vilket iofs kan vara en intressant och viktig fråga att belysa och diskutera, men man kan ju tycka att om man har det som folus bör man säkerhetsställa att berättelsen utgår från att det faktiskt är det som skett.

Boken beskriver en kidnappning, underförstått att Donya togs från mamman mot mammans vilja. Ahmd beskriver det annorlunda, Donya hade levt med sin pappa innan flytten till Sverige, mamman ville inte ha Donya boendes hos sig och själva flytten föranleddes av bombningar i området de bodde.

Att Donya kan ha upplevt sig kidnappad, uppryckt från sitt land och tvingad att flytta mot sin vilja är inte alls otänkbart, inte heller är det otänkbart att Donya känt sig felaktigt behandlad och känslomässigt kränkt under sin uppväxt, och det har hon all rätt att förmedla i bokform om hon så vill och önskar. Hur hon upplevt och känt är det ingen som ifrågasätter, vad jag sett i alla fall.

Däremot reagerar folk på att namngivna personer blir anklagade för att ha utfört brottsliga handlingar, det är ju vad boken grundar sig i. att Donya var skyddslös. Det är stor skillnad på att känna sig skyddslös och att faktiskt vara det, och då blir det en trovärdighetsfråga. Iom att IC skriver Donyas berättelse blir det ICs trovärdighet som författare och journalist som lägger tynd i boken, står det i boken att Donya blev kidnappad och insmugglad till Sverige av sin far utgår man från att detta är riktigt då man förväntar sig att IC kontrollerat att så är fallet. Det är nämligen inte en subjektiv upplevelse av ett händelseförlopp utan ett påstående om en faktisk händelse.

Jag har inte en aning om Donyas berättelse är sann eller ej, jag har inte en aning om ifall Donyas pappa är det kräk han utmålas att vara, men ICs uttalanden och motsägelserna i boken gör att jag inte förlitar mig på ICs trovärdighet och kan inte heller rakt av avfärda påståendena om att Donyas pappa blivit falskt anklagad.