Men förutsättningarna är väl i stort sett detsamma för barn nummer 1 och barn nummer 2. Nu har visserligen fröknarna byts ut genom åren – och jag har en fröken jag inte gillar, en som jag inte har några åsikter om alls, och en som är väldigt bra. Sonen har gått ifrån att i höstas (ungefär samtidigt som han gick från småbarn till storbarn) varit mycket bestämd med att han inte vill vara på dagis och allt är så tråkigt, till att bli den gamla vanliga killen som trivs på dagis och inte är några problem alls att lämna.

Men stämningen är sämre. Storebror hade ibland problem att han blev slagen på skolan. Det var då bästa kompisen som inte kunde med att sonen försökte leka med någon annan. Detta togs på allvar av fröknarna och man började försöka sära på dem så att kompisen kunde leka med andra ibland. I övrigt så var det inget problem. Och när min son väl ville leka med den andra så gick de mycket bra ihop. Så det är svårt att veta hur man ska hantera det hela.

Så har man då gruppen idag. Det är många som är yngre syskon här. Många har storasyskon som då gått i äldre sonens grupp. Och många, bland annat min lilleman, är lite buffliga. Tar för sig mer. Knuffas och bråkas mer. Och med tanke på att de ofta var med de äldre syskonon och blev nersprungna tidigare så är det väl rätt förståeligt att de är mer våldsamma. Men min son har kommit hem och tre gånger blivit biten av ett barn i samma grupp. Och fröknarna har aldrig sett vad som hänt. Han har blivit slagen oprovocerat av någon annan innan jag ens hinner lämna dagis. Han har blivit slagen med pinnar och retad av en av killarna. Och jag vet inte vad man ska göra. Så jag försökte en sväng prata med den närvarande pedagogen när han berättade det. Och då blev väl svaret att min son ju knuffat sina kompisar när de inte förstår spelet. Och jag känner lite att det hade väl varit bra att få reda på det då det händer så jag kan prata med honom om det då. Nu blev det väl mer attityden att det är ok om A slår B för att B slår C. Men A slår inte B för att B är dum mot C utan för något annat. Och man vet inte vad, för ingen pedagog ser något förrän ett barn gråter. Och frågar man min son så har han aldrig gjort något. Eftersom han aldrig gjort något när han står och hoppar på storebror så är det väl en sanning jag tar med ganska mycket salt. Men å andra sidan så känns det tröstlöst att veta att ingen någonsin ser något. Och att man dessutom tycker det är oväsentligt. Det är saker som händer. Självklart, med den storleken på barngrupp, kan jag tycka.

Så igår när jag lämnade sonen så kom en av killarna som jag insett är en av de som slår och retar honom cyklande. Han cyklade nästan på mig, jag trodde faktiskt han tänkte göra det, men han nöjde sig med att cykla tätt intill, boxa till mig på armen och säga gubbjävel till mig. Av någon anledning fanns det ingen pedagog där då heller. Och jag var inte helt säker på vem det var (barn i mössa och overaller har en förmåga att se rätt lika ut…) så när jag väl hittade pedagogerna till avdelningen inne för deras mötestid för utveckling eller vad de har så sa jag inget.

Men jag funderade lite på det här då med att kallas gubbjävel. Det kändes inte riktigt som barnet hade koll på vad det betyder. Jag kände mig inte träffad av ordet. Däremot störde det mig att han bara kom och slog till. För det var med viss kraft också. Men jag tänkte sen på hur jag reagerat om han istället sagt ”jävla hora” åt mig. Troligen hade jag då tagit åt mig mer personligt faktiskt.

Men just det här användande av ord och hur folk reagerar på det är rätt intressant. Bajs är ett rätt spännande ord när man är liten. Och killarna som är stökiga använder det gärna i alla sammanhang. Till exempelt Bajs-Namnet på något barn. Eller också, som när jag hämtade en annan dag, då de skulle äta bajs-banan eller annan frukt. Jag har förklarat för mina barn att man visst får använda ordet ”bajs”, till exempel: ”Jag har bajsat”. Men man ska bara använda det i sitt rätta sammanhang, annars är det inte ok. Så jag ser att min son tycker det är jättespännande att höra någon annan säga det, och han kan med skräckblandad förtjusning säga att personen sa ”Bajs-banan”, bara för att själv få smaka på ordet. Men han låter mindre glad när han säger att killen kallar honom bajs.

Nåväl, min sambo hämtade nu i veckan en gång sonen nu och retade sig då på ett barn som satt där och ropade bajs om allt. Och han retade sig än mer på pappan som satt där och tittade bara utan att säga någonting. Så varför sätter man inte upp gränser för barn? Är man rädd att vara för sträng? Verka för auktoritär? Samtidigt vad får omgivningen för bild av ungar som far omkring och säger jävlar och bajs till folk? Tycker man att det är charmiga 4-5 åringar? Jag kan ärligt säga att jag charmas inte. Jag tycker att ointresse för att sätta gränser och säga nej till barn signalerar ointresse för barnet. För om några år så kommer man inte se dessa som produkter av föräldrarna, utan man ser dem ute man ser dem som respektlösa utan att tänka på att ingen har lärt dem vad respekt innebär. De har lärt sig att de får uttrycka vad de vill – att de har ”yttrandefrihet” – men ingen har lärt dem att konsekvensen av vissa yttranden kan komma att skada dem. De får en stämpel och den stämpeln kan, framförallt på mindre orter, vara något som är väldigt svårt att tvätta bort.

I vissa fall har jag lättare att identifiera mig med det man kallar män. Jag har svårt att visa mig svag, och föredrar att gråta i ensamhet än mot någons axel. Men övriga känslor? När jag var yngre så skrek vi högt åt varandra i familjen när vi var ilskna. Och hade jag skrikit av mig så kändes det oftast bättre. Då hade jag uttryckt det jag kände. De gånger jag inte skrek så blev jag mer långsint – och surade längre. Sen träffade jag då min sambo. Så jag körde samma stuk där. Tyvärr var han då uppväxt i en familj som inte skrek åt varandra, så istället för att skrika tillbaka så blev han ledsen och tårögd. Vilket inte riktigt fick mig att må bättre. Så jag ändrade mig. Och det visade sig att det blev mindre anledningar till att skrika och bråka. Och nu som förälder med barn som inte är van vid att folk skriker åt varandra så inser jag att det blir mer harmoniskt med.

Samtidigt så tappade jag en ventil där. Så hur visar jag min ilska idag? Många kan kasta saker eller slå saker när de blir riktigt arga. Sambon har till exempel pajat en ruta inifrån på bilen som inte fungerade så bra. Han kan också kasta saker. Själv kan jag inte förmå mig till att kasta något. Så jag saknar sätt att verkligen visa att jag blir arg. Å andra sidan har behovet försvunnit. Det är vissa mornar när man ska få barn till skola och dagis som den här stressade ilskan kommer fram. Och visst har det hänt att jag där ryter till igen. Tillbaka i gamla spår. Men oftast så accepterar jag läget. Och när man sen får den stora adjö kramen och pussarna så försvinner ilskan som om den aldrig funnits där.

Glädje då? Det är så härligt att höra barnen skratta, de verkligen kiknar av skratt när de busar med varandra eller tittar på något roligt på TV. Ögonen glittrar. Barnen har så äkta känslor och inget problem att visa det. Själv kan jag ibland bara le stort åt något, och bubbla av skratt lite senare när jag tänker tillbaka på en situation. Men riktigt glädje där och då är ändå rätt nedtonad. Nog kan folk som kan läsa av mig se det – men folk som inte känner mig? Jag är inte helt säker på att de skulle se att jag blev så glad.

Kärlek? Där tänker jag på min far som är extremt dålig på att visa sin kärlek. Och han är så lik sina syskon – som då är bröder. Deras sätt är på något sätt avigt, men jag har aldrig någonsin tvivlat på att han älskar oss barn mer än något annat. Och att även om jag inte förstår hur mina föräldrar har klarat av att leva tillsammans hela livet utan att acceptera varandra så vet jag att de är beroende av varandra, och att pappa utan mamma skulle vara totalt vilsen. Däremot så har jag inga som helst tvivel på att min mor skulle klara sig själv utan problem. Så kanske skulle det varit lätt att dra slutsatsen att ”män” inte kan visa känslor baserat på min far. Men samtidigt så ser jag väldigt mycket arv och miljö – för jag ser min far i mig själv.

Jag ser att pappa kan vara så totalt okänslig och säga saker som kan såra människor. Jag har själv gjort samma tavlor. Men till skillnad från min far så är jag såpass lyhörd så jag faktiskt upptäcker när jag gör bort mig (oftast) och har numer lärt mig så jag inte gör om samma misstag. Men ibland har det känts som vi båda var elefanter som trampade in i glasaffärer. Jag funderade tidigare vem som hade den bästa lotten – pappa, som inte noterade när han gjort bort sig, eller jag som mådde dåligt när jag sårat någon annan. Men eftersom jag numer inte gör samma misstag så kan jag väl säga att jag numer är glad för arvegods från mor.

Män gråter sällan offentligt skrev Pelle apropå mansrollen. Och det stämmer nog. Men hur många kvinnor ser jag gråta offentligt egentligen? Bortsett från fester på den tid jag var ung då alla väninnorna (inklusive jag) hade diverse gråtfester. Det var inte så många killar som var med på festerna, så jag vet inte om de hade sådana känslostormar heller. Visserligen fanns det pojkvänner som passerade  genom åren med. Och ingen av dessa började slå sönder varken möbler eller kompisar när de druckit heller så att ”män” skulle bli våldsam av sprit var heller inget jag upplevt själv.

Men tillbaka till gråtandet. Jag mår inte bättre av att gråta ut inför andra. Jag vill inte ha tröst. Det får mig bara att må sämre. Jag vill gråta till hög musik. Musik som passar till min stämning. Är jag arg vill jag höra en arg låt. Är jag ledsen så vill jag snyfta med till en sorgsen låt, ensam. Och jag vill inte gräva ner mig. När jag är ledsen så vill jag att folk ska säga ryck upp dig. För jag har, innan sambon blev sjuk, inte haft något riktigt att vara ledsen för. Tidigare har det varit tårar som kommit när jag varit så arg så jag blir tårögd (hatar det!) och en av de värsta stunderna när jag blev nergraderad i en omorganisation. Fruktansvärt jobbigt där och då och hade jag fått styrt så hade det inte blivit sett av någon. Men att få medömkan av andra hjälper inte mig, snarare tvärtom. Det enda som hjälper är för mig själv att göra det bäst av situationen. Och acceptera läget. Man behöver inte gilla läget – men acceptera, eller om möjligt – göra förändringar. Jag kan lyssna till andra och ta till mig deras berättelse – det tycker jag har varit väldigt bra och tacksamt för mig.

Så visst har jag råkat falla i tårar när de kommer spontant offentligt. Men det är något jag med alla medel försöker hindra. Toaletter kan vara bra då. Och jag har heller inte sett mamma i tårar. Utom ilskna tårar när jag var tonåring. Eller när morfar dog. Det sågs inte som fel att visa känslor i hemmet. Så det är inte det att jag ser ner på folk som gråter. Men kanske är det för att det hände så sällan att det verkligen för mig associeras med fruktansvärda saker. När folk verkligen inte kan behärska sig och det har blivit för mycket. Det finns inga rätt eller fel när man får gråta. Men att hålla inne med känsloyttringar är inte något som män har monopol på. Lika lite som de ska tvingas till att inte visa känslor – för att de är män, eller att de ska visa tårar, för att de ska vara jämställda och moderna män.

I slutändan känslorna är våra egna. Och alla människor väljer själv, oavsett kön, vilka de vill dela dessa känslor med. Så när man pratar om att män inte kan visa känslor. Hur har man själv visat att man är värdig förtroendet att få dela dessa känslorna? Ibland saknar man barnens spontana känsloyttringar, deras tillit till alla människor de möter. Man kan sakna det hos de vuxna. Men samtidigt. Är man själv redo att ta emot alla dessa känslor från en främling? Visst så är det härligt att möta en människa som ler stort – ett leende smittar som en gäspning faktiskt. Men sorg? Om du möter en människa som gråter, vad gör du då? Att svara på det är svårt. För det finns inget rätt svar. Vissa människor är då öppna och vill ha stöd – kunna prata ut med en främling till och med. För mig hade det varit jättejobbigt om jag började spontant gråta och någon försöker hjälpa mig. För hur säger man ifrån – utan att såra den som faktiskt är snäll?

Priset för ett pass har vanligen varit 10 000 kronor. Innehavaren kan sedan skaffa nytt pass och hävda att det förra tappats bort.
– Vi har exempel på personer som ”tappat” passet en gång i månaden, säger Leif Fransson, gränspolisens biträdande chef i Malmö.
/../
Med hjälp av passen har dessa kunnat flyga till Sverige. När de kommit fram har de gjort sig av med passen och sökt asyl.

Ja vad säger man? Undrar hur polisen känner sig när de vet att personen mittemot dem luras. Det skulle kännas som ett slag i ansiktet. För vad tänker personen som tappat passet om mig, om jag är den som skriver ut ett nytt för femte gången? Vad kan man säga? ska man spela med – och framstå som en idiot, eller ska man vara syrlig och mötas av ett hånflin. ”Och vad kan du göra åt det?”. Hur orkar man arbeta med något som strider mot ens grundläggande värderingar, ärlighet, tilltro till att systemet är till för människorna och att om processer inte fungerar så kan man påverka dem och göra dem bättre. Det skulle nog inte fungera för mig att jobba där. Det skulle leda till att jag gick in i väggen. Alternativet är att stänga av. Skita i det. Inte mitt probem. Är det samhället vi vill ha?

Merit Wager har skrivit om en text för att beskriva känslan:

Har ni varit i det land där de blåögda bor
där er chans att lura folket är relativt stor
om ni bara köper pass som är svenska: ”alas!”
kan ni ta er till landet en masse.

Det är liksom inte ett nytt fenomen…Redan 2007 skrev hon om en kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna.

Men det fanns lite hopp. Man beslutade att försöka stämma lite i bäcken (eller floden..) och krävde kontrasignering. Om inte namnteckningen stämde så fick de inte ut passet. Bra så. Fast så blev det då inte. För då blev det ett väldans liv – och det tycks som en kontrasignering kunde göras när det passar personen själv. Hemma vid köksbordet – eller varför inte när man träffar personen som ansökte?

Jag upphör aldrig att förundra mig. Och samtidigt så läser man om en massa vapen som smugglas in och hamnar i Malmö. Och man undrar lite om det är samma sak som görs där. Man vet vilka som smugglar – men händerna är bakbundna. Och i slutändan finns det folk som för att klara av sitt jobb blundar. Varför ska de anstränga sig när de som sedan åker fast får straffrabatt - för att de är kriminella?

Men annars har jag varit rätt förskonad från cancer i min omvärld. Jag känner till en del fall i periferin- men i de flesta fall handlar det om överlevare. Oftast då bröstcancer. Men jag tänker inte på cancer nu. Jag tänker hjärntumör. Vet inte vilket ord som är mest negativt laddad för mig.

Men när jag söker på hjärntumör så hittar jag många som bloggat om det. Överlevare. Sådana som tillfrisknat. Det känns på något sätt bra. Så för mig lättar dagen av det. Visserligen så tror jag inte att han kommer att dö men på natten kommer ändå tanken. Tänk om. För jag hittar andra bloggar också. Sådana som tystnat. Inte för att personen gått vidare och slutat tänka på sjukdomen – utan för att det somnat in.

Sambon har en tyngre dag idag. Första dagen ensam nu. Och oron som kommer med det. Vad händer om han får anfall? Han har en massa tankar han med som han är rädd att sätta ord på. Det är en fördel att vi är så lika. Att vi känner på samma sätt. Att när det blir svårt så byter vi samtalsämne. Skämtar bort det. Att gräva in sig i tankarna är inte något någon av oss gillar. Samtidigt har jag en ventil här. De ord jag inte kan uttrycka i tal kan jag i alla fall skriva ner. Sambon har aldrig varit så mycket för att skriva ner sina känslor.

Fast en gång så försökte han i alla fall. Under tiden han var i lumpen så skrev han ett anteckningshäfte till mig. Så kanske jag skulle uppmuntra honom till det istället. För det gäller väl här att vara lyhörd. Att kunna lyssna när han vill tala. Och inte behöva fortsätta när det inte känns bra längre.

Men just det här med cancer eller tumör som sjukdom är något som påverkar folk starkt. Mig mer än mycket annat. Påminns en hel del om när min mamma låg på sjukhuset efter att blivit påkörd när hon cyklat över vägen. De flesta blev väldigt oroliga och närmast chockad över mitt lugn. Men jag kände mamma och visste att hon var en kämpare, hon skulle klara det. Visserligen fanns det väl tvivel. Framförallt när jag såg henne ligga medvetslös med slang till respiratorn och ansiktet svullet. Och när jag såg hur pappa bröt ihop. Då blev jag tveksam. Kanske min tilltro var lite i överkant? Men jag fick rätt. En vecka trodde jag medvetslös – inte mer. Och läkarna försökte sätta lite rimligare förväntningar – men jag fick rätt på dagen.

Men när det blir cancer så känns det svårare att tro på kroppens läkekraft. Mamma tappade mjälten (liksom Foppa fick vi ofta reda på) efter olyckan. Inte något hon saknat nämnvärt. Men det finns liksom ingenting man har lust att tappa i hjärnan. Och cancer äter upp kroppen – så hur ska man själv klara sig från det?

Han mår bra. Tills han tänker efter. Det är svårt att må riktigt bra efter ett sådant besked. Men det är en paus där vi inte vet någonting. Och den här väntan är så jobbig. För jag har ingenting att ta ställning till. Planera inför. Styrka mig till. Och någonstans finns rädslan att de ska anse att man bör avvakta. Och vad händer då? Kommer vi fortsätta leva i ett limbo? Samtidigt så inser jag väl att det är positivt ändå. Det är inte så farligt. Men kommer det då räcka med medicinerna? Eller kommer han riskera anfall igen?

Men när jag sökt på information så hittar jag lite om behandling. Det finns alltså tre olika varianter det kan vara – och det är detta man ska utreda vidare. Men när jag läser om strålning så står det att det inte finnas några bevis på att det verkar höja vare sig livskvaliten eller livslängden. Känns inte förtroendeingivande.

Ett annat alternativ är kirurgi. Och det är väl det som är bäst. Ta bort skiten helt enkelt. Men en operation är inte riskfri heller.

Så där sitter jag nu. Jag gillar inte väntan – men jag oroar mig för alternativen.

Idag var jag och handlade och passerade två första framsidor på skvallerblaskor. Inte Aftonbladet eller Expressen då, men de mer äkta skvallerblaskor. Den enda ropar ut om att Victoria väntar tvillingar, och den andra har en bild på Madde och prat om babylycka. Jag funderar på hur off jag varit om jag missat detta. Men med lite googling får jag fram att det handlade om att sprida skvaller om Victoria. Och även om jag hittar en bild på Madde där hon ser aningen gravid ut så inser jag snabbt att det var från 2007 och troligen inte detta rykte det handlade om. Inte vet jag, kanske jag som läst fel med.

Men det känns beklämmande att söka på någon och gravid och få fram så många spekulationer vid olika tidpunkter. Tur att man inte är känd.

Funderar lite på Charlie Sheen som det har varit extremt tyst om på sista tiden, typ sen han slängdes ut från sin show. Men plötsligt så är han en ny människa. Jag läste vid något tillfälle någon som spekulerade i att han iscensatt allting för att kunna lösas ur kontraktet till 2½ män. Undrar lite om det ligger något i det – eller om familjen kunnat ta hand om honom efteråt, fått bort honom från rampljuset medan han tog itu med sina problem. För problem måste han väl haft.

Just nu känns mitt liv rätt så overkligt. Jag märker att de flesta tänker död när man säger hjärntumör. Det tänker jag med. Men inte nu. För det finns inte i min föreställningsvärld att det ska gå fel. Det finns oro ibland. Tänk om. Men det största oron är tiden och behandlingen. Om det blir operation, hur går det? Plötsligt kan jag inte lyssna på låten What are words utan att börja gråta.

Man har i alla fall kommit fram till vad det är. Lågmalignt gliom. Så jag googlar en massa. Både positivt och negativt. Det verkar ofta gå bra.För jag läser att median överlevnaden på detta är 10-15 år. Jag läser att risken är att man utvecklar en hög-malign tumör senare är stor. Detta sker hos majoriteten. Och där är prognosen sämre.

Hur kommer vårt liv att bli? plötsligt kommer frågan om försäkringskassan och sjukskrivningar lite närmare. Lite tidigt med oro för utförsäkringar, men jag har även snuddat vid det. Kanske för att det är något jag faktiskt kan förstå och oroa mig för. Frågorna är många – men det finns inga svar. Jag anser mig inte vara alltför kontrollberoende. Men nu känner jag mig som jag är i fritt fall. Jag har aldrig egentligen upplevt något verkligt hemskt. För att vara en person som oroar sig för allt så har jag egentligen ingen förberedning för att något av det jag oroar mig för ska kunna hända. Sånt här händer andra. Andra som jag läser om och funderar hur de hanterar det. Hur klarar de sig? Hur lever man med något sådant? Nu vet jag att det inte finns någon manual. Att människor inte är starka från början. Att de tvingas till det av omständigheter. Vad finns det för alternativ?

Just nu är jag hemma. Vet inte om jag är sjukskriven eller semester. Sambon är hemma. Han väntar på en till magnetröntgen och sen än PET. Efter detta ska man få veta hur man ska behandla den. Så jag har fortfarande inga svar. Förutom det jag själv googlar fram.

Och själv är jag anhörig. Jag är inte drabbad. Jag lever med min skräck. Sambon med sin. Och på något sätt är det svårt att dela det fullt ut. Det är svårt att sätta ord. Jag vet att han är mer rädd för att dö. Inte för att han är rädd för döden – utan för att han är rädd att lämna våra barn. Där känner jag själv igen mig i. Har många gånger haft den rädslan. När man läser om bilolyckor. När jag går ute i mörkret. När flyget startar. Men på något sätt så har alltid mina rädslor varit lättare att bara skratta bort. Det är inte lika lätt att skratta bort det här. Han är rädd för fler krampanfall. Trots medicineringen. Men även han har googlat. Första googling på hjärntumör kan 60% ledde till dödsfall. Inte så positiv läsning. När han fått mer information var resultatet 90% tillbaka på jobbet.

Det är svårt att dela våra känslor nu. För att gråta ihop känns inte som någon bra lösning i längden. Jag kan lyssna när han vill säga något. Men att prata om det gör det svårt för honom. Det skapar stress – vilket inte riktigt känns som en bra lösning. Samtidigt är vi väldigt lika på sättet att vi inte kan sätta ord på saker som gör att vi börjar gråta. Det är lättare att skriva ner det. För om jag gråter när jag pratar så försöker folk gärna trösta. Och jag vill inte ha tröst. För det finns inte något tröst idag. Det finns bara att hantera. Och där är det upp till mig. Jag uppskattar alla grannar som erbjuder stöd och hjälp. Framförallt när det gäller barnen. Att avlasta med dem ett tag. Erbjudanden om att komma hit och avlasta oss från min familj – och hans. Det känns bra att ha den backupen.

Samtidigt så vill jag vara ifred med min familj. Jag vill ha normalitet. Jag har alltid varit dålig på det här med att ringa någon som har det svårt. Att räcka ut en hand. Det har jag haft dåligt samvete för. Men jag vet inte vad man kan säga. Idag inser jag att det handlar om hur jag är. Jag vill inte ha en massa telefonsamtal. Det suger energi från mig. För jag vet inte vad jag ska svara, eller säga. Jag hör andra människor som är lika tagen. Och som tänker dödsdom. Och jag svarar glatt. Kanske tror de att det är en fasad – eller förnekande, eller allmänt hårdhjärtad. Kanske är det en fasad. Eller också är det hur jag hanterar saker i vanliga fall. Och så även nu. Tårarna kommer med egna tankar. samtidigt är det lättare att uttrycka det i skrift. Det känns bättre att ha dem på pränt.

I fredags natt fick min sambo ett nytt anfall. Han hade varit trött och slut hela dagen. Han har varit bättre sen sist och har jobbat halvtid. Det har fungerat bra. Han har känt av att det ibland blir jobbigt – en stor samling människor, vissa samtalsämnen kan skapa stress känslan. Nu i helgen så kom då hans mor och hennes sambo på besök. Tanken var att vi skulle hälsa på dem – men då han inte får köra bil så tyckte de att det var lika bra att de kom hit i stället.

Så i torsdags så gjorde sambon ett första test som han remitterats till. Det handlade om sömnundersökning. Han skulle inte sova på hela natten – och sedan sova någon timme på sjukhuset. Eftersom han sen senaste anfallet varit extremt trött så var det väl inte så roligt att tänka sig en vaknatt. Men med en massa avsnitt CSI, Criminal minds m fl så klarade han av det. Sen fick han sova någon timme på eftermiddagen, och så blev det en tidig kväll för oss alla.

Därför var jag inte förvånad över att han inte var så kry på fredagmorgonen. Och för en gångs skull gick väl inte tankarna till magsjuka när han spydde. Det tar lite längre tid att komma in i rätt tidssynk när man är äldre har jag själv noterat. Så han sov på fredagen – väcktes när det var mat – var vaken en stund efteråt – och somnade om.

Så blev det natt, han sov gott och jag läste en stund. En sväng vaknade han till och tittade upp.Han verkade på något sätt piggare då. Men han somnade om igen. Så somnade jag med, och yngsta sonen kom och la sig i vår säng. Jag vet inte om jag var vaken eller om vaknade när sambon reste sig upp. Men han tittade sig vilt omkring, och jag tänkte att det var illamående. Brukar själv se ut ungefär så när jag känner att jag håller på att spy och precis innan jag far ut ur rummet och in på toaletten. Men han svarade inte när jag frågade utan reste sig upp. Han sträckte ut armarna och det kom ett hemskt ljud eller bröl (enligt svärmor som är sjuksköterska så var det ljudet när luften pressas ut från lungorna) sedan ramlade han bak i sängen och krampade totalt.

Så, sonen och jag fick panik och jag skrek rakt ut efter svärmor. Hon tog hand om sambon och kunde diagnostisera krampen lite mer (sträck kramp, normal puls). Jag ringde 112, men när de väl svarade så kastade jag över telefonen till svärmors pojkvän (som ex brandman så är han lite duktigare och kan hantera sådana situationer lite bättre). Själv letade jag kläder till svärmor – och misslyckade att hitta ens hennes glasögon i fönstret.

Väl tillbaka upp i sovrummet så la jag mig bredvid. Jag kände mig totalt hjälplös och rädd. Samtidigt som jag hade 3-åringen att inte skrämma upp mer. Så jag var tvungen att ha lite kontroll över mig själv. Men en sväng så vände han huvudet mot mig – och jag kände inte igen honom. Det var som en helt annan människa. Det högg till i hjärtat på mig och tårarna rann än mer. Han vände sig åt andra sidan och sonen klättrade över och tittade dit. Hans ord högg till än mer. ”Visst är det min pappa?” Det var en fråga, och jag insåg att det var fler än jag som reagerat över olikheten. Och nästa fråga var än värre: ”Den är inte död?”. Pronomen har aldrig varit sonen starka sida. Oftast säger han ”hon” till killar och ”han” till tjejer. Däremot har jag aldrig tidigare hört honom använda ordet ”den”.

Krampen verkade ge med sig rätt snabbt, men då somnade han och var totalt okontaktbar. Så för mig var det samma sak, men nu hade han lagt sig mer i framstupa läge. Men trots att ögonen var öppna så var de oseende. Det var inte förrän ambulansmännen kom in i rummet han vaknade till. Och då tittade han förvirrat på dem, och la sig sedan på sin kudde och drog upp täcket. Jag märkte att sonen lugnade sig efter detta. För nu kände han igen sin pappa. Att det var ett konstigt beteende av pappa att inte reagera på främmande människor i hans sovrum var inget han reflekterade över.

Det tog en stund att övertyga honom att han måste gå ner för att åka med i ambulansen. Och han kändes lika med som äldste sonen när man väcker honom på natten för att han ska kissa. Han blir så förvirrad över varför han ska in. Varför ska man öppna locket? Och blicken var på något sätt förebrående. Varför bråkar du med mig? Även i sambons fall så var det besök på toaletten. Och varför han inte fick stänga dörren.

Jag fick vara med i ambulansen. Och till och med då så kände jag ett sting av besvikelse över att inte få sitta i ambulansen – utan få sitta fram. Och sen så var vi framme. Efter att ha varit inne på undersökning på akuten så skickades han upp till neurologen. Och man bestämde att de skulle skynda på nästa prov som var beställt. Magnetröntgen.

Så igår så gjorde de detta. Och vi har fått resultatet. Hjärntumör. Och där någonstans är jag fortfarande. Den upptäcktes tidigt, och det är god prognos. Nu är det upp till specialister att diskutera. De ska i morgon få resultatet av sömntestet med för att ha det med i ekvationen. För att få bättre bild.

Det finns mycket frågor nu. Många tankar. En hel del rädsla. viss förvåning med. För jag har överhuvudtaget inte övervägt hjärntumör. Borde jag inte ha tänkt på det? Jag som är orolig för allt, hur kom det sig att jag missade denna möjlighet?

Han såg väl ok ut, det var inte det, men han gav dem ingen ”wow” känsla.

Sen har då andra kompisar fallit för killar som jag kanske inte riktigt tyckt varit supersnygga, fast de tyckte det. Visserligen hade väl min bästa kompis en kille som inte passade in i min beskrivning men däremot tyckte jag han var riktigt, riktigt läcker. Så jag tyckte hon var lyckligt lottad. Tills jag träffade honom lite mer och insåg att jag på nära håll såg psykisk misshandel. Plötsligt så var han inte lika snygg längre. Han var en pösig översittare med lite för höga tankar om sig själv. Tack och lov lämnade hon honom snart – hon såg inte honom som far till sina blivande barn då han inte var snäll mot katten. Själv tyckte jag väl det borde räckt att han inte var snäll mot henne, men det var väl bra att hon kunde bryta sig loss.

Nåväl. Smaken är som baken. Jag har en annan kompis som är pinnsmal och lång. Själv har hon alltid haft komplex över sina ”spindelben”. Jag har varit avundsjuk på dem kan jag säga. Men numer har hon accepterat sin kropp, så mycket att hon till och med kan ha på sig tights. Hon får en hel del beundran – men det får även min första kompis, som är kortare och lite som mig alltid gått åt det knubbigare hållet. Vive la diffèrance!

Själv har jag väl inte känt mig överöst med uppskattande blickar eller komplimanger genom tiderna. Samtidigt har jag väl ändå fått min beskärda del som jag kan leva på. Som fotografen som sa att jag var vacker. Han var den enda – andra har använt ord som ”söt” eller än värre ”gullig”.

En enda gång har jag noterat att någon vänt sig om efter mig. Det var när jag kom ut från optikern med mina giftgröna linser. Jag tvivlar på att han från det avståndet kunde se att jag var grönögd. Däremot kände jag mig där och då extremt snygg – så kanske det var det han märkte?

För självförtroende kan vara attraktivt. Är du säker på att du är ful, fet och misslyckad så kommer nog fler dela den uppfattningen.

Men grejen är att vi har olika smak – och det finns de som faller för kvinnor som är extremt feta. Jag har sett program om kvinnor som lever på detta sätt. Oförståeligt för de flesta – men det finns de som gillar det. Nu har jag väl lite frågetecken inför dessa män som har det idealet – liksom jag har inför de som tittar på bilder av kvinnor som ser ut som Belsenfångar på grund av självsvält och känner attraktion.

Inget av dessa ideal kan jag säga verkar sunt och sänder ut signal till en hälsosam människa som kan leva länge. Men det finns naturligt magra fram till naturligt tjocka människor som lever på ungefär samma sätt men får olika kroppar. Och det finns alla spektra av män och kvinnor som faller för dessa olikheter.

Och det viktiga är trots allt inte ytan. Det viktiga är trots att det som finns inuti det som man attraheras av är något som man själv är intresserad av.För mig är det humor, genuin omtänksamhet och lyhördhet som lyser upp folk. En underbar person är aldrig ful. Liksom en vacker person som bara tycks vara yta men inte visar några känslor på något sätt bara blir plastig. Vackert att se på – men uppmuntrar inte till att tala med. Sen kan det väl vara kemi vad man ser – vad folk väljer att dela med sig av.

Han befann sig i ett område som börjar bli ökänt. Jag känner inte till Malmö alls, har väl bara varit där ett par gånger i mitt liv. På bröllop båda gångerna. Ingen av gångerna har tagit mig till Rosengård. Så bilden därifrån kommer från media. Och bilden är inte positiv.

Familjen hade varit på firande och de hade varit ute och sett fyrverkerierna vid 12-slaget. Sen gick de in. Sonen var kvar med ett kompisar gäng. Och inom 10 minuter var han skjuten. Och snart läser man att han var känd hos polisen. Och genast börjas det tala om självsanering och att stå sitt kast på flashback och Avpixlat.

15 år. Jag försöker få fram vad han gjort. Och det blir olika bilder. Den skötsamme killen som jobbade på McDonald – kontra ligisten som var involverad med droger och olaga hot och våld mot tjänsteman. Och samtidigt så kommer argumenten – vem har inte gjort sig skyldig till sådant som ung? Har ni glömt hur det var att vara ung?

Och jag ser tillbaka på min ungdomstid och ser faktiskt inte något sådant. Är jag verkligen så ensam om detta? Jag skulle aldrig ha burit hand på en tjänsteman. Jag skulle ha varit så rädd om något hade hänt så att de skulle säga till. Jag skulle aldrig hotat någon. Respekt för andra var något som låg djupt inrotat i mig.

Hade jag varit mindre räddhågad av mig så hade jag kanske satsat på moppe. Och risken är väl stor att jag skulle försökt få hjälp av någon som trimmade den. Den gränsen tror jag många ungdomar testade, även på min tid. Men för mig är det viss skillnad på ett ungdomsbeteende där du är riskbenägen och skada sig själv – och ett beteende där du riskerar att skada andra.

Jag vet inte sanningen om den här killen. Vad han gjort eller inte gjort. Jag vet bara att det känns för mig jävligt onödigt att ett barn dör. Jag vet att jag blir störd på att läsa både inlägget i Avpixlat där de skriker ut 15 årig kriminell – och kommentarna som är over the top. Tack och lov ser man att det finns skillnader mellan de som kommenterar. De som tycker att det är lika bra (!) och de som chockas över de andras brist på empati. Men självklart är det idiotern man märker av mest. Som trycker på gillar när det har kommit fram till att han dog. Jag undrar hur dessa människor är funtade.

Men samtidigt känns det lite oroväckande att jag läser, både här och när Reinfeldts son fick stryk, att det är normalt att unga människor är kända hos polisen. Att det har funnits anmälan mot dem i olika sammanhang. Jag tänker även på 12-åringen som bråkade med ordningsvakten för ett tag sedan. Bristen på respekt för andra känns som en röd tråd hos ungdomar. Det verkar vara mycket saker som är ”normalt” som jag anser borde vara oacceptabelt. Och hur hanterar man det? Det är skolans fel, hävdas det ofta, men jag tycker värderingar måste läggas tidigare. Innan man kommer till skolan.

Ibland när jag läser om ungdomar så läser jag om det öppna drickandet. Och vandrande på helgen ute på nätterna. Och jag inser att det är högstadieelever detta handlar om. Att en 15-åring är ute på nyårsnatten är väl rätt naturligt. Men man läser ofta om andra helger de är ute. Och jag undrar lite över föräldrar och och vilka regler som sätts upp i familjerna. Vad finns det för gränser – och hur respekteras dessa? Jag inser plötsligt att mina föräldrar haft en underbar tid utan så mycket till oro när det kom till oss tre. Jag hoppas att mina barn kommer kunna göra mig samma tjänst. Och om de börjar vara ute – då är det dags att börja vara förälder på stan för mig.