Och barn är härliga, säger många handikappade. De frågar rakt ut. De är inte som vi vuxna som helst inte säger något. För hur ska det uppfattas. Jag ser att du har protes – men jag säger ingenting för då kanske du tänker att jag är diskriminerande. Att jag ser ner på dig på något sätt, eller vad man nu är rädd för. Barn, de ställer frågor. De undrar hur det fungerarar praktiskt. Så reser man med ett barn så har man möjlighet att lära sig något nytt. Och den här ärligheten och oräddheten är uppfriskande.

Tills en dag förra veckan.

Då min son – den yngre – tittar på en klasskompis till storebror och reflekterar över öronen som är rätt utstående och säger: ”Varför har du så stora öron? Är du en apa?”. Det var en ärligt nyfiken ställd fråga. Jag vet inte hur pojken uppfattade det. Jag kan tänka mig hur jag uppfattat om någon kommenterat min stora näsa på lågstadiet. Det var en källa till mindervärdeskomplex. Eftersom killen i fråga nu höll på att klättra omkring på bänklarna vid tillfället så låtsades jag att det var klättrandet som hade lett till association till apa. Sonen är inte sååå tydlig i sitt språk, så förhoppningsvis så godkände han min tolkning av orden när han frågade ”Va?”.

Jag undrar vad som är värst när man har komplex. Den utstuderade mobbingen från folk som  jobbar för att hitta ens svaga punkter – eller när någon pekar ut dem för dig bara så där ändå? Bland det värsta jag vet är när trevliga människor gratulerar till graviditeten när man inte är gravid (alternativt, när man själv är helt säker – och har fel). För det är svårt att bortförklara det för en själv då.

4 § Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.

Andra fallet är då pappan som stoppar upp ett finger i 9-åriga dotterns slida för att kontrollera om hon är oskuld. Och inte heller här blir det våldtäkt mot barn – utan misshandel.

Detta ses då inte som sexuellt utnyttjande. Var är alla dessa människor som ropar pedofili när pappor duschar med sina treåriga barn? Hur i hela friden är det tänkt att folk ska lära sig följa svenska lagar när de på något sätt är immuna eller undantagna? För sorry, kanske jag som ha fördomar men jag är tämligen övertygad om att det inte handlar om Svensson här (och efter att jag skrivit detta får jag det bekräftat i domen). Hur ska unga tjejer som kommer till Sverige från andra kulturer kunna bli fria från heders bojor när myndigheterna gång på gång visar att kvinnans frigörelse inte gäller dem? Och när feministerna är tysta när de är drabbade?

Bilden jag får av maken är en bonde som jobbar hårt, men till skillnad från hustrun så är han även mer ute och hjälper andra, som sedan hjälper honom när det är dags att hässja och sådant. Samtidigt sitter då frun ensam kvar därhemma. Så jag förstår frustrationen.

Jag går längre tillbaka i tiden och hittar mormors farmor. 14 barn hittar jag där, från 1878 – 1898. 7 av dem dog innan de blev 3 år. Ett par av de döda bar samma namn.

När jag följer släkten bakåt så tänker jag på hur det var då. Hur det kan ha varit att leva där för kvinnan. Och jag inser att det är helt omöjligt för mig att kunna sätta mig in i deras situation.

Idag läser jag Helen Bergmans artikel om feminismen hos Pelle Billing. Den feminism som jag skulle skriva under på – men som idag har förvrängts helt.

Historielösa använder hon som ord om de unga kvinnorna som kräver särbehandling. Och det stämmer nog rätt bra. Jag funderar på vilket förtryck mina två förmödrar levde under. Eftersom båda överlevde sina män så hade de i slutet sin pension – och barnen att leva på. Många barn = dåtidens pensionsförsäkring. Samtidigt så fanns det risker med många barn. Andra fall i släkten visade på många kvinnor som dött tidigt i samband med födsel.

Efter denna tid så byggdes välfärden upp. Kvinnor kom ut på arbetsmarknaden mer. Dagis kom. Min mor var den första i sin släkt som tog examen.

Det är väldigt spännande att försöka följa släkten. Att hitta vallonerna som kom in på 1600-talet. Eller de tyska mästersmederna. Det ger en känsla av rötter.

Samtidigt så känns det som det har gått fort på slutet. Det känns inte som skillnaden mellan mormorsmor och hennes mormor var lika stor som skillnaden mellan mig och min mormor.

Och jämför jag sedan min sambo och männen som levde på den tiden är det också väldigt stora skillnader. Jag kan också jämföra den man som mamma fick som svärfar – en extremt manschauvinistisk man som även om han inte var fysiskt elak kunde vara mycket elak mot sin fru – jämfört med den man som tog hand om sin demens sjuka hustru. Som besökte henne varje dag. Som varje natt ropade på henne – långt efter att hon dött.

Jag tänker på farmor – som absolut inte var hemmafru ämne men som inte hade något annat val. Jag undrar hur hennes liv skulle ha utvecklats om hon levt idag. En generation senare – vad hade hon då satsat på istället?

Tiderna förändras. Jag är glad att jag är född när jag föddes. På den tid där det fanns möjlighet för sommarjobb när man gick på skolan utan att man behövde anstränga sig alltför mycket. Där skyldigheter och rättighet gick hand i hand. Där det var ganska klart att man från 18 år kunde flytta hemifrån. Och i vissa fall ännu tidigare. 10 år senare så var verkligheten en annan.

Och jag är glad att jag är uppväxt i ett hem där man inte såg någon begränsning utifrån kön. Vilket är väl anledningen till att jag aldrig riktigt sett det som en begränsning att vara kvinna. Däremot har det självklart funnit begränsingar för mig – för att jag är jag. Vilket gör att bilmekaniker aldrig varit aktuellt.

Jag undrar hur det kommer se ut för mina barn. Vad är det de kommer kunna ta med sig? Vad som förändrats från deras tid jämfört med föräldrarnas?

Å andra sidan så verkar det för vissa människor finnas ett behov att hata. Tänker nu på de lustiga människorna som hade safari till Solsidan, för att låta folk resa med buss för att odla sitt klasshat. Många funderar på hur en resa till Rinkeby eller Rosengård skulle kunna försvaras. Men det borde väl vara ok, eller?

– Det står var och en fritt att anordna sådant här, säger Ulla Krogh från Nackapolisen.

Visst kan jag reta mig på människor. Men att hata människor för deras grupptillhörighet? Jag är extremt emot folk som hatar människor för att de tillhör en annan ras – eller kultur. Även om jag ibland kan vara emot vissa delar av kulturyttringar och därmed dessa personer som utöver det (kvinnlig könsstympning, tvångsgifte, hedersrelatede brott till exempel) – men det innebär inte att jag är emot alla av en viss ras. Men bara för att någon är rik och född med silversked i munnen på ytan – innebär det att jag får hata dem då? Att jag får komma med nedsättande epitet om dem när som helst? Att jag får skriva kampsånger om att de borde dödas?

Jag känner inte till dessa rika människor som bor i området. De har sina egna historier som jag inte känner till. Kanske har de inte haft föräldrar som haft tid med dem överhuvudtaget. Kanske har fasaden varit viktigare. Att växa upp med krav på prestera – hur lycklig är den vuxne personen sen? Eller visionären som haft en idé, fullföljt den och tagit sig vidare upp och plötsligt blivit en av de rika – ska jag hata den personen? Kanske har personen lyckats bättre än mig – men kanske har vi olika måttstock på vad som ger livskvalitet.

Är det inte bättre att fundera på att förbättra sin egen situation – istället för att hata de som har det bättre i ens eget tycke? Om det så är ”de rika” eller ”männen” som förtrycker en? Och ja, jag håller med killen som bor där i Märsta vars hela lön går åt till hyran och lånen på hans bostadsrätt. Jobben finns i Stockholm – men däremot inte bostäderna. Men på vilket sätt förbättras situationen genom att man ”odlar sitt klasshat”?

Vi är i Sverige väldigt noga med att poängtera alla människors lika värde. Men på något sätt så är det här värdet inte helt applicerbart alla gånger.

Det här med poker insåg jag väl snabbt återigen inte var något för mig. Och att försöka ge sig på det när man inte ens klarar av att räkna ut den allra enklaste matematiken var väl dömt att misslyckas. Det är sambon som har tumör – men det är min hjärna som har fått kortslutning.

Men släktforskningen har varit lättare. Inte för att jag kan veta att jag 100% har rätt i det jag har fått fram – men det är enormt intressant faktiskt. När jag väl börjat kude andra släktforskare som också använder MyHeritage hjälpa mig vidare och det har varit en aha upplevelse som jag kommer skriva lite mer om så småningom. Men tillsvidare nöjer jag mig att ge lite livstecken så smått ifrån mig.

Några undersökningar har gjorts, och nu väntar vi på resultatet. Men det tycks vara en ”mild” tumör trots allt. Inte mycket aktivitet. Vi vet inte än om man tänker göra något eller inte åt den i nuläget. Man pratar om att han ska gå tillbaka till jobbet på 25% snart. Men innan han är redo att möta världen så behöver han lite planer. Lite struktur. Lite information om vad man kan vänta sig. Och samma sak behöver jag känner jag. Så nu är det den 10 som är datumet jag hänger upp mig på. Lite drygt en månad sen livet rasade samman som man räknar att vi ska träffa läkaren för att få domen.

Men förutsättningarna är väl i stort sett detsamma för barn nummer 1 och barn nummer 2. Nu har visserligen fröknarna byts ut genom åren – och jag har en fröken jag inte gillar, en som jag inte har några åsikter om alls, och en som är väldigt bra. Sonen har gått ifrån att i höstas (ungefär samtidigt som han gick från småbarn till storbarn) varit mycket bestämd med att han inte vill vara på dagis och allt är så tråkigt, till att bli den gamla vanliga killen som trivs på dagis och inte är några problem alls att lämna.

Men stämningen är sämre. Storebror hade ibland problem att han blev slagen på skolan. Det var då bästa kompisen som inte kunde med att sonen försökte leka med någon annan. Detta togs på allvar av fröknarna och man började försöka sära på dem så att kompisen kunde leka med andra ibland. I övrigt så var det inget problem. Och när min son väl ville leka med den andra så gick de mycket bra ihop. Så det är svårt att veta hur man ska hantera det hela.

Så har man då gruppen idag. Det är många som är yngre syskon här. Många har storasyskon som då gått i äldre sonens grupp. Och många, bland annat min lilleman, är lite buffliga. Tar för sig mer. Knuffas och bråkas mer. Och med tanke på att de ofta var med de äldre syskonon och blev nersprungna tidigare så är det väl rätt förståeligt att de är mer våldsamma. Men min son har kommit hem och tre gånger blivit biten av ett barn i samma grupp. Och fröknarna har aldrig sett vad som hänt. Han har blivit slagen oprovocerat av någon annan innan jag ens hinner lämna dagis. Han har blivit slagen med pinnar och retad av en av killarna. Och jag vet inte vad man ska göra. Så jag försökte en sväng prata med den närvarande pedagogen när han berättade det. Och då blev väl svaret att min son ju knuffat sina kompisar när de inte förstår spelet. Och jag känner lite att det hade väl varit bra att få reda på det då det händer så jag kan prata med honom om det då. Nu blev det väl mer attityden att det är ok om A slår B för att B slår C. Men A slår inte B för att B är dum mot C utan för något annat. Och man vet inte vad, för ingen pedagog ser något förrän ett barn gråter. Och frågar man min son så har han aldrig gjort något. Eftersom han aldrig gjort något när han står och hoppar på storebror så är det väl en sanning jag tar med ganska mycket salt. Men å andra sidan så känns det tröstlöst att veta att ingen någonsin ser något. Och att man dessutom tycker det är oväsentligt. Det är saker som händer. Självklart, med den storleken på barngrupp, kan jag tycka.

Så igår när jag lämnade sonen så kom en av killarna som jag insett är en av de som slår och retar honom cyklande. Han cyklade nästan på mig, jag trodde faktiskt han tänkte göra det, men han nöjde sig med att cykla tätt intill, boxa till mig på armen och säga gubbjävel till mig. Av någon anledning fanns det ingen pedagog där då heller. Och jag var inte helt säker på vem det var (barn i mössa och overaller har en förmåga att se rätt lika ut…) så när jag väl hittade pedagogerna till avdelningen inne för deras mötestid för utveckling eller vad de har så sa jag inget.

Men jag funderade lite på det här då med att kallas gubbjävel. Det kändes inte riktigt som barnet hade koll på vad det betyder. Jag kände mig inte träffad av ordet. Däremot störde det mig att han bara kom och slog till. För det var med viss kraft också. Men jag tänkte sen på hur jag reagerat om han istället sagt ”jävla hora” åt mig. Troligen hade jag då tagit åt mig mer personligt faktiskt.

Men just det här användande av ord och hur folk reagerar på det är rätt intressant. Bajs är ett rätt spännande ord när man är liten. Och killarna som är stökiga använder det gärna i alla sammanhang. Till exempelt Bajs-Namnet på något barn. Eller också, som när jag hämtade en annan dag, då de skulle äta bajs-banan eller annan frukt. Jag har förklarat för mina barn att man visst får använda ordet ”bajs”, till exempel: ”Jag har bajsat”. Men man ska bara använda det i sitt rätta sammanhang, annars är det inte ok. Så jag ser att min son tycker det är jättespännande att höra någon annan säga det, och han kan med skräckblandad förtjusning säga att personen sa ”Bajs-banan”, bara för att själv få smaka på ordet. Men han låter mindre glad när han säger att killen kallar honom bajs.

Nåväl, min sambo hämtade nu i veckan en gång sonen nu och retade sig då på ett barn som satt där och ropade bajs om allt. Och han retade sig än mer på pappan som satt där och tittade bara utan att säga någonting. Så varför sätter man inte upp gränser för barn? Är man rädd att vara för sträng? Verka för auktoritär? Samtidigt vad får omgivningen för bild av ungar som far omkring och säger jävlar och bajs till folk? Tycker man att det är charmiga 4-5 åringar? Jag kan ärligt säga att jag charmas inte. Jag tycker att ointresse för att sätta gränser och säga nej till barn signalerar ointresse för barnet. För om några år så kommer man inte se dessa som produkter av föräldrarna, utan man ser dem ute man ser dem som respektlösa utan att tänka på att ingen har lärt dem vad respekt innebär. De har lärt sig att de får uttrycka vad de vill – att de har ”yttrandefrihet” – men ingen har lärt dem att konsekvensen av vissa yttranden kan komma att skada dem. De får en stämpel och den stämpeln kan, framförallt på mindre orter, vara något som är väldigt svårt att tvätta bort.

I vissa fall har jag lättare att identifiera mig med det man kallar män. Jag har svårt att visa mig svag, och föredrar att gråta i ensamhet än mot någons axel. Men övriga känslor? När jag var yngre så skrek vi högt åt varandra i familjen när vi var ilskna. Och hade jag skrikit av mig så kändes det oftast bättre. Då hade jag uttryckt det jag kände. De gånger jag inte skrek så blev jag mer långsint – och surade längre. Sen träffade jag då min sambo. Så jag körde samma stuk där. Tyvärr var han då uppväxt i en familj som inte skrek åt varandra, så istället för att skrika tillbaka så blev han ledsen och tårögd. Vilket inte riktigt fick mig att må bättre. Så jag ändrade mig. Och det visade sig att det blev mindre anledningar till att skrika och bråka. Och nu som förälder med barn som inte är van vid att folk skriker åt varandra så inser jag att det blir mer harmoniskt med.

Samtidigt så tappade jag en ventil där. Så hur visar jag min ilska idag? Många kan kasta saker eller slå saker när de blir riktigt arga. Sambon har till exempel pajat en ruta inifrån på bilen som inte fungerade så bra. Han kan också kasta saker. Själv kan jag inte förmå mig till att kasta något. Så jag saknar sätt att verkligen visa att jag blir arg. Å andra sidan har behovet försvunnit. Det är vissa mornar när man ska få barn till skola och dagis som den här stressade ilskan kommer fram. Och visst har det hänt att jag där ryter till igen. Tillbaka i gamla spår. Men oftast så accepterar jag läget. Och när man sen får den stora adjö kramen och pussarna så försvinner ilskan som om den aldrig funnits där.

Glädje då? Det är så härligt att höra barnen skratta, de verkligen kiknar av skratt när de busar med varandra eller tittar på något roligt på TV. Ögonen glittrar. Barnen har så äkta känslor och inget problem att visa det. Själv kan jag ibland bara le stort åt något, och bubbla av skratt lite senare när jag tänker tillbaka på en situation. Men riktigt glädje där och då är ändå rätt nedtonad. Nog kan folk som kan läsa av mig se det – men folk som inte känner mig? Jag är inte helt säker på att de skulle se att jag blev så glad.

Kärlek? Där tänker jag på min far som är extremt dålig på att visa sin kärlek. Och han är så lik sina syskon – som då är bröder. Deras sätt är på något sätt avigt, men jag har aldrig någonsin tvivlat på att han älskar oss barn mer än något annat. Och att även om jag inte förstår hur mina föräldrar har klarat av att leva tillsammans hela livet utan att acceptera varandra så vet jag att de är beroende av varandra, och att pappa utan mamma skulle vara totalt vilsen. Däremot så har jag inga som helst tvivel på att min mor skulle klara sig själv utan problem. Så kanske skulle det varit lätt att dra slutsatsen att ”män” inte kan visa känslor baserat på min far. Men samtidigt så ser jag väldigt mycket arv och miljö – för jag ser min far i mig själv.

Jag ser att pappa kan vara så totalt okänslig och säga saker som kan såra människor. Jag har själv gjort samma tavlor. Men till skillnad från min far så är jag såpass lyhörd så jag faktiskt upptäcker när jag gör bort mig (oftast) och har numer lärt mig så jag inte gör om samma misstag. Men ibland har det känts som vi båda var elefanter som trampade in i glasaffärer. Jag funderade tidigare vem som hade den bästa lotten – pappa, som inte noterade när han gjort bort sig, eller jag som mådde dåligt när jag sårat någon annan. Men eftersom jag numer inte gör samma misstag så kan jag väl säga att jag numer är glad för arvegods från mor.

Män gråter sällan offentligt skrev Pelle apropå mansrollen. Och det stämmer nog. Men hur många kvinnor ser jag gråta offentligt egentligen? Bortsett från fester på den tid jag var ung då alla väninnorna (inklusive jag) hade diverse gråtfester. Det var inte så många killar som var med på festerna, så jag vet inte om de hade sådana känslostormar heller. Visserligen fanns det pojkvänner som passerade  genom åren med. Och ingen av dessa började slå sönder varken möbler eller kompisar när de druckit heller så att ”män” skulle bli våldsam av sprit var heller inget jag upplevt själv.

Men tillbaka till gråtandet. Jag mår inte bättre av att gråta ut inför andra. Jag vill inte ha tröst. Det får mig bara att må sämre. Jag vill gråta till hög musik. Musik som passar till min stämning. Är jag arg vill jag höra en arg låt. Är jag ledsen så vill jag snyfta med till en sorgsen låt, ensam. Och jag vill inte gräva ner mig. När jag är ledsen så vill jag att folk ska säga ryck upp dig. För jag har, innan sambon blev sjuk, inte haft något riktigt att vara ledsen för. Tidigare har det varit tårar som kommit när jag varit så arg så jag blir tårögd (hatar det!) och en av de värsta stunderna när jag blev nergraderad i en omorganisation. Fruktansvärt jobbigt där och då och hade jag fått styrt så hade det inte blivit sett av någon. Men att få medömkan av andra hjälper inte mig, snarare tvärtom. Det enda som hjälper är för mig själv att göra det bäst av situationen. Och acceptera läget. Man behöver inte gilla läget – men acceptera, eller om möjligt – göra förändringar. Jag kan lyssna till andra och ta till mig deras berättelse – det tycker jag har varit väldigt bra och tacksamt för mig.

Så visst har jag råkat falla i tårar när de kommer spontant offentligt. Men det är något jag med alla medel försöker hindra. Toaletter kan vara bra då. Och jag har heller inte sett mamma i tårar. Utom ilskna tårar när jag var tonåring. Eller när morfar dog. Det sågs inte som fel att visa känslor i hemmet. Så det är inte det att jag ser ner på folk som gråter. Men kanske är det för att det hände så sällan att det verkligen för mig associeras med fruktansvärda saker. När folk verkligen inte kan behärska sig och det har blivit för mycket. Det finns inga rätt eller fel när man får gråta. Men att hålla inne med känsloyttringar är inte något som män har monopol på. Lika lite som de ska tvingas till att inte visa känslor – för att de är män, eller att de ska visa tårar, för att de ska vara jämställda och moderna män.

I slutändan känslorna är våra egna. Och alla människor väljer själv, oavsett kön, vilka de vill dela dessa känslor med. Så när man pratar om att män inte kan visa känslor. Hur har man själv visat att man är värdig förtroendet att få dela dessa känslorna? Ibland saknar man barnens spontana känsloyttringar, deras tillit till alla människor de möter. Man kan sakna det hos de vuxna. Men samtidigt. Är man själv redo att ta emot alla dessa känslor från en främling? Visst så är det härligt att möta en människa som ler stort – ett leende smittar som en gäspning faktiskt. Men sorg? Om du möter en människa som gråter, vad gör du då? Att svara på det är svårt. För det finns inget rätt svar. Vissa människor är då öppna och vill ha stöd – kunna prata ut med en främling till och med. För mig hade det varit jättejobbigt om jag började spontant gråta och någon försöker hjälpa mig. För hur säger man ifrån – utan att såra den som faktiskt är snäll?

Priset för ett pass har vanligen varit 10 000 kronor. Innehavaren kan sedan skaffa nytt pass och hävda att det förra tappats bort.
– Vi har exempel på personer som ”tappat” passet en gång i månaden, säger Leif Fransson, gränspolisens biträdande chef i Malmö.
/../
Med hjälp av passen har dessa kunnat flyga till Sverige. När de kommit fram har de gjort sig av med passen och sökt asyl.

Ja vad säger man? Undrar hur polisen känner sig när de vet att personen mittemot dem luras. Det skulle kännas som ett slag i ansiktet. För vad tänker personen som tappat passet om mig, om jag är den som skriver ut ett nytt för femte gången? Vad kan man säga? ska man spela med – och framstå som en idiot, eller ska man vara syrlig och mötas av ett hånflin. ”Och vad kan du göra åt det?”. Hur orkar man arbeta med något som strider mot ens grundläggande värderingar, ärlighet, tilltro till att systemet är till för människorna och att om processer inte fungerar så kan man påverka dem och göra dem bättre. Det skulle nog inte fungera för mig att jobba där. Det skulle leda till att jag gick in i väggen. Alternativet är att stänga av. Skita i det. Inte mitt probem. Är det samhället vi vill ha?

Merit Wager har skrivit om en text för att beskriva känslan:

Har ni varit i det land där de blåögda bor
där er chans att lura folket är relativt stor
om ni bara köper pass som är svenska: ”alas!”
kan ni ta er till landet en masse.

Det är liksom inte ett nytt fenomen…Redan 2007 skrev hon om en kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna.

Men det fanns lite hopp. Man beslutade att försöka stämma lite i bäcken (eller floden..) och krävde kontrasignering. Om inte namnteckningen stämde så fick de inte ut passet. Bra så. Fast så blev det då inte. För då blev det ett väldans liv – och det tycks som en kontrasignering kunde göras när det passar personen själv. Hemma vid köksbordet – eller varför inte när man träffar personen som ansökte?

Jag upphör aldrig att förundra mig. Och samtidigt så läser man om en massa vapen som smugglas in och hamnar i Malmö. Och man undrar lite om det är samma sak som görs där. Man vet vilka som smugglar – men händerna är bakbundna. Och i slutändan finns det folk som för att klara av sitt jobb blundar. Varför ska de anstränga sig när de som sedan åker fast får straffrabatt - för att de är kriminella?

Men annars har jag varit rätt förskonad från cancer i min omvärld. Jag känner till en del fall i periferin- men i de flesta fall handlar det om överlevare. Oftast då bröstcancer. Men jag tänker inte på cancer nu. Jag tänker hjärntumör. Vet inte vilket ord som är mest negativt laddad för mig.

Men när jag söker på hjärntumör så hittar jag många som bloggat om det. Överlevare. Sådana som tillfrisknat. Det känns på något sätt bra. Så för mig lättar dagen av det. Visserligen så tror jag inte att han kommer att dö men på natten kommer ändå tanken. Tänk om. För jag hittar andra bloggar också. Sådana som tystnat. Inte för att personen gått vidare och slutat tänka på sjukdomen – utan för att det somnat in.

Sambon har en tyngre dag idag. Första dagen ensam nu. Och oron som kommer med det. Vad händer om han får anfall? Han har en massa tankar han med som han är rädd att sätta ord på. Det är en fördel att vi är så lika. Att vi känner på samma sätt. Att när det blir svårt så byter vi samtalsämne. Skämtar bort det. Att gräva in sig i tankarna är inte något någon av oss gillar. Samtidigt har jag en ventil här. De ord jag inte kan uttrycka i tal kan jag i alla fall skriva ner. Sambon har aldrig varit så mycket för att skriva ner sina känslor.

Fast en gång så försökte han i alla fall. Under tiden han var i lumpen så skrev han ett anteckningshäfte till mig. Så kanske jag skulle uppmuntra honom till det istället. För det gäller väl här att vara lyhörd. Att kunna lyssna när han vill tala. Och inte behöva fortsätta när det inte känns bra längre.

Men just det här med cancer eller tumör som sjukdom är något som påverkar folk starkt. Mig mer än mycket annat. Påminns en hel del om när min mamma låg på sjukhuset efter att blivit påkörd när hon cyklat över vägen. De flesta blev väldigt oroliga och närmast chockad över mitt lugn. Men jag kände mamma och visste att hon var en kämpare, hon skulle klara det. Visserligen fanns det väl tvivel. Framförallt när jag såg henne ligga medvetslös med slang till respiratorn och ansiktet svullet. Och när jag såg hur pappa bröt ihop. Då blev jag tveksam. Kanske min tilltro var lite i överkant? Men jag fick rätt. En vecka trodde jag medvetslös – inte mer. Och läkarna försökte sätta lite rimligare förväntningar – men jag fick rätt på dagen.

Men när det blir cancer så känns det svårare att tro på kroppens läkekraft. Mamma tappade mjälten (liksom Foppa fick vi ofta reda på) efter olyckan. Inte något hon saknat nämnvärt. Men det finns liksom ingenting man har lust att tappa i hjärnan. Och cancer äter upp kroppen – så hur ska man själv klara sig från det?

Han mår bra. Tills han tänker efter. Det är svårt att må riktigt bra efter ett sådant besked. Men det är en paus där vi inte vet någonting. Och den här väntan är så jobbig. För jag har ingenting att ta ställning till. Planera inför. Styrka mig till. Och någonstans finns rädslan att de ska anse att man bör avvakta. Och vad händer då? Kommer vi fortsätta leva i ett limbo? Samtidigt så inser jag väl att det är positivt ändå. Det är inte så farligt. Men kommer det då räcka med medicinerna? Eller kommer han riskera anfall igen?

Men när jag sökt på information så hittar jag lite om behandling. Det finns alltså tre olika varianter det kan vara – och det är detta man ska utreda vidare. Men när jag läser om strålning så står det att det inte finnas några bevis på att det verkar höja vare sig livskvaliten eller livslängden. Känns inte förtroendeingivande.

Ett annat alternativ är kirurgi. Och det är väl det som är bäst. Ta bort skiten helt enkelt. Men en operation är inte riskfri heller.

Så där sitter jag nu. Jag gillar inte väntan – men jag oroar mig för alternativen.