Etiketter
Jag ramlade över en rätt intressant artikel på SR idag. Rubriken gav lite hopp ”Öppnar upp kommentarerna igen” men det visade sig inte handla om tidningar utan bloggare som noterat att stänga kommentarer = mindre läsare.
Wow. Det måste ha varit en revolutionerande upptäckt. Eller nåt sådant. Men frågan är – finns samma problem för tidningar?
Jag skulle gissa det faktiskt.
Sverige 2012 är helt annorlunda än 1982. På den tiden läste vi tidningarna. Vissa människor (många gånger samma…) skickade in insändare vilket roade människor. Man diskuterade över kaffebordet det som var intressant av det man läst i tidningen.
Idag har vi ett helt annat samhälle. På många sätt. En del är tyvärr att det har kommit fram en rädsla. Rasistkorted är så vanligt förekommande att man är rädd för att uppfattas fel, att våra åsikter kommer att skada oss om vi erkänner dem. Det är bara att titta på drevet mot en journalist som på Facebook kommenterade att det skulle kosta pengar med Somalisk invandring. För detta borde han förlora jobbet tyckte många av kulturjournalisterna – de som sätter agendan, inte bara för gott och ont utan även rätt och fel (läs gärna Stefan Torssells krönikor om kulturvänstern och sätt in det i olika händelser där media satt agendan) så när man plötsligt har möjlighet att tycka till anonymt så var många tacksamma för detta. Jag tror många som väljer att vara anonyma (som jag till exempel) faktiskt inte använder detta för att spy ut hat. Utan för att helt fritt kunna säga sin mening utan att bedömas för något annat än det jag väljer att skriva.
Jag känner till ett fall då en, enligt min uppfattning, lysande bloggare lämnade anonymiteten för att kunna stå för det hen skrev. Personen skrev absolut inte elakt eller några påhopp. Argumenten var humoristiska och det skrevs med en tydlig glimt i ögat. Men detta uppskattades inte av vissa som då inte klarade av att inte kunna slå sönder argumenten. Så en annan, anonym, bloggare började trakassera partnern till bloggaren. Och även om man kan försvara sig själv så känner nog de flesta att de inte vill utsätta sin familj på något sätt. Så hen slutade blogga.
Men förutom denna rädsla som vi har i vi även andra faktorer. Vi har haft möjlighet att interagera. Vi har kunnat diskutera med andra om frågor vi brinner för. Vi har haft möjlighet att hitta andra med samma tankegångar – och ja, även hittat folk som vi funderat på om de råkat ha kortslutning eller något. Men vi har fått så många infallsvinklar till olika frågor som det inte funnits tidigare. Och när man då konstaterar hur den politiska kartan bland journalister ser ut och hur lite detta haft att göra med resten av samhället så känns det nödvändigt att ha med kommentarer från samhället för att se deras syn på just denna fråga.
Vi kunde skriva våra tankar runt varje artikel utifrån vårt eget unika perspektiv. Vi kunde även se andras tankar via deras bloggar som länkades till artikeln. Det blev en helt ny värld, åtminstone för mig. Jag som egentligen aldrig varit intresserad av nyheter tyckte plötsligt att det kunde vara intressant att följa vissa debatter. Att se vilka nyheter som tog plats i media. Vad det var för vinkling som dessa fick. Mottagare och sändare som var det gamla sättet. Men nu så kunde även mottagaren tillföra information. Tyvärr märker man i många fall att sändarna inte var intresserade av att bidra mer i debatten. De hade sagt sitt – och om folk inte höll med så var det fel på dem. Jovisst, serru.
Genom länkar fram och tillbaka så fick jag en större bild. Och ibland kanske helt enkelt slå hål på direkta lögner när man själv eller andra kör lite källkoll och lite källkritik (när försvann detta som krav i journalistutbildningen förresten?). För mig är det väldigt intressant att läsa vad andra skriver. Det är inte alltid jag själv känner att jag måste vara med i debatterna som kommentator. Faktum är att jag sällan gjort det. För som kommentator så behöver man kunna fatta sig kort för att få med det man vill ha – om man vill att folk ska läsa igenom hela. Och kort och kärnfullt är liksom inte min grej (om någon undrar varför jag är en så dålig twittrare så är detta anledningen). Så mitt sätt har då varit att kommentera artiklar – och även delar av kommentarerna. Både de som jag hållit med om – och de som jag tycker är vansinniga, och även försöka spalta upp varför jag reagerar som jag gör. Vilket också tvingar mig själv att analysera vad det är jag reagerar emot – och varför. Vilket kan vara nyttigt det med.
Att man nu tror att det bara är att gå tillbaka till tiden där vi läser vad journalisterna skriver utan att själv kunna interagera när vi sett fördelarna är rent ut sagt skrattretande. Vi är inte en fårskock som ni kan få att tro på er sanning längre. Den tiden när kulturjournalister kunde döma (allmänläkaren och obducenten), eller oskyldigförklara någon som Jesús Alcalá i kultursidorna är för länge sedan över. Att stänga ner kommentarer hjälper inte. Vi kommer hitta andra sätt att kommunicera över Internet. Oavsett politiskt tillhål.
Och det skulle inte falla mig in att använda Facebook för att kommentera, som privatperson är jag inte på något sätt skyddad av repressalier från krönikörer som inte gillar det jag skriver – eller andra ”nutcase” för den delen heller. Krönikörer och journalister kan ropa sig hesa över att folk ska våga stå upp för det de skriver. Men skyddet för människor i Sverige är så dåligt att det är pinsamt. När en kvinnlig journalist hotar en bloggare att hänga ut henne och hennes familj som näthatare för att hon är förbannad på bloggaren – då bevisar man att anonymitet är att föredra. Och det som är intressant efter det är tystnaden. Har ni läst om detta i någon media? Inte jag i alla fall. Men jag vet att de har läst om det. Det bevisade Mediacreeper. Men av någon outgrundlig anledning så var inte detta en nyhet som kunde leta sig in i tidningarna. Någon som var förvånad?
