Etiketter

,

Idag har jag läst mycket på Daddy bloggen. Det är en tung läsning på många sätt.

Daddy är en man som tappade vårdnaden av sitt barn när hon var ett. Anledningen var att mamman talade om att han var våldsam och hade drogproblem. Naturligtvis höll de sociala med. Rätten kom fram till att mamman hade ljugit en massa – men trots det höll de samma linje som soc. Resultatet är att mannen får träffa dottern 1 gång i månaden (kommer nu inte ihåg om det var en helg eller bara på söndagen). Av någon anledning tycker han inte det är nog. Go figure.

Daddy har blivit rätt så bitter på kuppen. Från att ha röstat på FI (!) har han börjat ifrågasätta statistiken och se över vad det är för propaganda samhälle vi lever i. Samtidigt som han lever i ett konstant vacuum av att inte få ha sitt barn. Han har av naturliga skäl förkastat hela feminist rörelsen. Jag kan förstå att man inte gillar de rabiata feministerna. Själv är jag anhängare av den Rosa feminismen som jag tycker handlar mer om sunt förnuft.

Det som är intressant med att läsa bloggen är hur man själv reagerar på saker han skriver. Han har varit inne på psyket för att han har mått så dåligt utan sitt barn.

Tycker det låter lite strange.

Så tänker jag plötsligt – men om det vore jag? Hur skulle jag reagera om min sambo lämnade mig och tog barnen? Hur skulle jag känna mig om jag skulle bli en sådan liten del i mina barns liv?

Sen tänker jag – men jag är ju mamma! Jag har gått 9 månader med ungarna i magen och de har hängt (och hänger..) vid mitt bröst för mat. De skulle inte klara sig utan mig – eller?

Men även adoptivföräldrar knyter an till sina barn, utan att de fött dem – varför tror jag inte att papporna skulle ha samma behov? Rättigheterna är barnens, och de har rätt till oss båda.

Men hur kan det bli så här att kvinnor kan få ta ifrån männen rätten?

Vissa människor har funnit fel partner som har blivit förälder till deras barn. Det kan vara fel kvinna, likaväl som fel man. Kanske har man för bråttom? Själv ville jag inte ha barn. Trodde aldrig jag skulle vilja ha några och vi var rätt överens om det. Sen var det den biologiska klockan eller något som satte igång och vi diskuterade igenom det hela. Tror jag sa något som ”Live with it…”.

Sambon blev lite chockad naturligtvis – men efter att vi varit ihop i drygt 10 år så kändes det som en ok idé för honom. När han väl fått sin första son så kändes det dessutom mer än ok.

För mig känns det som jag har fått ”rätt” partner. Oavsett vad som händer i livet så kommer jag inte oroa mig för barnen, och det skulle aldrig falla mig in att använda dem som vapen. Jag inbillar mig att det samma gäller för majoriteten av kvinnor.

Men om de på något vis for illa, då skulle jag röra upp himmel och jord. Och det är där jag tror feministerna har lyckats bäst. Alla fall där män på något vis har skadat barn kommer väldigt högt upp bland nyheterna. På så vis så ses problemet som (statistiskt) större än det är. Alltså tror man på det varje gång det utropas. Och vem (som domare) vill utsätta sig för att ge vårdnaden av ett barn till en pappa som kommer att våldta, misshandla och kanske mörda barnet?

En mycket obehaglig film som visar hur det kan gå för ett barn som lever hos mamma och styvpappa fann jag på youtube.

Annonser