Etiketter

Ibland när jag läser bloggar så blir jag mycket intresserad av bakgrunden. Vad har den här personen för bakgrund? Vad är det som ligger bakom inläggen? Varför har de valt att engagera sig i en speciell fråga.

De frågor som idag (bokstavligen..) är intressanta för mig när jag har läst lite bloggar är.
– Jämställdhet
– Barn som missköts av mamma
– Barn som missköts av pappa

Frågan blir då vad är sanning? Tycker inte att det ska vara så svårt att ha en sanning, men så kommer folk och pratar om att ”det är en sanning för den personen”. Que? Visst, sanningen om hur man upplever saker är väl varierande, men antingen slog man – eller inte slog.

Nåja, tanken med detta inlägg var egentligen att presentera MIG. Vad är det som format mig till denna djupt tänkande person med de absoluta sanningarna. Eller nåt.

Detta inlägg får handla om mig upp till nian.

Mina föräldrar är fortfarande gifta. Det har inte förekommit någon misshandel mellan dem, och inte heller mot oss barn. Ok, mamma luggade mig i håret när jag var obstinat. Hon var mycket fascinerad att barnet som skrek när borsten kom inom en meter inte sa ett ord när hon tog tag i luggen och fick tag i en hårtuss. Hände nog inte så ofta. Minns mer mammas min när hon såg på tussen. En annan gång när hon var helt vansinnig på mig (vansinnig på en tonårig dotter – kan väl inte finnas någon anledning?) valde hon att förstöra en sak istället för att fysiskt slå dottern. Hon tog tag i en glasskål och slängde den med all kraft i golvet. Visst, hon var säkert nöjd när hon lugnat ner sig att den inte gick sönder, men hon blev inte gladare av att den studsade. Hon valde då att gå ut ur rummet.

Jag hade respekt för min far, men jag har aldrig nånsin varit rädd för att skulle slå mig. Men en gång var jag mycket sur på honom så när han vände sig om så väste jag ”Jävla gubbjävel” åt honom. Han vänder sig om och stirrar på mig. ”Vad sa du” sa han mellan tänderna. Genast retirerade jag och sa: ”Inget.” Kul detalj är att min äldre syster sa exakt samma sak till honom senare (något år senare) och precis som han gjorde för mig bad han henne upprepa det. Min syster var då inte lika skrajsen så hon såg honom lugnt i ögonen och sa: ”Jag sa jävla gubbjävel”. Min far vände och gick då…Vet inte vad han tänkte. En del som hört berättelsen tror att han faktiskt var tvungen att vända för att inte skratta till. Eftersom jag känner min far så tror jag att det ligger närmare till hands än att han skulle burit hand på någon av oss.

Nåja, som sagt vi växte upp i en kärnfamilj. Mina kusiner som bodde långt från oss växte också upp på samma sätt. Vad jag känner till var det bara en i klassen som hade föräldrar som var skilda när jag gick i grundskolan. Vi pratar 80-tal så det var väl inte ovanligt med skilsmässa – men det var ett okänt fenomen för mig.

Jämställdhet var heller ingenting jag tänkte på. Jag var väl mer än pojkflicka men samtidigt satt jag hellre hemma och läste än att vara ute och leka. Favoritböckerna var Enid Blytons böcker och alla hästböcker (Svarta Hingsten, Pirkko och Vitnos är väl de jag kommer ihåg mest). Jag läste även Kitty som jag tidigt utvecklade hatkärlek till.

Jag skulle nog definiera mig som människa i första hand – och kvinna i andra hand. Att det skulle vara negativt att vara tjej kände jag aldrig. Utom när jag kom upp i högstadiet och vi skulle ha träslöjd eller syslöjd. Man hade då det ena mest, sen var det samjobb mellan båda. Det var 7 tjejer i klassen och många fler killar. Jag kommer ihåg när de sa glatt att ”Men vi har ordnat att alla killar ändå kan ha träslöjd, så det är ingen som ska tvingas ha syslöjd”. Gissa om jag gillade syslöjd. Det enda jag ångrar från den tiden var att jag inte sa något. Men det kändes inte rätt att tvinga en kille att ha syslöjd (!).

När jag kom upp i högstadiet så var jag i ett konstant tillstånd att vara ”kär”. Det fanns många objekt för min kärlek, men det var väl två som jag var mest kär i. Ingen av dem var intresserad av mig. Nummer två kan mycket väl ha varit intresserad från början (det var så jag upptäckte honom…) men min enorma pinsamma kärlek kan ha skrämt upp honom. Den första som jag blev kompis med, som verkligen inte fattade att jag var intresserad växte upp och blev en transa.

Nåja, jag lämnade högstadiet utan att ha träffat på söndriga hem. Jag var inte den mest populära i klassen. Faktum var att jag var en av de utstötta. Det var inte frågan om fysisk mobbing, men det var mer psykiskt.

I efterhand kan jag väl säga att jag kanske kunde skylla mig en del själv. Jag ställde inte upp i det sociala samspelet. Ganska tidigt så kristalliserades det fram en ”drottning” i klassen. Tjejen med det långa vackra blonda locksvallet (gissa om jag drömde om att klippa av det..) var den som bestämde. De andra tjejerna var hennes passupper. En annan tjej som också såg väldigt bra ut, och dessutom var smart var omväxlande kompis och ibland utfrusen. Unga tjejer kan verkligen misshandla med ord och blickar. Sen var det en tjej som mobbades helt. Och så var det jag som inte passade in. Mamma sa att de var avundsjuka (vilket inte är ett bra argument för ett barn för övrigt – hur sant det än är) och i efterhand inser jag väl att det stämde. Istället för att bry sig om utseendet och sminka mig så läste jag böcker. Det gick bra för mig på proven även om det inte var exceptionellt bra (böckerna jag helst läste var inte läxböckerna om man säger så…)

Träffade drottningen för några år sedan på stan. Tack och lov i en down period vad gäller vikten, så jag behövde inte skämmas allt för mycket. Artigt prat med varandra. Hon bodde kvar i hemstaden. Jag talade om att jag bodde utanför Stockholm och hon sa ”Ja, jag visste att du skulle gå långt och hamna i Stockholm”. Sagt med beundran. Såpass tänkte jag. Nu kan jag väl erkänna att jag kanske inte riktigt skulle säga att jag gått långt här i livet, men nog kunde utfrysningen ha berott på avundsjuka ändå.

Nåja, enough på detta ämne. Får se när jag orkar skriva av mig lite mer om hur jag har blivit den jag har blivit.

Annonser