Etiketter

,

När jag var yngre önskade jag mig mer än allt annat att vara smal. Jag tror alltid jag upplevde mig som kraftig. När jag gick på lågstadiet så var det en kille som retades med mig och kallade mig Benrangel. Jag har aldrig varit så smickrad.

När jag började i mellanstadiet blev det värre. Jag började då få former inte nog med bröst, även höfterna (=häcken) växte. Att gå genom korridoren var en pina. Alla kommentarer som fälldes gällde ju givetvis mig. Man kan vara aningens självcentrerad i tonåren…

Vi fick naturligtvis höra talas om Anorexia. Mamma pekade t ex på en manlig släkting till henne (normalviktig-smal vid det laget) som hon använde som varnande exempel. Jag tyckte kanske inte det var det bästa skräckexemplet eftersom han bevisligen lyckats. Mamma sa att han inte var helt 100 efter sjukdomen. Vet inte om det stämmer eller inte.

Själv har jag inte haft anorexia. Det har funnits tillfällen när jag övervägt det. Men sen har jag blivit hungrig. Bulemi fungerade inte heller, tänkte det skulle vara en bättre lösning (!) men jag lyckades aldrig få igång kräkreflexen av att sätta fingrarna i halsen. Sen har jag haft magsjuka och insett att det här med att kräkas är inte min grej. Alls. 

Poängen med detta inlägg? Jo, jag har tittat på bilder när jag var yngre. Jag var inte kraftig alls. Det var först när jag började i 8-an som jag började få antydan till mage. Innan dess var den platt.

Idag är det lite annat. Jag har en bild av hur jag ser ut. Redan det här med storlekarna kan förvirra mig då jag anser att jag inte bör ha så stora storlekar. Sen ser jag mig själv på kort och då blir jag alldeles konfys. Så kraftig kan jag väl inte vara. Eller?

Nåja, idag skulle jag aldrig drömma om Anorexia som lösning. Även om självbilden är lika skev så är åtminstone vettet större. En som skriver om anorexia idag och hur allvarligt det är är Ludmilla.

Annonser