Etiketter

,

Nu har det varit mycket snack om sann berättelse, dokumentär och roman. Monica Antonsson är inte förtjust i begreppet ”Dokumentär Roman”. Lite roligt är det ju att det står att Elisabeth Hermons bok är en ”Dokumentär Roman”, en bok då som ges ut av hennes eget förlag. 

Dessutom så skälls då Liza Marklund ut för att ha valt konstig titel och sådant, samtidigt som Monica utan omsvep erkänner att det var hennes förlag som bytte namnet på boken ”Sanningen bakom gömda”. Men för mig är inte namnet på boken det centrala. Mia satt fortfarande i augusti och var hotad. Hotbilden känns rätt krackerlerad nu.

Personligen tycker inte jag att begreppet dokumentär roman motsäger sig själv.

Min åsikt om roman stämmer rätt bra överens med Wikipedias:

Roman är ett populärt skönlitterärt format som består av en längre berättelse på prosa. /../ Huvuddelen av alla romaner är fiktiva och läses som underhållning, men de är trots det en viktig del av allmänbildningen och kan också innehålla strikt informativa delar. 

För mig var Gömda en sann roman. Vissa saker var ändrade, så det var inte en dokumentär. Ändringarna var platser, kanske personbeskrivningen så att folk inte kan känna igen sig. 

MEN huvuddelen måste fortfarande vara sann. Det ska inte vara någon överdrift av våldet eller händelser. Detta säger ju Liza själv att det inte är gjort. Det har inte behövts. Nähä.

Annonser