Håller mig ajour med debatten nu när det varit lite lugnare på jobbet. Ingrid skrev om Valetta fallet. Hennes åsikt var där att det var för kort straff (10 månader). Och där startar debatten. Signaturen L, känner jag här stort frändskap med, tycker att det kanske inte gynnar barnet med ett längre fängelsestraff. Ramona Fransson opponerar sig starkt emot detta synsätt. Hon har kusiner vars pappa mördat deras mamma och ser inte det här att barn per automatik älskar sina barn. Visst.

Men samtidigt känns det inte som det är samma sak att begå mord på någon av svartsjuka (eller vad det nu var) kontra kidnappa barnen för att ha dem hos sig. Helt klart verkar människan vara störd – men blir det så mycket bättre för dem om hon skulle sitta flera år i fängelse? Vård känns som ett bättre alternativ, och möjlighet till kommunikation via brev eller telefon, och kanske med kontaktpersoner när de är redo. Men jag vet inte hur de känner sig så därför kan jag inte säga vad som är rätt eller fel här.

När det gäller polisens och myndigheternas hjälpsamhet att lösa fallet kan jag bara säga !!!!!. Efter ett tag lyckades pappa hitta barnet hos mormor och morfar. Plötsligt inser man vilka extremt effektiva och smarta poliser vi har i Sverige. Eller not. Eller kanske ska man inte döma dem? Kanske ska vi istället titta på samhället som skapat denna onåbara moder. Mamma gör alltid rätt – så har någon dömt något annat, så klart att mamma har rätt ändå (man är ju lite konstiga där långtbortifrån). Något man kanske ska titta på då är DNs artikel Sällsynt att kvinnor dödar.

  • Relativt sett dödar kvinnor sina egna barn i mycket större utsträckning än männen. 30 procent av kvinnors dödliga våld är riktat mot barn, jämfört med fem procent av männens.
  • Kanske man kan ha det i åtanke nästa gång…

    För att inte tala om mormor och morfar som hjälper den uppenbarligen störda dottern att gömma undan barnen. Nu pratar vi rätt stora barn så de borde kunna kommunicera sina önskningar på något sätt kan man tycka. Men nej. Skada barnbarnen på för att hjälpa dottern. Man inser var hon fått sin världbild från på något sätt där.

    Så har man även nått Aftonbladet med anti-Daddy propaganda. Fortfarande allt det här om att han gör fel som hänger ut barnet. För mig känns hela den debatten skev. Varför är man så rädd integriteten i det här fallet? Kommer den här debatten verkligen vara så viktig om 10 år när hon är myndig? Det känns som ett desperat försök att vinkla bort debatten från det som är viktigt här. Rättsäkerheten för barn och föräldrar.

    /../Det hela eskalerade, modern till barnet blir omtalad på mycket kränkande sätt, andra släktingar likaså. När myndigheterna inte lyssnar till vad pappan tycker och anser är rätt (han har läst på lagarna och är numera självskriven expert) visar han foton på barnet, och går sedan ut med namnet.

    Ja, på vilket sätt det eskalerade tas inte upp av skribenten – det är bra med anomymitet, man kan presentera fakta på vilket sätt man önskar. Det är det som gör att jag gillar Daddy. Han framstår inte helt perfekt om man läser domarna och följer hans Kafka-resa, men han framstår som mänsklig, ärlig och som en människa som verkligen bryr sig om sitt barn. Hade han inte gjort det så hade hans liv nog varit mycket lättare idag…

    Så var det då det här med Barnhus. Ingrid har skrivit om det tidigare. Nu kommer man från stiftelsen Allmänna Barnhus ut med artikel i DN debatt.

    Det finns mycket som verkar vara bra här:

    Allmänna barnhusets granskning av hur myndigheter bemöter och hanterar barn med skyddade personuppgifter visar att det saknas både kunskap och rutiner. Inga myndigheter med professionell barnkompetens är inblandade i beslutet, som av tradition fattas av Skatteverket. Ingen utredning förekommer och barnet är över huvud taget inte tillfrågat. Vi anser det nödvändigt att när barn är inblandade ska beslutet om skyddade personuppgifter i framtiden i stället fattas av en myndighet med barnkompetens. Vi kan konstatera att det finns ett stort behov av förändring i sättet att tänka kring ansvar för de här barnen, kring deras säkerhet och deras rätt att komma till tals. Vad behöver de? Vad uttrycker de själva? Vad vill de?

    Ok, det låter vettigt – låt barnen komma till tals. Helst med experter som inte är programmerade till att tro pappa + barn = incest / misshandel då kan man kanske få ut lite mer sanning.

    Men…

    • Att ett yttrande från socialtjänsten alltid ska inhämtas inför beslut om skyddade personuppgifter som gäller barn. Barnets behov av stöd ska också alltid utredas av socialtjänsten. I dag görs detta mycket sällan och godtyckligt.

    Jepp, Socialtjänsten har ju mitt full förtoende i dagsläget. Not. Kanske om man kunde få möjligheter att granska deras beslutsunderlag någongång? Det känns ofta som det är schematiska beslut som tas. Naturligtvis finns det (hoppas jag!) bra socialsekreterare som faktiskt kan göra en bra bedöming både på mamma och pappan. Som det är idag efter att ha följt debatterna runt det här med Gömda m m så känns det som det här med skyddad boende faktiskt är alldeles för lätt att få, utan minsta bevis. Naturligtvis ska man ha rätt till det när det behövs – men det finns bevisligen minst två fall där det inte har varit påkallat. Med barn involverade. Och politiker struntar i det och tycker att det är oviktigt vad som är sant eller inte (Inger Segelström t ex)