Jag läste lite på Monicas nya blogg där hon tyckte till om George Pesors uttalande i tidningen. Till att börja med uttryckte hon det som vidrigt, men ändrade sedan det till hemskt. Eftersom jag personligen inte tycker att barnen skulle vinna något på att straffet skulle bli hårdare så borde jag väl på något sätt hålla med henne.

Men nej. Jag kände genast att jag gick i opposition. Naturligtvis har Monica rätt i sak, man ska aldrig förtala barnens andra förälder inför barnen. Men frågan är hur man ska förklara för barnen varför de blev kidnappade av mamman. Att säga att mamma är sjuk och behöver egentligen vård (vilket var huvudtesen i det han sa) tycker inte jag är fel. Det är en bra förklaring. Det är inte hennes fel vad hon gjorde. Djupt inne älskar hon er lika mycket som jag gör. Men hon klarar inte av att hantera detta just nu. När en  människa har psykisk sjukdom så är det faktiskt inget skällsord eller nedsättande. Det är en väg till insikt och förståelse. Jag vet inte hur George hanterar det hela med barnen, men att döma någon efter ett lösryckt citat i tidningen känns lite så där.

Man, det var inte det som var poängen när jag började skriva 🙂

Poängen var det här med att välja den svaga sidan. Monica hävdar med bestämdhet att hon alltid sätter sig på den svagas sida. Jag kan inte riktigt hålla med om detta. Jag har nämligen själv satt mig på de svagares sida när Monica har kört över folk på sin gamla blogg. Men vem bestämmer vem som är den svagare? Är det ålder? Kön?

Själv vill jag nog helst lyssna på bägge sidorna och låta dem komma till tals -bara för att någon är svagare innebär det inte per automatik att de har rätt. Sen kan man vara svag i olika tillfällen.

Ta George som exempel. Han har nu vunnit och sparkar på den som ligger enligt Monika. Men har han helt vunnit allt? Vad har allt det här kostat honom? Alla anklagelser? Att bli sviken av myndigheter när hans barn är i fara? Genomlida en rättegång där man inte vet vad som kommer att hända. Kanske inte troligt – men hon hade kunnat bli frikänd. Hon är ju barnens mamma eller något…. Så plötsligt döms hon och på en sekund har han blivit den totala vinnaren som borde vara storsint och räcka ut handen och säga ”all is forgiven….”. Det måste väl ta en stund att landa tillbaka i verkligheten.

Eller också handlar det helt enkelt om att jag ibland retar mig på Monicas brist på ödmjukhet på det sätt att hon alltid anser att hon har rätt – även om hon kan erkänna att hon inte är insett. Jag vill inte skriva att hon anser att hon har patent på sanningen, men ibland blir det lite sådan känsla för mig, och då hamnar jag genast på den andra sidan…..

Annonser