I går läste jag om Anders Eklund. Han har hittat en flickvän. Fast hon ser sig inte som flickvän utan som en vän. Hon tyckte synd om honom, han kändes så utsatt och ensam. Hon har själv barn. I Englas ålder. Englas mamma reagerade mot detta och har dels inlagt protest till dessa besök, och dels publicerat ett brev till kvinnan på sin blogg.

När jag läste om Eklund igår ville jag först inte tänka så mycket runt det hela. För mig känns det bara så overkligt.

Hela Sverige engagerade sig när Engla försvann. Själv låg jag då på BB med barn nummer två och var överlycklig för ett nytt liv. Så hör jag om ett annat liv som släckts så tidigt. Så onödigt. Varje gång jag tänker på det drar jag mina barn intill mig. Jag vill kunna skydda dem från allt. Men det går inte. 5 minuter tidigare pratade Engla med mamma i mobilen. Ganska snart så slår mamma larm. Men man hinner inte rädda henne ändå. Namnet Engla kommer för mig alltid förknippas med sorg.

Tydligen är det inte ovanligt att kvinnor faller för kriminella. Det är liksom inte första gången man läser om kvinnor som faller för kriminella. Jag förstår det inte men der är väl deras liv och alla ansvarar för sina val. Men så kommer jag till det här aktuella fallet.

Hur kan man när man har ett barn i den åldern reagera med att bli vän med mördaren? Är det inte in programmerat hos alla föräldrar att oroa sig för sina barn? Någon gång måste väl tanken nuddat vid henne när man insåg att Engla var död tanken – tänk om det var mitt barn? Hur kan man då på något sätt ha sympati för mördaren?

Det känns hårt att säga det, men jag kan inte annat än hålla med Carina – man förtjänar då inte titeln mamma.

Annonser