Etiketter

,

Läser med tårar i ögonen Daddys brev till Aftonbladet om hans situation. Brev som man från Aftonbladet även om de uttrycker sin sympati inte är intresserad av att publicera eller ta upp. Den här artikeln på Aftonbladet är rätt så tydligt att det handlar om Daddy. Men då det är ”generellt” fall så ges det inte möjlighet att svara för Daddy. Min åsikt om det hela har jag redan tagit upp i ett tidigare inlägg. Men nu läste jag då hans brev.

Men det svåraste av allt, och som gör att jag inte kan sluta gråta är att långsamt behöva acceptera tanken på att jag aldrig mer kommer att få uppleva känslan av min dotters armar runt min hals. Hennes lilla ansikte som borrar sig in i min hals medan hon sorgset säger ”pappa”. Att jag aldrig mer kommer att få höra hennes ljuvliga skratt då jag busar med henne. Aldrig mer få känna hennes kropp som kryper intill min då vi läser saga på kvällen.

Tänk om någon skulle ta mina barn i från mig. Min äldste son är drygt 4 år. En fantastisk ålder. Allting ska det frågas om. Han har precis lärt sig läsa. Just nu läser han på allt han ser och blir jätteglad när han får ihop ord. Han lyssnar på oss och kommer med klokheter som bara barn kan komma med. Tänk om inte jag skulle få uppleva det. Hur skulle jag klara av det? Framförallt om jag på något sätt skulle få veta att han for illa. Att man från dagis lämnade in anmälan. Utan att jag kan vara där. Utan att jag skulle kunna ta honom i famnen och säga ”Jag är här, allt är ok”.

Tiden är så kort i det stora hela. Jag njuter av att jag fortfarande kan få en kram, bara jag sträcker ut armarna mot honom. Att han kryper upp i knät ibland. Att han ligger på min arm när jag nattar honom och vi läser och sjunger tillsammans. Den här tiden kommer att passeras och inte komma tillbaka. Tänk om jag inte hade den tiden med mina barn. Hur tomt skulle inte mitt liv kännas då.

Av alla inlägg som Daddy har skrivit tycker jag detta är det bästa. Det är självutlämnande och ärligt och ett rop på hjälp. Nog är det sorgligt då när man läser en del människors kommentarer:

När du blir uthängd, hur du nu kan anse att du är det i AB. Så är det skandal?

När du ”hänger ut” din dotter så är det helt ok?
Uppriktigt: Jag förstår inte ditt resonemang.

Uthängd som en brottsling eller som ett barn som är så älskat att pappa ägnar en stor del av sitt liv att kämpa för henne? Ja, naturligtvis kan man se det som likvärdiga uthängningar om man väljer det.

Själv har jag valt barnets sida. Ett barn som har rätt till båda föräldrarna. Som har rätt till trygghet i hemmet. Som har rätt att inte behöva bli utåtagerande och bråkig på grund av sina hemförhållande hos mamma. Som har rätt att kunna lita på sina föräldrar. Som har rätt till ett liv där hon  inte behöver ljuga om sina känslor för pappa för att inte riskera att förarga eller såra mamman.