Hörde ett dokumentärprogram på P1 i lördags som handlade om genteknik och att välja bort foster med sjukdomar. Naturligtvis kom då en massa tankar. Många handikappade är väldigt emot möjligheten att kontrollera om foster. Argumentet är då oftast vad jag förstått att man antyder att de är mindre värda och därför hellre tar livet av dem från början. Något jag själv inte upplever att det handlar om.

Själv har jag tagit abort. Inte efter någon diagnostik eller så utan för att barnet var oplanerat. Jag skulle inte ha något barn. Det var en viss chock att skydd inte alltid räcker. Men problemet hade en lösning. Det var 15 år sedan. Ingenting jag ångrat. Jag var då inte redo för att bli mamma. Kanske hade det fungerat ändå men det vet man aldrig.

När jag 10 år senare var redo så tog det längre tid än jag väntat att bli gravid. Jag hann börja fundera om aborten hade ställt till något och försökte lära mig leva med det. Så här i efterhand kan man väl säga att 7 månaders väntan inte är något att tala om. Men för mig kändes det då som en evighet.

Det blev inte någon fråga om fosterdiagnostik när jag väl var gravid. Men hade det kommit så var svaret givet. Nej. Jag var intresserad av barnet. Jag var redo. Skulle jag behålla barnet om det hade Downs Syndrom? Svaret var ja. Jag hade väntat så länge på mitt barn – och jag ville inte riskera det på något sätt genom en diagnostik som kan leda till missfall.

Inte heller nummmer 2 testades. Det var tillräckligt lång tid emellan dem så det var inte två bäbisar jag skulle ha samtidigt. Hade det förändrat något om nummer 1 haft någon sorts diagnos? Ja. Då hade jag velat testa så jag inte skulle ha två barn med speciella behov.

De flesta som har barn med speciella behov skulle i efterhand inte ha valt bort barnen. De ger livsglädje åt dem. Det tvivlar jag inte på, och när jag väl var redo för ett barn så var jag också redo för vad som kunde hända. Men om jag vet att jag bar på ett anlag som skulle leda till att barnet skulle dö innan 20 år? Skulle jag testa det då? Ja. Och jag skulle välja bort det livet. Jag klarar inte av tanken att det skulle hända något med mina barn. Och att leva med en klocka som tickar ner och veta att jag troligen kommer överleva barnet. Det skulle jag inte klara av. Visserligen gör man det. Prövningar stärker ofta människor, och man klarar av mer än man tror är möjligt. Men vissa saker vill jag inte klara av. Viss styrka kan jag avsta från att lära mig.  Hur lyckliga år det än skulle vara så skulle jag hellre välja bort det.

Sen kommer då den här frågan om att välja bort barnen efter kön. Det var ju en kvinna som gjorde det i Eskilstuna vilket genast ledde till ramaskri och diskussioner om att fri abort inte skulle vara tillåten. Men varför inte? De flesta människor kommer nog inte välja bort något specifikt kön. Om nu någon verkligen vill ha ett kön och då tvingas föda barn av fel kön. Vem blir lycklig av det? Kommer det oönskade fostret garanterat vara ett önskat barn?

Det finns naturligtvis en chans att det blir så. Men om inte? Är det rätt att låta barnet växa upp med vetskapen att mamma egentligen ville ha någon annan? För mig är det mer fel att låta barn växa upp och vara olyckliga än att ta bort dem redan i fosterstadiet.

Lite intressant är det just i den debatten att titta på Kina. Landet där det nu går 4 killar på varje tjej enligt vad jag hört. De står inför befolkningskatastrof eftersom ”alla” väljer bort tjejer för killar. Lite intressant är det då att se hur det ser ut, enligt CIA World facts:

0-14 år:
46.9% tjejer (Sverige 48.5%)

15-64 år:
49.2% (Sverige 49.3%)

65 år och högre:
52.3% (Sverige 55.8%)

Jag tror inte att hur mycket möjligheter det än skulle finnas så skulle människan välja genetiskt att skapa det perfekta barnet. Jag tror att majoriteten kommer att välja att skapa barn på det gamla vanliga sättet – och trivas med resultatet. För nog är det en härlig resa att uppleva sitt barn. Få vara med och upptäcka styrkor – och svagheter. Se hur kombinationen mellan mig och pappan har blivit en helt egen person.

Annonser