Det har nu blossat upp en debatt om Niqabens vara i Sverige. Alia Khalifa säger, antingen vädjande eller dramatiskt i en debattartikel i Expressen: Förbjud mig inte att vara mig själv! 

Frågan är, kan man alltid vara sig själv i alla sammanhang? Egentligen så skulle jag vilja svara ja på detta, men samtidigt kommer då att man måste respektera andra. Jag kan inte vara mig själv på ett sätt som skadar andra.

På vilket sätt kan det då skada någon att man har en niqab? Vad jag förstår så går nu Alia en utbildning som barnskötare. Tanken är väl att få ett arbete som en sådan någongång. Vill jag att mina barn ska ha en förskolelärare som de bara kan se ögonen på? Nej! Jag vill att de ska kunna läsa av hennes ansikte för att se om de gjort fel, eller om de har fått henne att le. Jag vill att de ska känna sig bekväm med henne och inte få uppfattningen att hon måste dölja sig för att deras pappa annars skulle kasta sig över henne om han får se en hudflik. Jag vill att min sambo ska kunna ha ett utvecklingssamtal med vilken av fröknarna som helst utan att känna det som han pratar med en vägg.

Om Alia skulle söka sig till någon annan utbildning, hur ser det sen ut i arbetslivet. Vill jag mötas av enbart ögon på banken, i skolbänken, i fikarummet, på sjukhuset?

Avni Dervishi uttrycker det mycket bra i sin Newsmill artikel:

Hade du och de som tycker som du gillat stängda samhällen där bara ögonen syns på halva befolkningen, hade det kanske varit bättre att stanna kvar i de gamla hemländerna eller flytta dit.

Heja Lotta Edholm som vägrar vika sig för att tillåta Niqab i skolan. Och minuspoäng för Yvonne Ruwaida som försöker framhålla att Lotta är emot slöjor i stort, när det är en viss skillnad mellan de som döljer håret och det som döljer hela personen.

Så nej Alia. Ingen vill hindra dig från att vara dig själv. Men kanske du ska fundera om det demokratiska och jämställda Sverige verkligen är landet som du vill leva i om du vill leva efter dessa regler.

Annonser