Etiketter

,

När jag var liten såg jag en gång Djurfarmen av George Orwell som tecknad film. Det jag bäst kommer ihåg från detta är den otrevliga grisen som konstaterade att alla var jämlika – men det var bara så att han var mer jämlik än de andra.

I bland känns det som det är så feminismen idag siktar på. Vi ska vara mer jämställda än männen. Hur kan man annars se hur det fungerar i rätten?

En man kidnappar sina barn – ramaskri och alla är intresserad av att rädda barnen. Medierna valsar runt med berättelse om hur illa det är.

Mamma kidnappar barnen – totalt ointresse från polisen, viss rapportering kan förekomma, men inte alls i samma grad. Om mannen sen får tillbaka barnen så kan mobben snabbt svänga till mammans fördel. Mamman är den viktiga, inte barnet.

Ok, på något sätt kan jag väl förstå hur man har tänkt. På något sätt så känns det naturligt att mamma är mamman. Den viktigaste i barnets liv. Det finns ett band däremellan som inte går att bryta eller ersätta. Jag säger inte att det är rätt – men jag kan förstå hur man har tänkt. Samtidigt så är då frågan hur man tänker när det gäller adoptivbarn. Finns det ingen möjlighet att barn som inte är buren i 9 månader av mamman att skapa ett band då?

Nåväl, nästa händelse är då relationsvåld. En man som slår en kvinna. Det finns inga ursäkter. Mannen ska dömas till hårda straff och sedan leva med skammen restan av livet. En man som slagit en gång kommer ju alltid att fortsätta slå.

Men om en kvinna slår en man?
Oavsett om en kvinna bryter näsan  på en man så frias hon. Även om hon byter historia från att tvingas slå för han inte var kontaktbar, till att hon var fasthållen och rädd för sitt liv. Att hon inte nämnt något om detta vid första förhöret utan kommer med detta 5 månader senare bortser man ifrån. Enligt tidningen så låg det honom i fatet att han utvisats från Sverige och inte kunde närvara. Precis. Att han är utlänning och man tror jag inte har någon betydelse.

Då tar vi ett annat fall för inte så länge sedan. En man misshandlar sin flickvän. Han påstår att hon fått panikångest och han försökt fått kontakt med henne. Något hon verifierar. Men nej.

De menar att Andrea Wahlgren inte är trovärdig i sin redogörelse eftersom hon ändrat den flera gånger.

Sen har vi då mordfallet där en kvinna i självförsvar (!) söver ner en man för att sedan hugga ihjäl honom med en yxa. Bra sammanfattning om detta finns då hos Daddys, Man kan väl anta att hon fortfarande var lika skrämd när hon sedan tar ut 7500 kr från mannens konto några timmar senare. Hon dömdes åtminstone för bedrägeri.

Jag är för straff. Begår man ett brott så ska man dömas för detta. Jag är väl tidvis inne på lite hårdare straff när man ser hur vissa brott bedöms.

Men samtidigt blir man rädd när man ser på sådana här saker. Varför bedöms män och kvinnor på olika sätt? Varför kan man inte se att kvinnor, likaväl som män, kan begå brott och därmed bör dömas för detta? Jag läser ibland om dessa tjejgäng som misshandlar jämnåriga. Vad får de för signaler från samhället. Jamen kör offerkortet så kan du komma undan med vilket brott som helst riktad mot en man. Bokstavligen.

Så är det detta vi menar med att ett samhälle ska vara jämställt? Jag vet inte riktigt om det verkligen var vad jag ville ha.

Eva-Britt Dahlström hänvisade häromdagen till en forskning där det visade sig att en tredjedel av alla män någon gång hamnat i brottsregistret. Bara 7% av kvinnorna. Man kan naturligtvis dra lite olika slutsatser från dessa siffror. Min gissning är att jag och EBD tänker olika saker.

Är kvinnor underrepresenterade på grund av vår inneboende ärlighet, och mjukhet, och omsorg som gör att vi aldrig skulle skada någon? Eller kan det vara så att det är svårare att få kvinnor dömda för ett brott? Kan män vara överrepresenterade då en man kan dömas utan övrig bevisning än en kvinnas ord. För att hon är trovärdig.

Annonser