Etiketter

, ,

Jag kommer ihåg rubrikerna. Det var en av två händelser som jag kommer ihåg från löpsedlarna under 80-talet. Det andra var Åmselemorden. Obducenterna blev lite mystiskt spännande för mig. Jag fick aldrig någon riktig klarhet i vad som hänt. Jag läste inte så noga vad som skrevs, utan det blev mer de skrikande rubrikerna som gav mig informationen. Eftersom det dessutom stod i tidningarna var det också helt sant.

Jag var inte så gammal vid tillfället men bilden som bitit sig fast hos mig var då två obducenter (vad jag förstod då) som av okänd anledning hittat en död kropp och börjat stycka denna. Scenen för detta hade jag satt i en sjukhuskällare, och naturligtvis hade de båda männen operationsmask på sig. Av någon outgrundlig anledning hade då en av männen tagit med sin lilla dotter (brist på barnvakt kanske) som där satt och iakttog det hela iklädd ett nattlinne. Jag har bilden väldigt klart för mig, jag ser det lilla barnet hopkrypet i ett hörn. Tjejen jag ser är bra mycket äldre än 17 månader. Barnet i min bild är mer 6 år.

Efter alla dessa år känns det som det kommer finnas möjlighet till upprättelse för de två männen som fått sitt liv förstörda. För mig fanns det från början inte en tanke på att bilden kunde vara fel.

Det enda jag tyckte var märkligt var att man inte lyckats fälla dem för mord. Hade man såpass mycket bevis att man visste att de hade styckat människan så var det väl ganska klart att de mördat henne. Nu inser jag att man hade inte så mycket bevis. Man hade ingenting.

Man hade två människor som av olika anledningar sattes som syndabockar. Det finns inte ett hållbart bevis mot dem. Det finns inga indicier som håller. Det finns ingenting. Förutom en annan obducent med storhetsvansinne, samt en ex-fru som är beredd att göra allt för att få ensam vårdnad om barnet.

Men varför har då folk låtit sig luras? Min ursäkt är media. Informationen man får kommer från media, som då har dömt männen från början. Men någonstans känns det väl som folk borde ha stannat upp och sagt. Stopp. Vänta nu ett tag, kan det här verkligen stämma?

Men det har funnit sådana människor länge. Folk som kämpat för att dessa män ska få upprättelse. Det är därför som fallet gång på gång tagits upp. Och nu börjar vindarna vända. Vi hittar nu information på andra sätt än från kvällspressen, så det finns även möjligheter för den som vill ha information om vad som sägs, utan att behöva åka till Attunda tingsrätt.

Jag har hittat ett par mycket intressanta bloggare från rättegången som jag rekommenderar. Anders Carlgren samt Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne. Carlgren skriver ett vasst inlägg om medias rapportering av denna rättegång. På något sätt känns det som man fortsätter på det gamla spåret med skeva rapporteringar. Man kan även läsa Ingrid Carlqvist tankar om ex-fruns roll i det hela.

Expressen (som var min stora källa till nyheter då det var den tidning min far läste) har en krönikör som skriver lite om rättegången. Jag tycker det är rätt intressant att försöka få fram vad han tänker.

Styckmordet som aldrig dör 

Trots att brottet preskriberades i somras efter 25 år är fallet nu uppe i rätten igen.  Nu kräver de två läkarna ekonomisk ersättning för sina förstörda liv.
/ ../

Friade för mord. Fällda för livet ändå.  Inte ens ett miljonskadestånd skulle ge den här historien ett värdigt slut, oavsett vem som mördade Catrin da Costa

På något sätt känns det som hela historien för Lars är gamla nyheter, saker som borde få vila för att dra upp något som är mer intressant. Detta har blivit uttjatat.

Nästa vecka fortsätter han med en ny krönika.

Obducenten säger att han känner sig våldtagen

Här blir det riktigt intressant att försöka tolka vad det är han vill säga.

Att obducenten i Attunda tingsrätt i december 2009 jämför sin situation med värnlösa och misshandlade kvinnors läge kan lätt uppfattas som en provokation.

För att? Är det omöjligt för en man att vara utsatt? Varför skulle man ta det som en provokation från en man med raserat liv, lever med skyddat identitet och försökt ta självmord?

Ingen av läkarna har träffat sina barn sedan 1980-talet, de lever båda isolerat, drar sig undan, är ogifta och umgås i princip bara med sina föräldrar.

/../

Han är stigmatiserad. Han är våldtagen in på bara kroppen. Han förstår hurförföljda kvinnor känner sig.Liknelserna är i sammanhanget utmanande.
Mordfallet må vara preskriberat – men nu kan könsdebatten kring Catrine da Costa-fallet åter ta fart.

Marianne Ahrne konstaterade att hon faktiskt varit med om en våldtäkt

Jag har själv en gång blivit brutalt våldtagen av en okänd man. Det var inte kul! Men jag lovar: den händelsen var ett spott i havet mot vad Teet Härm och Thomas Allgén fått utstå.

Jag tror henne. Att bli utsatt för våldtäkt är något jag förut fasat mer än allt annat för. Men i dag finns det saker jag är mer rädd för. Jag är rädd för att förlora det viktigaste jag har. Barnen. Familjen. Mitt sociala liv, vänner, arbetet. Det finns så mycket som är viktigare än min kropp. Så varför ska en man som förlorat allt inte kunna få liknas vid en kvinna som blivit våldtagen? Och varför ska könsdebatten plötsligt blossa upp om de på något sätt frikänns? Det viktiga är inte att rätt mördare fälls, utan att någon man, vem som helst, får stå till svars för mordet, eller vad?

Jag hoppas verkligen att det går bra för de båda läkarna. Jag hoppas på något sätt att deras barn ska kunna se igenom det som hänt och ta kontakt med dem nu. Jag önskar jag kunde tro på ett lyckligt slut på hela dramat. Men jag inser att det är för många års sår som har skapats och för mycket prestige/stolthet för människor för att de ska kunna säga: Jag har gjort fel. Jag har bidragit till att förstöra dessa människors liv. Vad kan jag göra för er nu?

Annonser