”Man får inte slå dom som är mindre”
Det är det mantra som upprepades när jag växte upp på 70-80 talet.
Ganska tidigt reflekterade jag över att det tydligen ok för de mindre att slå de större då, Nu hade jag väl inte något större behov att slå så många, varken större elller mindre så det var inte så aktuellt.

Nuförtiden så går min 5-åring på dagis. Han har tidigt lärt sig vad som gäller. Man får inte slå. På något sätt känns det som en väldigt viktig del i genusarbetet att faktiskt få in det. Han får varken slå den stora killkompisen L eller den mycket mindre tjejkompisen J. På samma sätt som att J och L inte får slå honom eller varandra.

För det blev ju snart så att de mindre, det var vi tjejer. Det var oss inte killar fick slå på. Men en tjej som är arg på en kille har inte så mycket annat att ta till en våld när vi blir riktigt arga. Eller?

Min sambo har ett mycket jämnt temperament. Han blir sällan riktigt arg. Men när han blir det (vilket brukar sammanfalla med ordentligt sockerfall) så smäller han gärna hårt i dörrar och vill gärna kasta ifrån sig det som han blir frustrerad på, vilket har lett till vissa materiella skador. Enligt en del av mina (manliga) bekanta så är det underligt att vi fortfarande är tillsammans efter att jag vid ett tillfälle när något gått sönder ironiskt frågat om det kändes bättre.

Själv har jag svårt att uttrycka min ilska på ett bra sätt. Jag skulle gärna vilja kasta något, men så blir jag rädd att det ska gå sönder, och då kommer jag känna mig ännu argare. Jag skulle vilja skrika, men det låter så illa, och så skulle de runtomkring tycka det verkar så fånigt. Så i slutändan när jag är så här jätteilsken så jag håller på att spricka, då kommer tårarna. Och det är ju precis det jag vill i det läget.

Nuförtiden så blir jag inte lika arg som när jag var yngre och bodde hemma. På den tiden så skrek vi på varandra när vi var ilskna, eller också gick vi och var syrliga. Att jag slutat med mina skrikattacker beror väl på att jag träffat min pojkvän. Han var inte van vid högljudda gräl, och vi har väl tillsammans växt ihop och är faktiskt inte så arga på varandra så ofta längre. När jag hör mina föräldrar fortfarande komma med syrliga kommentarer och klaga på varandra, om och om igen så är jag glad att jag förändrats.

Jag är glad att mina barn blir förvirrade när de läser pedagogiska böcker om bråkande föräldrar och att de inte kan förstå det sammanhanget. Jag är ledsen över att min äldste son ser orolig ut när mormor och morfar väser ilsket åt varandra under julstressen, men jag är glad att det beror på att han är ovan vid sådant.

Det som fick igång mig på detta var artikeln om kvinnors våld mot män som osynliggörs. Det handlar väl återigen om generationer när det var ok för de mindre att slå större, huvudsaken var att man inte slog de som var mindre. Att det handlar om osynliggörande blir väl än mer tydligt när man ser på bilden de valt att illustrera artikeln med.

Annonser