Jag är i stort sett en positiv person. Jag tror de flesta om gott, och att de faktiskt agerar ur ett logiskt tänkande. Har de på något sätt sårat mig, eller någon annan försöker jag tänka mig in i deras perspektiv, och får då ofta en viss förståelse. På så sätt slipper jag dras med ältande om varför. Nu har det då inte hänt mig så jättemycket otäckt, så jag har väl inte behövt testa mina teorier på så mycket.

Men det finns en händelse som jag bär med mig som jag aldrig har fått någon förklaring på. En person som, jag kan inte ta det på annat sätt att hon medvetet förödmjukade mig.

Bakgrunden var att jag sommarjobbade på ett ställe. Varje sommar från 1989 (när jag slutat 9:an) fram till 1996. Jag jobbade även där på en påsk, och under jullov. Jag trivdes väldigt bra där och hade många kompisar. Arbetet var typ fabrik med olika stationer. Det var rätt enahanda jobb, men man kunde göra det roligt. Jag bodde inte på orten, men min far var därifrån, så vi var ändå där varje sommar.

Lönen var väl som vanligt på sådana ställen. För mig var det mycket pengar. Det var nämligen skift arbete, dag och kväll och ibland när det var riktigt mycket att göra så var det nattjobb. Dessutom var det semestertillägg. Mycket pengar blev det….

För att tjäna så  mycket pengar som möjligt så bytte jag ofta bort min lediga vecka så jag jobbade hela sommaren, och sa alltid ja till helgjobb när det var aktuellt.

Näst sista sommaren jag jobbade så var jag inne på den sista veckan. Jag skulle resa hem på lördagen. Men så blev det prat om lördagsjobb. Jag ville gärna vara med på det, men man skulle i första hand ta de som satt på den station där det var mycket jobb, sa förmannen. Det kunde jag väl förstå, så jag sa inget om det. Men sen började hon fråga en del av mina kollegor. Jag fattade inte vinken, så jag frågade henne igen om jag kunde få jobba. Men då hade de fullt.

Jag blev lite sårad. Eftersom jag hade pratat med henne tidigare i veckan så tyckte jag väl att jag kunde vara aktuell. Tyckte lite synd om mig själv och grät en skvätt på toaletten. Beordrade mig att rycka upp mig och gick så tillbaka till platsen jag satt på. Det var väl 5 min efter att jag pratat med henne.

Nästan på min plats såg jag att hon pratade med min granne. Jag anade lite oråd och frågade vad hon sagt. Nej, hon hade frågat om han kunde jobba på lördagen.

Ridå.

Jag bestämde mig där och då att jag aldrig skulle sätta min fot på jobbet igen. Det var ju sista dagen nu, så det skulle vara lätt att hålla detta. Men nu blev det en sommar till. Det var så behändigt att inte behöva söka utan bara få erbjudande. Tack och lov hade jag inte henne som direkt chef eller förman så jag pratade aldrig med henne. Den enda gång jag faktiskt pratat med henne sen dess var när hon ringde mig och frågade om jag skulle jobba 1997. Men då hade jag ett jobb och det var inte aktuellt. Up yours, skulle jag vilja säga, men jag sa inget.

För mig känns det rätt jobbigt att inte veta varför hon inte ville ha mig jobbande där. Jag kan inte hitta någon logisk förklaring. Var det för att jag var en badjävel, så att säga? Var det för att jag alltid skrattade och hon hade åsikten att det inte gick att jobba och ha roligt samtidigt? Tyckte hon att jag jobbade för mycket och borde vara ledig?

Ingen av förklaringarna har riktigt förklarat varför hon inte kunde vara ärlig mot mig. Och jag förstår inte hur hon kunde vara så tydlig med att hon faktiskt ljugit genom att gå och prata med någon som satt bredvid där jag satt. Lite bättre kan man väl sköta det. Eller?

Annonser