I dag fick jag lite tid över och började då söka lite på mina favoritbloggar. Hittade ett avskedsbrev från Daddy. Natten innan julafton kändes det som det blev för mycket för honom och han valde att avsluta allt.

Det var med bävan jag läste de då 164 kommentarerna och jag grät av lättnad när jag insåg att han blivit räddad.

Jag har aldrig träffat Daddy men hans kamp för att vara en del av sitt barns liv har berört mig. Hans beskrivning av den verklighet som är Sverige idag har gjort mig både glad och förtivlad. Glad, då jag inser att bilden alla dessa misshandlande, pedofiler till män faktiskt inte är så många som vissa vill ha det till (eller ja, kanske inte vill ha, men framlägger det på det viset) och förtvivlad över hur illa människor kan ha det.

Det är många som har lärt känna Daddy (eller Jocke) som person. För mig har han varit visserligen verklig, men mer som en författare som beskriver sitt liv. Jag har på något sätt väntat på det lyckliga slutet som måste vänta en man med så mycket kärlek för sina barn. I dag insåg jag plötsligt att alla som förtjänar lyckliga slut inte får det.

Naturligtvis fanns det dessa kritiska röster som muttrade om att han nu bevisat hur olämplig han var. En själmordsbenägen person kan ju inte ta hand om barn.

Jag försöker då se till mig. Är jag självmordsbenägen? Jag skulle säga nej, i normala fall. Men det finns situationer.

Kommer ihåg beskrivningen om Tsunamin om mamman vars lilla barn slitits ur hennes famn. Jag tror jag hade kastat mig ut efter. Hade jag förlorat hela min familj så tror jag inte livet haft så stor mening för mig. Och varför då leva? Visserligen vet jag att mina föräldrar och syskon skulle blivit enormt olyckliga, men orkar man själv leva för andras skull? Jag tror att människor kan leva med det mesta, så har man väl kommit över den svarta tiden, så kan de flesta ändå se att det finns ljuspunkter ändå. Det finns saker som är värda att leva för. Men det gäller att man ska klara sig över den punkten.

Jultid är den svåraste tiden för alla ensamma. Jag hoppas, och tror,  inte att  Jocke gör något nytt försök. Jag hoppas att detta var ett rop på hjälp när han befann sig i det svarta hålet. Jag hoppas att han nu förstår att han har många vänner. Jag hoppas även han förstår hur viktig hans kamp är för alla andra pappor i hans situation.

Även om 2009 har varit ett osedvanligt dassigt år för honom, så är det ett nytt år på gång. Även om han nu får enormt jobbigt med ekonomin så kommer det på något sätt ordna sig.

Så några ord direkt till dig Jocke om du nu läser detta.

Så till dig Jocke. Fortsätt kämpa! Vi är så många som står bakom dig. Vi är många som väntar på ditt journaliska scoop. Vi lider med dig, men vi kämpar bakom dig på olika sätt. Du har synliggjort din kamp, och jag tror att det kommer rädda din relation med Rania så småningom. Det kommer skapa en förändring för dig kontra hennes morfar, som jag förstått har petats ut ur moderns liv på likartat sätt. Den vetskapen att hon faktiskt var älskad hela tiden kommer att göra att Rania får en trygghet så i livet. En trygghet och harmoni som inte kommer av materiella saker. Den trygghet som kommer av att veta att man är älskad.  

Ta den paus du behöver. Låt gärna någon ta över din blogg ett tag när du har paus och be dem ta in berättelser från andra pappor. Kanske Ingrid Carlqvist? På så sätt kan du ha ett sätt att fortsätta hålla liv i den viktiga debatt du varit med och fört fram i ljuset, samtidigt som du själv kan få den paus du behöver.
Kram på dig Jocke, och krya på dig.

Annonser