Jag hör till en av dem som följde Monica Antonssons blogg om hennes bok. Jag tycker den boken är viktig, och jag tycker hennes blogg var viktig i debatten. Samtidigt blev jag då och då frustrerad på hennes debatt-teknik. Det kändes (och känns fortfarande) som hon har väldigt svårt att ta till sig den andra sidans argument. Och när någon har kritiserat henne så blev det ganska snabbt spydigheter och prat om Troll. Det gjorde att jag tröttnade på hennes blogg.

Så här i slutet av året har jag då återkommit tillbaka till hennes nya blogg. Jag är fortfarande ambivalent till hennes debatter. Samtidigt så har hon vissa poänger. Och det kan vara svårt att förstå den andra sidan. Det är svårt att förstå hur folk blint kan tro på mammans berättelse. Vad är drivkraften hos dessa människor?

Vad är det som driver dem som kritiserar Daddy och hans sätt att kämpa för sina barn?

För mig, som faktist på något sätt tror på människors inneboende godhet, rent generellt, blir det väldigt svårt att förstå hur man tänker. Hur tänker man när man säger ”Rättsväsende friar – vi fäller?”. Är man verkligen helt 100% säker på att man har rätt? Är man så säker på att rättsväsendet i Sverige är så dåligt att man skulle ge pappor som skadar sina barn ensam vårdnad? Är det bättre att döma barn till faderslöshet bara på misstanken? Är det bättre att stödja mammor som kidnappar barn och därmed tvingar barnen till en falsk verklighet på flykt?

Varför gör man detta? Är det för egen vinning? Är det för att man vill känna sig osjälvisk och god? Är det för att man själv har varit med om en traumatisk upplevelse så man på något sätt normaliserar detta? Vad händer när/om man inser att man haft fel? Kommer man någon gång att ställa sig upp och erkänna att man gjort misstag?

Det är så många barn som jag nu har hört om som det har ljugits om. Daddys dotter. Pappa C son ”Adam”, Mathilda, bröderna Valette. I alla dessa fall har det kommit fram att mamman ljugit. Men det spelar ingen roll. Vissa anser fortfarande att allt inte kommit fram.

Samtidigt är det ju så att dessa som motbevisar alla dessa ”sanningar” som överlevare säger sig representerar, radar upp bevis på bevis t ex, Ingrid Carlqvist, Monica Antonsson, Daddy. Överlevarna/Liza Marklund hänvisar till dokumentation, och utredningar som man då inte lägger ut. Det blir ju integritetskränkande att lägga ut sådant. Eller nåt.

Jag är själv påverkarbar. Jag har läst Motherbitch och Marina Engans beskrivning om Adam. Jag läste Liza Marklunds krönikor. Efter att ha läst hur Liza hanterat sanningen tidigare så var jag lite tveksam när jag läste hennes krönika förra året vid denna tid. Jag utmanades då att ta reda på fakta själv, att själv ta del av bevisen och filmen.

Jag har ännu inte gjort detta. Däremot har jag följt debatten och diskussionen hos mina bloggare. Och jag köper deras argument bättre. Kanske för att jag känner att de inte är färgade av någon sida. Kanske för att de verkligen har barnen i fokus.

Att de ser resultaten hos barnen. Hur de skadas att hamna i mitten som något slagträ. Att de far illa av dessa undersökningar där de förhörs på ett mycket klumpigt sätt då man ska få fram sanningen, utan att inse att dessa förhör, när de har tvingats fram av en mamma som vill få bort pappan, inte kommer leda till en sanning. För när ett barn inte berättar om sexuella övergrepp, så kan faktiskt, hur konstigt det än kan låta, vara så att de inte har förträngt sanningen, utan att det helt enkelt inte skett.

Hur kan man lyssna på förhöret med Daddys dotter utan att inse vad barnen utses för? Hur kan man fortfarande kritisera Daddy som pappa?

För mig är det obegripligt.

Men tydligen finns det folk som har en annan bild av verkligheten. Jag kommer nog inte kunna sätta mig in i hur de resonerar. Jag tycker synd om dem. Deras värld tycks vara en mycket grym värld där pedofili är vardag. Jag hoppas, och tror, att antalet fall är bra mycket färre än vad som rapporterats om.

Läs gärna Medborgar X utmärkta analys i ämnet.

Annonser