I dag skriver Marina Engan om att hennes mail har blivit hackad. Detta tas genast upp av Monica Antonsson som skriver sammanlagt 3 st inlägg, här, här och här.
Personligen tycker jag att Marina har visar dåligt omdöme i sina korståg mot fäder. Däremot tycker jag inte att det är rätt att hacka någons mail. Monica raljerar över att Marina (om nu detta skulle vara sant) hade raderat alla mail för det skulle man ju inte göra.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag noterat att någon hackat min mail. Jag skriver inte något speciellt hemligt, men jag skulle nog tycka det vore pinsamt om det kom ut i orätta händer. Jag kan nog förstå paniken att man raderar, även om man sedan inser att det redan är försent efteråt.
Vad som ska ha varit startskottet på hackningen ska ha varit ett mail från Marina till socialtjänsten som då publicerats på Ingrid Carlqvist blogg. Effekten av detta ska då ha varit att man tagit sig in i mailen. Troligen för att fortsätta grävandet som MA har tyckt skulle vara väldigt givande.
Jag är lite osäker på varför man är så sugen på att forska i ME förflutna. Vad är det man är intresserad av att få fram? Jag tycker det är väldigt viktigt att man ser till att få fram sanningen om de barn som drabbas av personer som ME, men varför hänga ut henne? På något sätt så skapar man en martyr med förföljande. Sen så kan MA två sina händer och tala om att hon inte har legat bakom något grävande, det har hennes läsare själv fått fram med henne som sambandscentral.
Resultatet blir en massa pajkastning fram och tillbaka från ME och MA. Båda bloggarna har sina kretsar med kommentatorer där man springer fram och tillbaka hånar varandra. För mig känns det inte givande på något sätt.
Men just i det här fallet så tycker jag att Monica gör fel. Istället för att håna Marina som en dramaqueen som hittar på allting alternativ en korkad person som inte har skrivit ut alla sina mail (hallå, papperslösa samhället så här i miljödiskussionens tidevarv) och sedan bara raderar mailen, så kunde hon försöka sätta sig in i känslan av att någon gjort intrång i hennes privata korrespondans. MA är övertygad att raderingen gjordes för att förhindra att polisen skulle hitta graverande mail. ME förklarar att det handlar om korrespondens med människor som lever med skyddad identitet. Själv tänker jag på pinsamma mail som adresserats fel och hamnat på Internet som skämt. Tänk om man skrivit ett halft skämtsamt mail till sambon om kvällens planer. Skulle jag vilja att någon som ogillar mig skulle få tillgång till detta? Skulle jag vilja att alla mina kompisar som jag mailat skulle riskera få något otrevligt mail?
Så, det är inte rätt att hacka någons mail. Oavsett hur illa man tycker om personen. Det är heller inte rätt att uppmana folk att dela med sig av vad man har fått fram genom en brottslig handling. Gör man det, så skjuter man sin egen trovärdighet i sank. Var går gränsen för att få fram sanningen? Är det ok att sätta ut adresser och telefonnummer till folk som har sådana åsikter för att folk som är obalanserade antingen kan åka dit och terrorisera någon, eller ha roligt med en massa tjuvringningar.
Trollan's Tankar om stort och smått 
Skönt att se att det finns en saklig röst i kaoset.
Jag vet att vi inte tycker lika men du skall veta att jag respekterar den som kan skilja på sak och person.
När det gäller mailen så vill jag inte ens tänka på de personliga mailen… det är en mardröm. Och inte bara för mig.
Jag vill inte gå in på de två fall jag har engagerat mig i, det känns helt fel så som det här har utvecklats.
När det gäller det här med rätt och fel… jag är medveten om mina fel(merparten i alla fall) och brister och jag försöker verkligen ta till mig av den kritik som riktas mot mig. Det är dock mycket svårt när kritiken riktas som personangrepp. Då försvinner kritiken i en röra av känslor.
Tack för att du vågar sticka ut hakan och kritisera båda sidor. Tar till mig dina ord och har dem i åtanke.
Mvh Marina
Jag förstår verkligen och sympatiserar med din problematik. Jag har verkligen svårt att förstå hur man kan håna någon som blivit utsatt för detta.
Jag tycker om debatter. Det är sådan man enligt mitt sätt att se det växer av. Går jag in i en diskussion så vill jag även lära mig någon av motparten. Går man in i en debatt med attityden att jag har alla svar, och de som inte lyssnar på mig är idioter, förlorar chansen att lära sig något nytt. Min upplevelse har väl varit att det går att diskutera med dig i många fall. Problemet är väl att man kanske bör vara tydlig med vad man menar, vilket innebär flera ord på kommentarerna, och det kan ju alltid bli lite jobbigt 🙂
Tycker också det är intressant att du blir uthängd med ditt namn väldigt ofta på andras bloggar, oavsett om du hunnit yttra dig i en fråga eller inte. Personligen är jag för att kunna ha ett anonymt alter ego på Internet att diskutera med. När jag ser hur meningsmotståndare drar upp ditt namn så känns det än mer viktigt att man kan vara anonym för att slippa detta. Men då blir folk istället uthängda som fega anonyma troll. Your damned if you do, and damned if you don’t som man säger over there….
Det är mycket enkelt, dataintrång, som en mailhackning innebär, är ett allvarligt brott precis som förtal och falskeligen anklaga någon för brott.
Skillnaden mellan dessa brott är dock att de senare är betydligt svårare att bevisa bortom rimligt tvivel i en domstol varför de flesta sådana brottslingar går fria.
Dataintrång är däremot något som ganska enkelt kan bevisas genom exempelvis IP adresser och annan data som identifierar den brottslige och därmed är det liksom klart.
Inget ändamål helgar ohederliga medel oavsett hur ädelt syftet är.
”The road to hell is paved with good intentions”
Kram på er
//Mr Galahad
Liten reflektion. Vet inte om det är brottsligt/straffbart att falskeligen anklaga någon för brott, i alla fall tycks alla dessa mödrar som anklagat fäder vara immun i så fall. Håller med om att man borde kunna spåra någon vad gäller dataintrång, och på så sätt kunna få en person som kan straffas. Kanske man i vissa fall kan tycka att ohederliga medel kan användas när man pratar civilkurage (kan inte komma på något bra exempel bara) men när man börjar använda ohederliga, och dessutom omoraliska, medel då finns det inga ursäkter.
Inte bara Monica Antonsson har skrivit om detta utan också jag,både på min blogg och i form av en artikel på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/26/kungaparet-st-r-p-barnens-sida
Jag är journalist och författare och har bla jobbat 18 år på Dagens Nyheter.
Jag reagerade lite på vissa av dina blogginlägg i ärendet,
http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2009/12/om-att-spela-offer.html
Det var lite av denna attityd som jag reagerar mot. Marina Engan gör fel i sin kamp och då kan man vända alla hennes ord så det ska bli en såpa. Personligen skulle jag kunna ta en del kommentarer från Monicas blogg och skaka på huvudet åt. På något sätt så känns det för mig att man bör höja sig ur sandlådan om man ska få möjlighet att kunna diskutera saker och ting. Hur sakliga argument man än har så kan de förfela sin verkan när de levereras med sarkasm, spydighet och nedlåtenhet.
Liten fundering varför du nämner din tid på DN. Innan bloggosfären kom kändes det som man alltid fick nyheterna levererade via tidningar. Och många, även DN har väl varit lite vinklad i vissa frågor så just nu litar jag inte blint på journalister bara för att de har arbetat som journalister. De kan ha olika agendor, och därmed välja att presentera information på ett vinklat sätt, för att på så sätt manipulera läsaren.
Nu upplever jag inte dig som sådan då jag har läst din blogg, utan tycker du (oftast) presenterar saker på ett sätt som känns bra underbyggt. Så jag håller inte din journalistiska erfarenhet emot dig 🙂
Saken om påstådd hacking är nog mycket enkel. MEs mejl till Soc har naturligtvis säkert pappan haft rätt att få ut som part/anklagad. Om han sedan valt att låta det bli känt och det dykt upp hos Ingrid är det i så fall inget bevis på att MEs mailkonto blivit hackat.
Det är väl inte det som är frågan heller vad jag har uppfattat det som. Problematiken är att ME har konstaterat att det varit aktivitet inne på sitt mailkonto (gmail) från en annan ip-adress än sitt eget. Detta tyder då på att det är någon som hackat kontot. Anledningen tros då vara att man fått reda på hennes mailadress genom att mailet gjorts offentlig på IC blogg.
Nu kan jag väl tycka att man kan mörka adressen när man lägger ut ett mail på adressen, bara för att bespara folk ev spam mm. Men däremot tror jag inte att IC på något sätt gjorde det med plan att någon skulle hacka kontot för att få fram något kriminellt från ME konto.
Nu hittade jag en annan förklaring från en av IC läsare, NEF på ett av gårdagens inlägg, som verkar rätt sannolik.
Kanske var det vad som hände. Kan visserligen fortfarande förstå paniken man kände, och tycker inte att man ska håna någon för det.
Nej, det var inte det som hände. Jag har inte loggat in på min mail från någon annan dator på mycket länge. Kan inte ens komma ihåg att jag skulle gjort det alls under de senaste fyra månaderna…
Jag tror inte att IC har något med intrånget att göra annat än att det var en följd av publiceringen av min mailadress och MAs uppmaning till ”gräv”.
Ah, själv är jag inloggad på typ 3 olika datorer, så jag kan väl se att det kan vara möjligt.
Men eftersom du har IP nummer så ska det gå att få fram något.
Jag har heller inte uppfattat det som att du på något sätt har anklagat IC eller MA för att ha hackat din dator. Däremot kan jag väl hålla med om att MA har uppviglat folk, men jag tror faktist inte att hon menar att någon skulle hacka din mail för att få fram information.
Tycker det är fel att hon inte kan sätta ner foten och faktiskt säga att det är ett beteende hon inte stöder. För var går gränsen? Ska personer börja ringa meningsmotståndare och ge hotelser om de inte slutar med det de håller på med?