I dag skriver Marina Engan om att hennes mail har blivit hackad. Detta tas genast upp av Monica Antonsson som  skriver sammanlagt 3 st inlägg, här, här och här.

Personligen tycker jag att Marina har visar dåligt omdöme i sina korståg mot fäder. Däremot tycker jag inte att det är rätt att hacka någons mail. Monica raljerar över att Marina (om nu detta skulle vara sant) hade raderat alla mail för det skulle man ju inte göra.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag noterat att någon hackat min mail. Jag skriver inte något speciellt hemligt, men jag skulle nog tycka det vore pinsamt om det kom ut i orätta händer. Jag kan nog förstå paniken att man raderar, även om man sedan inser att det redan är försent efteråt. 

Vad som ska ha varit startskottet på hackningen ska ha varit ett mail från Marina till socialtjänsten som då publicerats på Ingrid Carlqvist blogg. Effekten av detta ska då ha varit att man tagit sig in i mailen. Troligen för att fortsätta grävandet som MA har tyckt skulle vara väldigt givande.

Jag är lite osäker på varför man är så sugen på att forska i ME förflutna. Vad är det man är intresserad av att få fram? Jag tycker det är väldigt viktigt att man ser till att få fram sanningen om de barn som drabbas av personer som ME, men varför hänga ut henne? På något sätt så skapar man en martyr med förföljande. Sen så kan MA två sina händer och tala om att hon inte har legat bakom något grävande, det har hennes läsare själv fått fram med henne som sambandscentral.

Resultatet blir en massa pajkastning fram och tillbaka från ME och MA. Båda bloggarna har sina kretsar med kommentatorer där man springer fram och tillbaka hånar varandra. För mig känns det inte givande på något sätt.

Men just i det här fallet så tycker jag att Monica gör fel. Istället för att håna Marina som en dramaqueen som hittar på allting alternativ en korkad person som inte har skrivit ut alla sina mail (hallå, papperslösa samhället så här i miljödiskussionens tidevarv) och sedan bara raderar mailen, så kunde hon försöka sätta sig in i känslan av att någon gjort intrång i hennes privata korrespondans. MA är övertygad att raderingen gjordes för att förhindra att polisen skulle hitta graverande mail. ME förklarar att det handlar om korrespondens med människor som lever med skyddad identitet. Själv tänker jag på pinsamma mail som adresserats fel och hamnat på Internet som skämt. Tänk om man skrivit ett halft skämtsamt mail till sambon om kvällens planer. Skulle jag vilja att någon som ogillar mig skulle få tillgång till detta? Skulle jag vilja att alla mina kompisar som jag mailat skulle riskera få något otrevligt mail?

Så, det är inte rätt att hacka någons mail. Oavsett hur illa man tycker om personen. Det är heller inte rätt att uppmana folk att dela med sig av vad man har fått fram genom en brottslig handling. Gör man det, så skjuter man sin egen trovärdighet i sank. Var går gränsen för att få fram sanningen? Är det ok att sätta ut adresser och telefonnummer till folk som har sådana åsikter för att folk som är obalanserade antingen kan åka dit och terrorisera någon, eller ha roligt med en massa tjuvringningar.