Läste ett enormt starkt inlägg hos Pezster om känslor för barn som far illa

Jag kan helt relatera till detta. Tanken att på något sätt göra illa barn antingen psykiskt eller fysiskt känns – ja, det finns inga ord som räcker till. Det skär i hjärtat.

Det pratas så mycket om barn som far illa rent fysiskt. Men den psykiska biten? Barn är så lätta att såra. De är från början tillitsfulla. De tror alla om gott. De får tidigt sin trygga punkt i mamma och pappa. I alla dessa vårdnadstvister jag hört om så finns det ett barn. Ett litet barn som tappar kontakten med en förälder. Där, oftast,  pappan inte får träffa barnet. Hur mycket förstår barnet? Plötsligt så får hon inte träffa sin pappa. Varför? I ett barns värld så bestämmer de vuxna. De kan inte förstå att pappa inte får vara hos dem. Är det deras fel? Älskar inte pappa dem? Vad händer med tilliten? Hur kan någon någonsin älska mig, när en av de viktigaste personerna för mig helt plötsligt slutat älska mig?

Alla dessa förståsigpåare som sågar det här med PAS. Vad tror de att effekten blir när ens förälder helt enkelt slutat älska en? Hur kan man lita på någon igen? Och när man inte kan lita på någon, hur blir livet då?

Daddy skrev om sin sorg att inte få träffa sin dotter på jul. Linda Agnvalls pappa har inte sett sin dotter sen oktober 2007. Vad tänker dessa barn kring jul? Känner de sig svikna av sina pappor?

Annonser