Det är val i år. Det känns lite allmänt hopplöst. Vad vill jag ha för system? På något sätt känns det som loose-loose situation, oavsett vad man väljer. Egentligen borde jag sätta mig in i alla manifest, och fundera på vad som verkar bäst. Men så kommer resultatet. Då är det en massa kompromisser mellan partier, om du ska få din hjärtefråga så måste du infria den här frågan för oss, och alla dessa fina vallöften visar sig inte riktigt stämma med verkligheten. Men för mig finns det inte en möjlighet att jag skulle kunna rösta på den vänstra sidan. Varken Vänstern eller Miljöpartiet lockar mig. Och så ser man på det största partiet är då Socialdemokraterna.

Min mamma är högstadielärare och hon har inte förlåtit Göran Persson sen han kommunaliserade skolan. Jag kommer ihåg diskussionerna sen dess och jag kan väl inte säga att han på något sätt påverkat mig att ändra den uppfattning som min mor grundlade. Och hur bra fungerar skolan idag? Och hur bra är det att skolor i fattiga kommuner får det sämre? Kul med en bra start för glesbygdsbarn. Nåja, Göran Persson är borta nu. Men så finns det då folk kvar. Om man börjar i toppen. Mona Sahlin. Kommer väl ihåg det här med ”tufft att betala skatt”. Däremot så  var det inte tufft att betala räkningar (1999). På något sätt så inger inte hon mig förtroende, en liten sökning på nätet nu direkt gav mig lite sammandrag på saker jag reagerat mot. Att hon dessutom köpte storyn om ”Mia” rakt av och sedan inte fördömt lögnandet inger heller inte respekt.

Marita Ulvskog har jag upplevt som något bisarr i vissa uttalanden. Det kan väl ha att göra med att hon är (radikal)femist och kommer från Kommunistiska partiet marxist-leninisterna som ung. En annan av radikalfeministerna är då Margareta Winberg. Hon har en del skumma uttalanden och politiska agendor som jag inte gillat. Sen har vi den bisarra damen Inger Segelström som gjorde ett visst intryck på mig när hon var med i Debatt, visserligen över telefon bara och hon hade väl inte så mycket att säga. Men poängen för henne var väl att det inte spelade någon roll om boken var sann eller inte. Och så har vi nu Eva Britt Dahlström.

Men Socialdemokraterna har åtminstone en bra person: Mikael Karlsson. Dels har han försökt diskutera med EBD och då det inte fungerade, så har han på ett tydligt sätt visat att hennes politik inte är representativ för Socialdemokraterna. Tyvärr är jag inte helt säker på att han har rätt. Det radikalfeministiska inslaget att alla män är potentiella våldsmän känns som den har stöd hos många tunga namn inom partiet. Mikael ställde även fantastiskt upp för Daddy då han behövde hjälp.  Efter att ha följt många bloggar där han kommenterat har jag kommit att respektera honom, och efter hans snabba stöd till Daddy i kommentarerna så blev jag full av beundran.

Annonser