Blir mer och mer frustrerad över det här med vad tidningarna väljer att skriva om, och hur de väljer att skriva om det. Ingrid Carlqvist tar upp de här tankegångarna idag med. Hur kommer det sig att ingen har ifrågasatt EBD historia? Liza Marklunds/Mias historia? Varför tonas skandalerna ner plötsligt ned? Varför tas inte historier om kvinnor som ljuger och skadar män på allvar?

Handlar det om vad ”the public” vill ha? Enligt åtminstone Aftonbladet och Expressen tycks vi vara mer intresserad av vad människor som Anna Anka och Britney Spears tar sig till. Är det verkligen så? Är det verkligen så illa att det är viktigare för oss svenskar att veta vad en f d Robinson deltagare uttalar sig om än att en kvinna har ljugit om en man  och fört bort barnen från honom, med benäget bistånd av samhällsfunktioner?

En gång i tiden ville jag bli journalist. Jag vet inte riktigt vad min dröm om det hela var. Jag tror åtminstone att jag var intresserad av att ta reda på sanningen, och berättat den.

Skulle jag ha gjort ett reportage om någon som berättat en sån historia som EBDs så vill jag gärna tro att jag kollat källorna, polisrapporter mm. Om jag nu inte gjort det och det sedan visar sig att hon ljugit så hoppas jag att jag hade kollat upp vad som var sanningen. Om inte annat skulle jag då har börjat titta på de här källorna som hon hänvisat till men jag inte tittat på första svängen. Det är väl detta som gör att jag i grunden har respekt för MA. Hon förde fram Mias historia, men när hon fick veta att det var lögn, så gjorde hon sitt bästa att få fram sanningen.

Bara det att MA var inte den första journalist som blivit kontaktad. Så tydligen är det inte det viktigaste att få fram sanningen. Men det är många som har blivit intresserad av MA historia. Det verkar alltså inte vara helt ointressant att föra fram sanningen för läsare i alla fall.

Annonser