Läste en rubrik i Expressen från en kolumnist. ”Jag var som en provkarta över ursäkter”. Jag var på något sätt helt övertygad om att det handlade om en kvinna som blev misshandlad. Så var inte fallet. Det var en diskussion om hur mycket en kvinna övertygad sig själv innan hon gick fram och hjälpte ett barn som ropade efter mamma.

Jag funderade lite på det där. Själv är jag väldigt snabb att scanna av området när jag ser ett ensamt barn. Och ser jag ett barn som skriker på mamma eller pappa så går jag gärna och hjälper till. Är det för att jag är en sån samvetsöm människa som alltid gör att jag vill hjälpa barn? Eller har det att göra med min modersinstinkt att jag vill hjälpa alla som är i trångmål på något sätt? Eller är det att jag vill tro att någon ställer upp för mina barn om de kommit bort?

Jag skulle tro att det är en kombination av allt. Sen tänkte jag på min sambo. Vi har vid ett par tillfällen sett barn som gråtande letade efter sin förälder. Det var båda gångerna jag som gick fram och frågade barnet om det behövde hjälp och såg till att barnet återförenades med familjen. Då tänkte jag på en av ursäkterna.

4. Tänk om mamman kommer och tror att jag är en skurk, så otroligt pinsamt. 
Jag är inte så orolig för att någon ska tro att jag är på väg att kidnappa barnet. Men som man tror jag man kan tänkas vara mer orolig för detta. Samtidigt kanske oron för kvinnliga pedofiler ökar när man nu har statistik på att det finns många sådana med.
Annonser