Läser i Skånskan om en 3-årig kille som ska resa från Kastrup med sin mamma. Mamman är ouppmärksam för ett ögonblick och killen klättrar upp på bagagebandet och far iväg genom kontroller mm. Till slut är han på väg till okänt bagage, men uppmärksammas då av personal och barnet återförenas då med sin mamma. Slutet gott.

Jag har två stycken pojkar. En 5 år och en 20 månader. 5 åringen är inga bekymmer. Han lyssnar på vad man säger, han är försiktig, frågar alltid innan han gör något. Så har han i stort sett alltid varit. Han var rätt vild som liten, men lärde sig sina begränsningar, och hade han ramlat, så var han mer försiktig nästa gång. Han gick aldrig långt från oss, så man var inte rädd att han skulle dra iväg. På det stora hela var vi rätt så nöjda med vår uppfostran. Det var ju tydligt att vi måste vara exemplariska föräldrar. Eller?

Så kom då tvåan. Han lärde sig snabbt att gå. Nästa steg var att klättra. Gärna så högt som möjligt. Ramlade han så grät han en kort skvätt, men klättrade sedan upp igen. Och ramlar på samma sätt. Inga lärdomar dras. Ska han ta sig upp någonstans hämtar han pall, liten låda, leksaker eller vad det nu kan behövas.

Senaste tiden har skräcken varit att han klättrar över grinden till trappan. Det är en normal hög grind. Och en normalhög kille. Vi har de flesta fallen stoppat honom när vi hör att han är vid grinden. En dag så kom jag ut från toaletten. Då hade han lyckats klättra över och hamnat på utsidan av trappan. Han hängde i armarna ca 2,5 meter över golvet.  

Jag kan alltså precis se mig själv i mamman på flygplatsens situation. Man kanske inte är så exemplarisk som förälder som man trodde…

Annonser