Etiketter

,

För mig är det så ofattbart att så många unga människor väljer att ta sitt liv. Ofta när de uppvisar depressioner så tycker man då att det är tur att det finns möjlighet till hjälp, inom psykvården. Men vad är det för hjälp?`

Läser en ung tjejs berättelse om sina upplever när hon varit som värst under isen.

Jag stod i mitt rum på avdelningen och grät hejdlöst. Mascaran rann nedför mina kinder.
Då kom en sköterska in. Jag ville inget hellre än att få prata om det som just hade hänt men var inte i tillstånd att orka be att få prata. Sköterskan tittade på mig, sa att det var dags att sova och gick därifrån. Kvar stod jag. Ensam, återigen ensam.

Senare den kvällen gick jag fram och tillbaka i korridoren. Jag kunde omöjligt sova. Jag stannade vid fönstret, stirrade apatiskt ut och undrade vad fan jag gjorde där. Efter ett tag kom en annan sköterska och sa att jag skulle gå och lägga mig. Inte ett ord om att jag grät. Inte ett ord om att ena handleden blödde.

Själv har inte jag läst psykologi, men jag tror att jag skulle valt ett annat sätt att hantera situationen än läkaren. Ibland kan sunt förnuft räcka längre än – ja hur många års utbildning krävdes för denna lösning?

Det var fredag och femte dagen jag låg inne. Under dagens läkarsamtal frågade jag om jag skulle kunna få utgång under helgen, om så bara med personal, eftersom det planerades eventuell utskrivning för mig på måndagen. Jag hade då alltså inte haft någon utgång överhuvudtaget under den tid jag varit inlagd. Eftersom jag menade att jag ville möta ”verkligheten” (livet utanför avdelningen) successivt så tyckte jag att det skulle göra mig gott att komma ut en stund varje dag de sista dagarna innan full utskrivning. Men när jag frågade läkaren sa hon bestämt nej. Jag frågade vad hon hade för skäl att inte låta mig få utgång eftersom hon tidigare under samtalet hade sagt att hon bedömde min suicidrisk som minimal, och till svar fick jag att det var straffet. Straffet för att jag försökt ta mitt liv. Ett straff för att jag skulle lära mig att man minsann inte gjorde så. Detta svar gjorde mig upprörd. Hur kan de tro att man mår bättre för att man blir tilldelad straff för det man tidigare gjort? Usch. Jag kände frustrationen växa men ville inte skapa någon konflikt eftersom jag då var rädd att nekas utskrivning följande måndag. Och mycket riktigt, min läkare sa att om jag ställde till en scen av detta så kunde min frivilliga inläggning konverteras till tvångsintag. Hela situationen kändes väldigt obehaglig och jag kände tydligt hur lite värd jag var. Den helgen hade jag ingen utgång.
På måndagen skrevs jag ut, som planerat, och bland de sista orden jag hörde under det sista läkarsamtalet var hur läkaren nöjt konstaterade att hon ”visste att hon gjorde det enda rätta när hon förbjöd utgång, sådana patienter som jag ska minsann veta vilken plats i systemet de har och inte tro att de kan göra som de vill”.

Det verkar inte vara enstaka ärenden det handlar om heller.

En dag när vi satt och åt middag började en man bredvid mig att gråta stilla. Jag frågade försiktigt om han ville att jag skulle hämta någon, varpå han nickade. Jag gick ut i korridoren för att hämta en skötare, men allt jag fick höra när jag berättade hur det var löd:”jaså, gråter han nu igen? Bry dig inte om honom, han gråter lika ofta som ett barn, det är ingen idé att försöka hjälpa honom”. Paff återvände jag till bordet. Det finns många liknande exempel.

Ett annat exempel låter jag prata helt för sig själv. Man blir helt mållös på hur det kan gå till. Är detta ett enstaka exempel? Är det i vanliga fall bra hantering på psykvården? Kan föräldrar lita på att vården tar om hand om barnen i de fall de har behov av stöd? Fråga Ludmilla. Svaret är i dagsläget mycket nedslående. Tjejen som berättar om sina erfarenheter, hon har bestämt sig att klara sig, trots att det känns tungt ibland. Trots psykvården, inte tack vare den. Linnea klarade sig inte.
Det finns mycket som behöver göras. Vi måste förstå varför så många unga, pojkar som flickor, mår så dåligt idag. Sen måste vi ha en vård värd namnet. Inte en förvaring.
Men det finns hopp. I och med Internet så sker sådana här saker inte i det tysta. Så tack Sara för att du har styrkan att resa dig, och dela med dig av dina erfarenheter.

Annonser