När jag var yngre hade jag en diskussion med min något rebelliske kusin. Han var av åsikten att det var viktigare att oskyldiga inte hamnade i fängelset än att man såg till att de skyldiga verkligen fick sitt straff. Han tyckte att bevisbördan måste bli starkare. Diskussionen uppkom efter att någon  som åtminstone jag tyckte var helt klar skyldig frikändes på grund av någon juridisk detalj.

För mig kändes risken att någon var oskyldig inte så stor. Sån bra koll har trots allt vårt rättsväsende. Man har mycket på fötterna innan man åtalar något. Och hur någon kunde tänka sig att arbeta som advokat för sådana avskum var väl lite underligt.

Min kusin kom då med ett exempel.

”Tänk om du hittar en stekpanna i en gränd. Du lyfter upp den och tittar på den. Sen visar det sig att det ligger någon som har blivit nerslagen med denna stekpanna. Och någon ser att du hållit i den. De har vittne + fingeravtryck, men du är oskyldig. Ska du kunna fällas?”

Kändes inte så här jättetroligt att detta skulle inträffa, eller ha inträffat i de fall som folk åkt dit för ett brott.

Det var då. På den tiden jag var ung och visste allt.

I dag inser jag att saker inte är svart eller vitt. Jag vet att en del pappor suttit  i fängelset för sexuella övergrepp baserat på bevis som är uppenbart fabricerade. Eftersom brottslingar med sex-brott och brott mot barn på sin meritlista hamnar lägst i hackordningen enligt myten om fängelset så har de nog inte haft det så bra. I bland är det någon som gräver i deras historia, och de får ”upprättelse”.

Ok, men just i såna här fall är det kanske svårt att bevisa saker och ting. Men i andra fall då är man i alla fall säker på att man har rätt brottsling.

Som i Thomas Quicks fall. Eller Obducenterna. Eller Joy Rahman. Eller som nu Kaj Linna. Nu har jag inte följt rättegången mot Kaj Linna, utan går efter tidningarna. Men om jag förstår saken rätt så finns det ingen teknisk bevisning mot honom. Men ett vittne hävdade att han hört Kaj prata om att råna offren. Vittnet var då en av de misstänkta. Och det fanns mycket som verkade lite skumt i vittnets berättelse. Men vittnet och den man misstänkt i första hand hade alibi. Så därför så satsade man på Kaj. Som fick livstid. Nu visar det sig att vittnets ljög. Något man hade kunnat kontrollera redan innan första rättegången. Han befann sig inte alls på den plats han sagt. Alltså finns det ingenting som binder Kaj till brottet. Så nu hoppas hans advokat på resning. Något som inte är så lätt idag.

Nu tror jag fortfarande att majoriteten av de som sitter i fängelse är fällda baserat på bevis. Att de är skyldiga. Samtidigt kan jag se min kusins poäng. Är du dömd för något, då är du stämplad som en brottsling. Det är svårt att tvätta bort stämpeln.

Men fortfarande blir jag fly förbannad när jag läser om någon som har begått ett brott och inte får ett straff. För att man skyller på varandra eller whatever. Men jag gråter för dem som det visar sig att de fängslats då det senare kan bevisas att de är oskyldiga. Vad är värst?  

Tack Catta för tipset.