Etiketter

, , ,

Jag är en väldigt sanningsenlig person.

Jag har inte alltid varit det. När jag var liten ljög jag lite då och få. Typ om jag gjort något som jag inte ville erkänna. Om jag inte ville gå till skolan så var jag alldeles för sjuk. Till mitt försvar kan jag säga att jag aldrig ljög om något som kunde skada någon annan.

Tyvärr var det väl ofta sanningen kom ikapp en. Dels kunde det vara uppenbart ibland, och andra gången lyckades man prata omkull sig.
Det är inte roligt när man blir upptäckt som en lögnare. Jag kände  mig liten, och dessutom märktes det att man gjort familjen besviken.

Så jag insåg att det var bättre att ta tjuren vid hornen. Har jag gjort fel, så är  det bättre att erkänna det. På något sätt känns det för mig som det borde vara naturligt att de flesta kommer till denna insikt. Att leva i en lögn kan inte vara lätt. Risken är att man blir ertappad, och hur ska man kunna lita på något som någon som ljuger säger?

Men så har vi då personer som blir ertappade med lögner. Det finns olika sätt att hantera att bli ertappad. De flesta politiker har insett att det bästa är att erkänna, och be om ursäkt. Man får då sympati. Som t ex Bill Clinton.

Men så har vi till exempem Mia och Eva-Britt Dahlström. Som har byggt upp hela sitt liv på lögner. Hur kan man komma och erkänna, upps, miss av mig? Hur kan man stå till svars för omgivningen? Deras metoder har varit att hålla fast vid lögnerna. Eller att inte erkänna att de har beslagtagits av lögner.

Reaktionen på de runt omkring är då rätt intressant. Vissa bortser från de uppenbara lögnerna och tycker att även om man då kanske har ljugit om precis den saken, så finns det ingen anledning att tro att de ljugit om andra saker.

För mig blir det lite svårt att förstå hur man resonerar. Det var liksom det som var grundargumentet när mina föräldrar förklarade vådan med att ljuga. Om du ljuger mycket hur ska man då kunna tro på dig när du talar sanning?

Men plötsligt stämmer inte detta – för vissa människor kan ljuga om hur mycket som helst, men fortfarande ha förtroendekapital kvar. Lögnerna har dessutom skadat andra människor (vilket jag kan säga att mina lögner som barn aldrig gjorde) både deras partner och barn.

När Anna Anka ljög om att hon vunnit i någon skönhetstävling så tog Aftonbladet (eller liknande) snabbt reda på att så inte var fallet och man fick sig ett gott skratt åt en sån person som ljuger om något som är så lätt att kolla. Men egentligen, vem bryr sig? Men när en journalist och en kvinna svindlat hela svenska folket och regeringen på rena lögner så är det ointressant. Om en politiker gör sin karriär på lögn om skyddad identitet och driver denna fråga hårt, så är det ointressant.

Att prata om någons sanning blev populärt i och med att sanningen om Mias historia dök upp. Och vissa tyckte att om hon nu var så rädd för sin man, så även om det mesta som man kom ut med var falskt, så var det då ändå hennes sanning, vilket på något sätt skulle ursäkta det.

Att det tydligen inte var sant för henne då hon lugnt hälsade på i orten – utan att skydda sig själv kommer likom bort i debatten.

För mig är det så att har man ljugit, då måste man jobba för att bevisa nästa uttalande. Man måste jobba för att återfå sin trovärdighet. Och första steget är att erkänna att man faktiskt har ljugit.

Annonser