Innan jag fått barn var det några av mina väninnor som blivit mammor. Jag kommer väldigt väl ihåg en gång när jag och en av dessa mammor var ute på en stadsfest.

Vi stod i någon kö och det kom någon stökig typ och började trängas och knuffas. Kompisen tittade på personen och sa ”Det ska jag lära min dotter.” Min association var då att hon skulle lära dottern att visa hänsyn, men hennes nästa ord dödade den förhoppningen. ”Hon ska få lära sig slåss.”
Jag reagerade då, och fortfarande mot detta. Bara för att någon annan beter sig tölpaktigt ska man väl själv inte ta till våld?

Det är inte så att jag tycker det är en dålig ide med självförsvar, tvärtom, men attityden bör vara att det ska vara sista alternativet. Nu vet jag inte hur hennes tankar gått innan hon funderade högt, och vi diskuterade det inte heller så jag vet inte om jag tolkat henne fel.

När jag sedan själv fått barn kom jag i diskussion med någon om värderingar man ska ge barnen. Det hade då precis varit fallet med Gävlebon som agerat mot killar som varit stökiga, och som tack sparkats ihjäl. Det hade även varit andra fall där folk som lagt sig i skadats svårt.

Mina vänner, både folk som hade barn och inte, tyckte man skulle lära barn vara försiktiga med att gå i mellan om någon gjorde något fel. Utifall att.
Det gjorde mig mörkrädd. Hur ska samhället bli om man lär barn att titta åt andra hållet? Kanske skulle det rädda livet på mina barn en dag – men om de attackeras, kan de räkna med stöd från någon annan då?

Annonser